Trafiken är inte hård i Jugoslavien. Här finns inte många bilar. Och de bilar som finns äges nästan uteslutande av legationsråd, militärer och högre ämbetsmän. Visserligen kan man se en och annan privatbil, men det är i så fall en gammal Fiat eller Opel, som just drar sitt sista andetag. Från Gevgeli, som är grekisk gränsstation, till Belgrad mötte jag allt som allt inte mer än ett tjugotal bilar. Däremot myllrade det av olika vagnar, dragna av kor, oxar och hästar. Detta speciellt i Macedonien, som är Jugoslaviens mest exotiska provins. Oxanspända vagnar var här i flitigt bruk, ävensom finare åkdon. Färden genom Jugoslavien är en oförglömlig upplevelse. Aldrig förr har jag på en resa blivit så uppmärksammad. När mitt enkla ekipage kom på vägen, gick gamla och unga man ur huse, ivrigt vinkande åt den okända bilen. När jag hade tillfälle, stannade jag och bekantade mig med ortsbefolkningen. På bruten tyska kunde jag mestadels göra mig förstådd bland farmarna i Macedonien. I Skopie, som är dess huvudstad, råkade jag inträffa samma dag som en stor marknad gick av stapeln. Alla kvinnor var klädda i lysande nationaldräkter. Det var ett eldorado för en färgfotograf. Till en början var folket litet blyga och tillbakadragna, med då de förstod att främlingen inte hade några onda avsikter, blev de med en gång öppenhjärtiga och språksamma och jag fick det intrycket, att de var jordens snällaste människor. När jag till sist måste lämna dem, trängdes de i hundratal kring bilen. Alla önskade lycka på färden.