Den tid vi anslagit för Tessalonika är slut. Vi är åter på väg mot norr. Vägen från Tessalonika till den jugoslaviska gränsstationen kan knappast beskrivas, men om jag säger, att avgasningsröret såväl som underredet på bilen är ganska illa tillbucklat förstår nog var och en, att det var inte en första klassens autostrada, som vi åkte på. Mellan 20 och 30 mil måste vi ständigt köra på ettans växel. Dock vill jag inte avskräcka någon från att fara denna väg. Det är en upplevelse, som man aldrig glömmer. Men man måste ha en stark bil. Helst en Volvo.

I TITOS LAND.

I Jugoslavien från gränsen upp till 100 kilometer söder om Belgrad är vägarna mycket gropiga och här och var översvämmade av vattendrag. Naturligtvis är alla broar av trä. Man fick passera dem med stor försiktighet. Påfrestningarna för vagnen blev här ändå hårdare på grund av de långa avstånden, som trots de dåliga vägarna måste tillryggaläggas med 50 kilometers fart. Däcken utsattes för oerhört svåra prov. I Macedonien fick jag en punktering. Att få däcket lagat var omöjligt och jag måste fortsätta mot Belgrad utan reserv. Lyckan var mig denna gång väl bevågen och på kvällen knekade jag nästan halvdöd av trötthet in i Belgrad.