Hilding Fagerberg, intervju

TILLVÄXT Kassettmission, tfn 0271-34035

Kurt Olsson: Ja, Hilding vill du kanske först berätta litet om dina första ungdomsår och barndomsår och hur du upplevde dem.

Hilding: Tack ska du ha Kurt, det var jätte roligt att komma hit och jag måste först säga att jag blev förvånad när vi kom hit till Frälsningsarméns andra kår där Kurt Olsson har sin studio. För en 30 - 35 år sen hade jag en mötesserie i den här lokalen. Den hette då Betesdakyrkan och jag predikade här jag blev döpt till Kristus här. Det var en amerikansk mission då och pastorn hette Grabil. Det var en brödraförsamling som hade lokalen så det var ju en fantastisk upplevelse bara det att få komma till den här lokalen en gång till. Ja du sa jag skulle berätta litet om mig själv.

Jag är född 1913, året före det första stora världskrigets utbrott. Jag är inte smålänning egentligen fastän ni hör att jag talar småländska Jag var fyra år gammal när vi flyttade till Småland. Jag är nämligen född i Bohestra by i Grönahögs socken, Kinds härad av Älvsborgs län i Västergötland. Men 1918 så köpte min pappa ett åttondels hemman som det hette, i Fageräng i Hjälmseryd och där växte jag upp och där bodde jag sedan tills jag var 17 år gammal. Delvis var jag hemma och arbetade på gården och ibland tjänade jag som bonddräng på olika ställen.

1931 så kom det två bibelkvinnor - man kallade dom så på den tiden. Det var Svenska Alliansmissionen som hade två bibelkvinnor - de hade bott i Indien bland annat. Nu har vi inte den titeln här på de kvinnliga utan nu är de ju evangelister de såväl som de manliga. Men det var SAM:s bibelkvinnor, Agda Petersson och Rut Rydén hette de och de hade en mötesserie i Hetseryds missionshus. Det var en märklig tid, en härlig väckelse svepte fram över socknen och 200 människor blev frälsta i Hetseryd, Stockaryd, Föreberg och Gamla Hjälmseryd. Väckelsen var så kraftig så Frank Mangs som var i Jönköping fick höra om den och ville gärna komma och se och då blev problemet det att man visste inte vilken lokal man skulle ha. Vid den tiden var det en kyrkoherde som hette Niklasson som var kyrkoherde i Hjälmseryd och han öppnade kyrkan och där predikade Frank Mangs en kall februaridag 1931 och jag minns än att han talade om texten om Nikodemus. Det var en härlig tid och då blev jag frälst tillsammans med 80 stycken i Hetseryd. Vi brukar tala om det - det är ju 50 år sedan så vi har firat jubileum och då brukar vi berätta om att när vi gick hem på kvällarna så hörde vi sång i alla riktningar. Vi som gick mot Anderstorp vi sjöng och de som gick över sjön till Tödjestorp de sjöng och de som gick över Hetseryds ås till Stockaryd de sjöng och de som gick till Hillavara och Rörvik de sjöng. Det var sång i fyra väderstreck de sjöng "Härligt nu skallar frälsningens bud, syndare kallar Herren vår Gud".

Så jag är född inte i rök, jag är född i eld. Jag är född i väckelsen så därför har jag varit hela mitt långa liv. Ja det kan ni knappast tro om ni finge se mig att det är 50 år sedan jag reste ut. Jag ser väl inte riktigt ut som Matusala, men det är faktiskt 50 år sedan jag reste ut och predikade evangelium. Och redan då i väckelsen började jag vittna om Gud. Ibland gick det bra och ibland gick det bättre och ibland gick det riktigt dåligt. Jag minns en gång när jag kom fram och skulle läsa ett bibelord och sa "jag skall läsa upp ett bibelspråk som jag kan utantill" och så glömde jag var det var och de gamle de böjde sina huvuden och sa "käre Gud, käre Gud" och de som satt nere vid dörren de skrattade och jag stod där framme illröd i ansiktet som ett juläpple och sa "vänta litet, det kommer nog", men det kom aldrig så jag fick sätta mig. Jag tänkte sedan att nu skall jag inte vittna, men det höll inte så länge om en vecka så var jag uppe igen och jag vet inte hur mycket jag har hjälpt andra med att vittna, men jag har hjälpt mig själv mer än en gång.

En gång var det troende möten hos en lärarinna i Västerkvarn och då gick de gamla farbröderna fram och skulle läsa ur bibeln och så nickade evangelisten och sa "Hilding skall väl också läsa något". Och jag gick fram då och öppnade bibeln för jag kände inte till bibeln mycket så jag tänkte att i bibeln kan man väl läsa var som helst och det föll upp där det står om när Lots döttrar gick in till Lot och skaffade sig då barn genom sin fader. Jag tänkte att det var underligt att det står i bibeln så tänkte det kan man ju inte läsa. Nu hade det inte varit katastrof och läsa det, men som ni vet så kan man ju inte läsa allt offentligt i en läkarebok ens en gång och därför så är väl inte allt avsett för att läsas offentligt i bibeln. Men jag bläddrade för jag kom till att tänka på 103:e psalmen ska jag läsa, men jag kunde inte hitta psaltaren. Jag bläddrade och bläddrade och när jag hade kommit till Johannes brev så sa en gubbe "nu är han för långt fram" och så fick jag vända tillbaka. Till sist hittade jag 103:e psalmen och läste den. Ja du Kurt, så började jag vittna om Gud.

Kurt: Har du rest som evangelist sedan eller har du varit stationerad som pastor i någon församling?

Hilding: Nej, jag har varit evangelist i hela mitt liv med undantag av två tre år då jag var predikant i Björkö-kretsen och i Holsby-kretsen. Annars har jag varit evangelist och jag reste alltså ut på fältet nyårsafton 1931 tillsammans med Ragnar Samuelsson. Jag hade bara en text på den tiden - jag talade om Zackeus var jag kom och det står om honom att han var liten och liten kände jag mig och det står att han skyndade sig ned och det gjorde jag med. Men jag tappade ofta konceptet så jag kom in på skapelse och syndafallet och den yttersta domen och allt, men det gick. Jag minns vårt första möte vi hade i Grimstorp så sa en man där till oss att "nu vill jag ha ett långt möte nu när vi har eldat upp i missionshuset", det var kallt då som nu. Det var ju det värsta han kunde säga för jag hade gått igenom min predikan och tänkte att lyckas det bra så kan jag hålla på i sju minuter och min kamrat kunde hålla på litet längre. Vi fick höra om en tant som bad till Gud och hon bad till Gud länge och vi sjöng långa sånger sakta och "vart jag går i skogar, berg och dalar" sjöng vi och så fick vi tiden att gå och mötet var ganska misslyckat så vi glömde av det sedan. Men om en tio år därefteråt åkte jag på tåget en gång mellan Falköping och Jönköping och då satt där en man mitt emot mig. Över honom låg en luta och en portfölj och han hade ett märke här. Jag satt litet långt ifrån honom så jag kunde inte se initialerna. När han kom litet närmaresåg jag att det stod ÖM på märket. Han var alltså evangelist i ÖM och han kom fram och frågade: -Är inte detta Hilding? Och då sa jag: -Jo, det är det och blir aldrig annat. Ja, sa han, jag var med på Hildings första möte och då vill jag tala om - då blev jag frälst! Då sa jag: -Då tar ni fel. För vi fick inte be med någon då, det vet jag bestämt. Nej, sa han, men jag var knudd eller bokhållare, som de sa, hos Ljunggren och där på mitt rum när jag kom hem lämnade jag mig åt Gud och blev frälst. Så det mötet var inte förgäves, det första vi hade om Zackeus.

Kurt: Du har alltså dina rötter i Alliansmissionen?

Hilding: Ja, jag har tjänat Alliansmissionen ända tills jag blev pensionerad men jag har vittnat i nio olika samfund i Sverige och just nu skall du och jag resa till Frälsningsarmén. På Frälsningsarmén har jag haft många möten sedan har jag varit i Stiftelsen och Baptistsamfundet och ÖM och nu på sista tiden har jag haft flera större mötesserier och bibelveckor inom pingstväckelsen t ex i Örnsköldsvik, Uppsala osv och Enköping osv.

Kurt: Jag har hört det att de vill lyssna till dig i praktiskt taget alla de olika samfundenoch jag tänker då särskilt på din kännedom om Israel. Det kommer vi kanske snart till, eller?

Hilding: Ja, jag kan berätta litet för dig det att det var 1967 så vaknade mitt intresse för Israel. Jag vet inte varför. Jag har ju alltid vetat att det har varit Guds egendomsfolk, men jag hade varit liksom döv på den punkten. När de då fick sitt land - en chockad värld mottog ju budskapet då efter den 14 maj 1938 att de hade fått sitt land. Ett folk som hade levt i en 2000-årig diaspora hade plötsligt blivit en nation och kommit hem. Då tänkte jag , det här måste vara en väckarklocka. Jag håller på idag och säger att det som händer i Israel är ett stort väckelserop till hela världen. Vi lever i en tid då tusenåriga profetior gå i uppfyllelse och vi skall ju tala om det i Trelleborg ikväll på Frälsningsarmén och det kommer ju också att upptas på band och då får ni höra mer om Israel. Jag har varit där 34 ggr som guide och ledare. Jag har rest med Lingmeths. I år reser jag 4 ggr så ni är välkomna med. Jag reser i mars, april, juni, oktober och så en julresa nästa jul.

Kurt: Har du några speciella upplevelser som du vill berätta ur din tid som Herrens tjänare?

Hilding: Ja, jag kan ju berätta litet för dig om många väckelser vi hade på 30- och 40-talet t ex i Gnosjö. Där minns jag att när väckelsen slutade skrev vi in 39 nya medlemmar och för en fyra fem sex tio år sedan var jag i Gnosjö och hade den där listan med mig med de där namnen och läste upp namnen högt och frågade då församlingen. Hur är det med den, hur är det med den? Ja de är kvar, de är kvar, de har flyttat någon var död. Så när man säger att en väckelse inte har någon betydelse då är det inte sant. Även om den är temporär och går över så betyder det oändligt mycket när en församling får uppleva en väckelse. Jag önskar att vi finge uppleva en härlig väckelse nu, en stor väckelse. En tidvattensvåg av den gamla tidens frälsning som går från Öresund till Östersjön, från Ystad till Haparanda.