Innan jag nu tar läsaren med på mina strövtåg i Rom, är det kanske på sin plats, att i några snabba penndrag ge något av Den eviga stadens historia. Enligt legenden grundlades den av Romulus på 700-talet f. Kr. Denne Romulus lär ha varit son till guden Mars. Hans mor blev dränkt och även Romulus skulle dela samma öde men flöt upp på land, där en varginna fann honom och gav honom di, tills han blev omhändertagen av en herde. Rom regerades i flera decennier av konungar, tills det år 31 f.Kr. blev kejsardöme. Dess förste kejsare var Augustus, som efterträddes av Tiberius, under vilken Jesus blev korsfäst. Nero är ett annat bekant namn från Roms storhetstid. Staden var byggd på sju kullar. Detta framskymtar symboliskt i Uppenbarelsebokens bildspråk. Man tror, att det gamla Rom hade en folkmängd av mer än 2 millioner människor.

Medeltiden var en förfallets tid för Rom. Staden förlorade sitt världsvida inflytande men blev istället världens andliga huvudstad. Påven hade vid denna tid en väldig makt. Både konungar och folk darrade vid blotta tanken på att drabbas av hans bambulla. Ty att bli bannlyst var någonting oerhört allvarligt. Man var fågelfri och betraktades som mänsklighetens avskum. Påven var också en världslig furste. Han regerade, förutom över Rom, också över stora delar av Italien. Detta upphörde dock 1871, då konung Viktor Emmanuel intog Rom och gjorde staden till hela Italiens huvudstad. Hans monument finns på den stora öppna platsen, Piazza Venezia och är det ståtligaste, som jag någonsin har skådat. Till finns Palazzo Venezia med den balkong, från vilken Mussolini eldade skarorna under sin storhetstid. Men även detta tillhör nu det förflutna. Ingen tänker på eller talar därom.