Vi stannar vid platsen för Lasarus’ grav, d.v.s. hans första grav, den ur vilken Herren uppväckte honom. Den grav där han ännu vilar finns, som man förmodar, på Cypern. Som vanligt trängs barn och guider kring bilen. Alla vill tjäna pengar. De flesta ser ut att vara mohammedaner. Och ibland har jag tänkt, att det finns en välsignelse med de pengar, man ger en mohammedan, den nämligen, att han inte super upp dem. En mohammedan dricker inte ens svagdricka, som innehåller några procent alkohol. Mohammedanismen är världens största nykterhetsförening. Vi ger en gubbe några piaster, och han talar om allt han vet om Lasarus, hans grav och om den kyrka, som nyligen byggts över graven.

Vi är nu på bergets topp. Vi ser Betfage och över Kidrons dal fångas blicken av Jerusalems murar och ett par av dess portar. Den ena är Den gyllene porten, genom vilken Jesus gjorde sitt intåg i staden. Vi kör nedför Oljebergets västra sluttning. Av allt att döma följer vi Jesu fotspår. Här hyllades Han av folkmassorna. Men själv grät Han, då "Han kom närmare staden". Till höger om oss har vi Getsemane. Vi kör stilla förbi denna heliga plats. De åldriga olivträden, vars löv skälvde i takt med Frälsarens hjärta, sträcker sina kronor mot himlen. Vi har beslutat att göra sällskap hit på skärtorsdagskvällen. Efter ett par uppförsbackar är vi vid Damaskusporten. Vi är vid resans mål. Jerusalem, var hälsad du heliga stad! När vi skådat dig, börjar vår resa hem!