MERCI MONSIEUR!

"Hur ska vi klara oss med alla dessa språk?" var en fråga, som ofta togs upp, när vi före avfärden diskuterade vår resa. Det enda språk, som vi behärskade fullkomligt, var småländska. Och med detta kom vi inte långt, det visste vi. Förutom detta välljudande tungomål talade jag och förstod hjälpligt engelska och tyska. Och det visade sig i de flesta fall vara tillräckligt. Att vi på franska bara kunde säga: "Merci Monsieur", var en stor brist för oss, särskilt i Tunisien och Grekland, för att nu inte nämna arabiska, som faktiskt talades ända från Tunis till Haifa. Av detta vackra språk lärde vi blott två ord, nämligen "saida" (goddag) och "jella" (försvinn era bytingar). Sedan är det klart, att det varit ett plus, om man kunnat snacka litet hebreiska, grekiska, macedoniska, serbiska och kroatiska, men det måste gå ändå. Ibland gjorde vi oss förstådda medelst mimik samt varierande rörelser med armar och ben, vilket i regel förstods överallt.