Eftersom vi bara hade 125 kilometer till Sodom, beslöt vi att fara dit. En fin asfaltväg leder numera till staden, där Lot en gång var borgmästare. Halvvägs dit blev vi stoppade av judisk militär. De rådde oss att vända eller invänta andra bilar, som var beväpnade. Vi gjorde det senare och resan gick fint. Det är farligt i Negev. För en tid sedan överfölls en buss på samma väg som vi reste. Chauffören jämte elva passagerare dödades. Naturligtvis var det araberna, som stod bakom det hemska dådet.

Av det gamla Sodom fanns inget kvar. Däremot var det intressant att se de stora saltfabrikerna vid Döda havets sydspets. Vattnet innehåller 26 procent mineralsalt och 7 procent koksalt. Den dag kommer, då Döda havets rikedomar till fullo kommer att utnyttjas. Då är Israel ej längre en fattig nation.

Fast vi icke är judar, måste vi fira det osyrade brödets högtid i sju dagar, under vilken tid vi ej fått något riktigt bröd. Vi fortsatte till Galileen, där vi stannade i tio dagar med högkvarter i Tiberias.

BLOMMANDE GALILEEN.

Vi lämnar Tel Aviv. Bergen makar på sig för att ge rum för Sarons slätt. Våren och sommaren gör sitt intåg på allvar. En prunkande blomsterprakt omger oss. Gula mimosablommor tynger häckarnas grenar, djupröda ranunkler, anemoner och många andra blommor fångar vårt öga. "Sarons ros" och "liljan i dalen" är ej längre för oss ett vackert uttryck i poesi. Vi ser dem med egna ögon.