Kartago är bekant genom det historiska kyrkomötet 411, vid vilket Augustinus satt som ordförande och riktlinjerna för fortsatt evangelisation drogs upp. I Kartago var Tertullianus biskop, och ruinerna av Cyprianus’ kyrka ligger ej långt från staden. I denna kyrka kämpade Monica, Augustinus moder, för sin sons frälsning. Han levde ett utsvävande ungdomsliv, men blev som svar på hennes böner omvänd i Milano på påskdagen. Augustinus hade flytt från sin moder till Italien. Monica reste till Milano för att närvara vid sin sons dop. På hemvägen till Nordafrika, nu med sin son i sällskap, fick hon flytta till sitt himmelska hem.

Men Kartago har andra fornkristna minnen, mycket säkra sådana. Jag syftar på martyrerna Perpetua och Felicitas. På den romerska arenan led dessa kvinnor martyrdöden den 7 mars 203 e.K. På en marmorplatta, som var uppsatt över ingången till deras fängelsehåla läste vi: "Här led den heliga Perpetua och den heliga Felicitas martyrdöden den 7 mars 203". De gick i döden med en strålande frimodighet. Perpetua ropade full av glädje, när hon såg sin kamrat rivas sönder av de vilda djuren: "När blir det min tur?" Innan martyrerna kastades för vilddjuren utsattes de för den gruvligaste tortyr. Man hängde upp dem i ena foten, varpå man med glödande tänger ryckte loss köttstycken ur deras kroppar. Ingenting kunde dock få martyrerna att avsvärja sin tro. De höll ut och vann kronan. Perpetua var adelsman, Felicitas däremot var en fattig slavinna. Båda var innerligt förenade med varandra i kärlek och trohet till Frälsaren.