Hilding Fagerberg

MED VOLVO TILL KANAAN

En äventyrlig bilresa genom tre världsdelar

FÖRORD

Detta är ingen Palestinabok, ej heller en uppbyggelsebok, utan endast en enkel berättelse om en bilresa genom tre världsdelar förliden vår. Den sändes ut i förhoppning om att många, särskilt bland de unga, skall finna nöje och trevnad i att följa oss på den äventyrliga färden, vilken hade Jerusalem som mål och vändpunkt.

Hörnebo, Årset den 15 augusti 1954.

HILDING FAGERBERG.

LÄNGTAN TILL BIBELNS LAND

Alltsedan jag för många år sedan reste Vättern runt på en lättviktare även kallad "Hjälp mig hem", har reslusten legat mig i blodet. Jag blev ohjälpligt biten den gången. Sedan dess har jag hunnit med att besöka både Blekinge och Gotland samt flera andra avlägsna provinser. Även utrikes har jag varit. När nu resfebern än en gång tog mig fatt, var första frågan denna: "Vart skall jag resa?" I Amerika hade jag varit, likaså i Kanada och Mexiko. Även England hade jag hunnit med att besöka samt gjort ni "kryssningar" på kontinenten.

I juni 1945 fick jag av en god vän en liten skrift benämnd "Israels Väktare". Den lilla skriften var mycket intressant. Judafolket har alltid haft mitt intresse. Och det är väl helt naturligt, att en predikant är intresserad av detta folk, som givit oss Bibeln och Frälsaren. Men en längtan att se Det heliga landet förnam jag först just den gången. Jag bestämde mig alltså för en resa till Palestina, fast jag visste, att vägen från detta beslut till resans start var lång. Jag började emellertid strax med en del förberedelser. Till en början bestod dessa i att läsa så mycket litteratur om Palestina, som jag kunde komma över. Jag köpte palestinaböcker, som utkommit de senaste åren. Bäst tyckte jag om Poul Borschenius "Sol så stilla" och "Ett folk på hemväg" av E. Rimmerfors. Även annan litteratur, som behandlade Orienten i övrigt, läste jag flitigt. Jag förstod, att det gällde att vara rustad, om man skulle få ut något av resan.

EGYPTEN I BLICKFÄLTET.

Men hur skulle man bäst taga sig fram till Jerusalem? Skulle man åka båt direkt från Göteborg till Haifa med en av Svenska Orienlinjens båtar, eller skulle man flyga? Det sistnämnda färdsättet gick ju mycket snabbt men kostade åtskilligt. Att taga tåget till Atén kunde också gå för sig och vidare därifrån med båt, men jag ville se så många länder som möjligt på vägen till Israel.

En kylig morgon tog jag bil ut till flygfältet i Jönköping. Jo, det gick bra att få följa med till Stockholm. Vi var bara två i planet, en gumma och jag. Mitt ärende var att besöka Nyman & Schultz samt Israels konsulat. På resebyrån fick jag veta, att det var omöjligt att resa genom Turkiet, Syrien och Libanon, om man från Israel ville fara vidare till Egypten. Och det var just vad jag önskade. Egypten skulle aldrig släppa in en pilgrim med israelitiskt visum i sitt pass. Den vägen var alltså stängd. Damen på Israels legation bestyrkte vad resebyrån hade sagt. Däremot skulle man mycket väl kunna resa till Egypten först. Vidare därifrån till Libanon och så genom Syrien och Jordan till gamla Jerusalem. Denna route brukade de olika sällskapsresorna följa. På kvällen tog jag tåget hem fast besluten att se Egypten och sedan därifrån ordna med ett uttåg till Kanaan.

TVÅ ÄR BÄTTRE ÄN EN.

Nästa fråga var: Skulle man resa alldeles ensam eller möjligen ha någon med sig? Att resa i grupp har alltid legat mig emot. Jag tycker det verkar skolresa. Detta må nu alla gruppresenärer förlåta mig. Den individuella friheten blir också ganska beskuren i en sådan resa. Man måste ständigt höra på reseledaren och får ej gärna ge sig ut på egna strövtåg. Sedan skall det villig erkännas, att gruppresorna har sina fördelar. Först tänkte jag på, att fyra stycken kunde vara en lagom grupp, men förstod snart att det var för många. Tre kunde man ju vara, men då var man en för mycket, och ensam vore det inte rådligt att resa. Alltså var två idealiskt. Nu gällde det bara att få tag på en god reskamrat. Jag hade nämnt om mina planer någon gång till min vän Birger Axelsson i Månsarp och tog ny kontakt med honom. Han var villig att följa med. Sagt och gjort. Jag valde alltså Birger, och Birger valde mig. Vi lovade varandra trohet samt beslutade att hålla ihop i nöd och lust och på så sätt lindra mötande bekymmer, som det visst heter i ett högtidligare sammanhang. I förlitande på ordspråkets sanning: "Två är bättre än en", och på Platons ord: "Med en enda god vän kan man uthärda livets alla vedervärdigheter", kände jag, att jag i detta fall handlat riktigt. Vi höll också ihop ända tills mot slutet av resan, då min vän på grund av familjeangelägenheter måste lämna mig. Han flög från Lydda i Israels land. Vi hade då i nära två månader delat ljuvt och lett. När jag blev matförgiftad i Jerusalem, tjänstgjorde Birger som sjuksköterska. Han hade för övrigt alltid piller och medikamenter till hands, när det behövdes. Så nog kändes det litet tomt, när luftfågeln styrde kosan mot nordligare breddgrader, tagande min vän med sig upp i rymden. Men allt måste gå, och några veckor därefter sågs vi igen, båda lyckliga och glada på hemmets jord.

TÅG, BÅT, FLYG ELLER BIL?

Att flyga var för dyrt. Det hade vi konstaterat. Tåg och båt kunde ju gå an, men vi fruktade för att det skulle bli ganska drygt att sitta på tåget ända till Palermo. Den vägen skulle vi nämligen resa. Det hade vi bestämt. Om vi skulle åka bil hela vägen? Ja, det vore något det! Birger blev eld och lågor för förslaget och började genast sondera terrängen när det gällde anskaffandet av en lämplig bil. Vi tänkte hit och dit, diskuterade och överlade. Många brev hamnade under dessa dagar i Birgers postfack i Månsarp och det var inte långt mellan varje gång som gossen Ulf ropade: "Pappa, det är ‘riks’ från farbror Hilding". Nästan alla småvagnar på den svenska bilmarknaden skärskådades i sömmarna. Det gällde att få en vagn som var snål på bensin, ty vi hade hört att den varan ingalunda var billigare i Orienten än i Sverige. Dessutom måste bilen, när så erfordrades , kunna sluka mil, ty resan var lång. Vidare måste den tåla en och annan törn samt helst vara bäddbar, ty det var inte säkert att det alltid fanns ett hotell vid vägkanten, där vi önskade övernatta. Dessutom hade vi hört, att hotellen i Orienten inte var av allra högsta klass. Man kunde t.o.m. få loppor på sig, hade det sagts och för dessa kryp var vi båda paniskt förskräckta. Vi tänkt på olika bilmärken, men till sist stannade vi för en Volvo Pv 444. Eftersom Birger var mera kunnig bilman än jag, fick han i uppdrag att inköpa vagnen, och om några dagar stod den färdigrustad för den långa färden. Vi köpte bilen hos Volvo i Jönköping, där herr Folke Ribbendahl gjorde allt han kunde för att utrustningen och reservdelslagret skulle bli så fullständigt som möjligt. Under de dagar, som vi hade Volvon före avresan, körde vi flitigt för att få den ordentligt inkörd, innan vi gav oss ut på långfärden. Och det lyckades. All service var gjord, och mätaren stod på 330 mil, när vi startade från Jönköping. Att vi valt rätt bil, blev vi alltmera säkra på, allteftersom färden fortgick. Volvon slukade autostradornas mil som ett vidunder och spann förtroligt som en tam huskatt vid forcerandet av hissnande kurvor i de syditalienska alperna. Även ökenfärden med dess sandstormar klarade den bra, likaså Libanons och Judéens bergsbygd. Inte heller fastnade den i lervällingen mellan Tessalonika och Skojpe. Vi gjorde inte så mycket som att byta en säkring på hela resan, och reservdelslagret, som Volvoförsäljaren hade haft vänligheten sända med oss, lämnade vi tillbaka oöppnat.

VISERINGAR OCH VALUTA.

I dessa dagar kan man komma långt, bara man har pass, men denna resa fordrade också åtskilliga viseringar. Vi skulle genomkorsa tretton länder, och till sju av dessa måste vi ha visum. Vi vände oss till S.J:s Resebyrå i Jönköping, som ordnade allt för oss, fast det tog sin rundliga tid i Stockholm. En del av konsulaten däruppe tog det ganska lugnt, fastän de visste dagen för vår avresa. Ännu på eftermiddagen den 12 mars hade passen ej kommit oss tillhanda. Volvon stod startklar utanför resebyrån. Vår vän Claesson på resebyrån hade ringt det ena ilsamtalet efter det andra för att påskynda viseringarna. Nu var det endast Österrike kvar, och man meddelade, att det skulle bli klart under dagen, och att vi kunde vänta passen med sjutåget från Stockholm. De kom också, och glädjen var stor. Nu kunde vi starta med säker chans att hinna fram till båten i Palermo, som skulle taga oss över till Nordafrika. Genom resebyråns försorg hade resevalutan redan anskaffats. Det gällde blott att få den inskriven i passet. Och det tog inte lång tid. Vi var mycket undrande, om valutan skulle räcka. Tilldelningen var knapp. Vi fick endast 1.500 kronor var samt 300 kronor för bilen. Detta skulle räcka till mat och logi, embarkerings- och landstigningsavgifter samt till bensin för nära 2.000 mil. Dessutom ville vi ju gärna köpa hem en och annan sak från Orienten. Biljetterna för det olika färderna på Medelhavet hade vi köpt i Sverige och betalt med svensk valuta. Detta var en god hjälp för oss. Vår resevaluta bestod mest av pundchecker, vilka är gångbara snart sagt över hela jorden. Dessutom var vi rikligt utrustade med italienska lire, franska och schweiziska francs. De senare visade sig vara mycket goda och mottogs till hög kurs på banker både i Nordafrika och i Mellersta Östern. Vidare hade vi österrikiska schillings samt en blygsam dollartilldelning för hemfärden genom Grekland och Jugoslavien. Tyvärr fick vi växla våra dollar långt innan Atén. Detta på grund av utgifter, som vi inte räknat med. Så när jag den 7 maj landsteg i Pireus, var jag i det närmaste pank. Hur jag klarade resan hem genom hela Europa är en annan historia, som kommer längre fram i boken. Men det skall villigt erkännas, att vi många gånger var i penningknipa. Det klarade sig dock alltid till sist på ett eller annat sätt. Slutligen fick vi så mycket växel av olika länders pengar, att vi måste skaffa en extra pung att förvara dem i. Att räkna så snabbt, som man gjorde på bankerna, var inte alltid så lätt. Oftast var det att ta vad man fick och tro den brunhylta kassörskan om gott.

PARAPLYN LÄMNAS HEMMA.

Bil hade vi skaffat. Resrouten var klar. Pengar och visum hade vi också. Återstod blott att komplettera utrustningen. Ty sådan måste man ha vid en långresa. Bilen hade vi försett med bl.a. dim-, back- och sökareljus. Vidare hade vi låtit sätta på tackräcke samt inmonterat vindrutespolare, elektrisk kaffekokare samt en Remington rakapparat. En bäddsats hade också anskaffats, så att vi snabbt kunde omändra vagnen till sovrum. Bilen var nu, så långt vi kunde förstå, välutrustad. När det gällde oss själva var det också mycket att tänka på. Av erfarenhet visste jag, att det var dumt att taga för mycket med sig, särskilt om man reser med tåg, båt eller buss. När man åker bil, ställer det sig ju något annorlunda. Därför tog vi ganska mycket med oss, tyvärr alldeles för mycket, vilket vi bittert ångrade. Egentligen bör man aldrig ha mera, än att man själv kan bära sitt bagage även längre sträckor, och detta oavsett med vilket transportmedel man färdas. Det fick vi bl.a. lära på vår resa. Att ha lite bagage är att föredraga både med hänsyn till en själv och det envisa släkte, som heter bärare, vilka vid varje hamn och station håller på att slita både en själv och kappsäckarna i stycken, för att sedan inte nämna, när de ska ha sitt honorar för hjälpen. Då kan man gissa på en rätt så otrevlig diskussion, om man inte ger dem precis vad de begär.

En ny kostym av starkt, varaktigt och oömt tyg är tillräcklig, såvida man inte blir borta mer än ett år. Ett ställ underkläder och en skjorta i perlon fullbordar utrustningen. Går kläderna sönder, kan man lätt få dem lagade, om man befinner sig i civiliserade trakter. Är man på annan plats, gör det ingenting, hur man ser ut. Skjortan och underkläderna tvättar man lätt själv, helst var kväll. Galoscher, överrock, stärkskjortor, smoking, käpp, paraply och hatt kan med fördel lämnas hemma. Däremot bör man medföra synål och tråd, täljkniv, termometer, tumstock och måttband samt ett mindre husapotek med koltabletter, karlsbaderpiller, maskfrö, ricinolja och två dosor magnecyl och kodein. Kostymen, som man reser i, bör vara utrustad med minst dubbelt så många fickor som en vanlig kostym. De bör finnas på alla möjliga ställen och vara försedda med knäppbara lock. Visserligen kan man i en sådan kostym tappa saker i fickorna, särskilt när man går i "andra tankar", men då hittar man dem igen, om inte förrän på kvällen, när man skall lägga sig. Nota bene, glöm inte regnkappan!!

MERCI MONSIEUR!

"Hur ska vi klara oss med alla dessa språk?" var en fråga, som ofta togs upp, när vi före avfärden diskuterade vår resa. Det enda språk, som vi behärskade fullkomligt, var småländska. Och med detta kom vi inte långt, det visste vi. Förutom detta välljudande tungomål talade jag och förstod hjälpligt engelska och tyska. Och det visade sig i de flesta fall vara tillräckligt. Att vi på franska bara kunde säga: "Merci Monsieur", var en stor brist för oss, särskilt i Tunisien och Grekland, för att nu inte nämna arabiska, som faktiskt talades ända från Tunis till Haifa. Av detta vackra språk lärde vi blott två ord, nämligen "saida" (goddag) och "jella" (försvinn era bytingar). Sedan är det klart, att det varit ett plus, om man kunnat snacka litet hebreiska, grekiska, macedoniska, serbiska och kroatiska, men det måste gå ändå. Ibland gjorde vi oss förstådda medelst mimik samt varierande rörelser med armar och ben, vilket i regel förstods överallt.

PÅ AUTOSTRADOR OCH ALPVÄGAR.

Himlen är molntung, när vi den 12 mars lämnar Jönköping. Den väl utrustade lilla Volvo-bilen kryper på ettans växel fram genom snömodden på Västra Storgatan i Jönköping. Den för med sig två passagerare samt förnödenheter för en resa genom tre världsdelar. Målet och vändpunkten är Jerusalem.

Vi kör friskt och hinner fram till sista färjan i Hälsingborg. Nu kryper vi ombord. Det är inte många bilar i kväll. Det är gråkallt med vårvinter och någon minusgrad. "Dannebrogen" smäller och slår i stäven. Färden över sundet tar inte lång tid. Snart susar vi fram på Strandvejen mot Köpenhamn, som är resans första dagsetapp. Dyrehavens hjortar promenerar i det kalla månljuset, medan Akvariets elektriska ålar inte har någon känning av årstidens växlingar. Köpenhamn är alltid en upplevelse, även om man inte går på Nyhavn. Det gör inte vi, åtminstone inte denna gången. Det är sent, och Johannes Andersson på Hotell Absalon väntar på oss. Vi sover gott och fort men inte länge. Klockan sex är vi på benen. "Skön morgon", säger Birger och kisar ut över Helgolandsgade. Vi fyller tankarna och startar. Nästa Gedser! Den danska landsbygden är alltid betagande och folket det gemytligaste i världen. Färden över Själland, Falster och Mön går snabbt. I Gedser inskeppar vi oss på den nya, luxuösa båten "Deutschland". Luften känns redan litet mildare. Månne våren är i faggorna?

"Var god backa på bilen", orden kommer från en dansk tjänsteman vid färjestationen i Gedser. Det går bra och sedan följer en tre timmars härlig sjöresa till Grossenbrode. I Östersjöns silverglitter försvinner det lilla lyckliga öriket ur vår horisont. Nu väntar lunchen. Naturligtvis låter vi oss väl smaka. Vi har visserligen bestämt att inte slösa, men vi är hungriga och priset är moderat, varför vi äter. Det danska smörgåsbordet är erkänt. Här har det 44 rätter. Vi kan inte taga av allt. Det är alldeles omöjligt. I Lübeck hälsar vi på några vänner. På autobahn, förbi många grå flyktingläger, går färden vidare till Hamburg. Sedan vi också där besökt några vänner övernattar vi på ett litet hotell i S:t Pauli. Ja, det ligger på självaste Reeperbahn, men ingen tar oss ändå. Dit bör man annars inte gå. Där är inte platsen för en kristen. Någon sade, att nöjesarrangörerna där kan hålla sin rörelse i gång tack vare de många svenska turister, som vid sina besök i Hamburg flitigt frekventerar dessa platser. Man får verkligen hoppas, att ryktet är osant eller åtminstone åtskilligt överdrivet.

På sträckan Hamburg-Stuttgart hade vi autostrada hela vägen. Vi körde med en genomsnittshastighet av 100 kilometer i timmen och ändå höll vi på att bli omkörda av en liten Ford av s.k. höghattsmodell. Det gick vår ära för nära, varför vi ytterligare ökade farten och såg honom aldrig mer. För snabba transporter är dessa autostrador nummer ett, men vill man se mera av landet och lära känna folket, är de vanliga vägarna att föredraga. Mellan Kassel och Stuttgart körde alla mötande bilar med ljuset på. Vi undrade varför, men förstod det snart, då vi kom in i ett stort dimbälte, genom vilket vi hade att köra med starkt nedsatt fart. I "Gamla Heidelberg" åt vi middag på ett litet Gasthaus. Efter måltiden utdelades tandpetare. Jag har saknat dessa nyttiga instrument, alltsedan jag lämnade Newyork. Återseendet var kärt.

I Stuttgart bodde vi hos Hildegard Lang. Jag mötte henne för två år sedan på en färd på Elbe. Nu bodde hon med sin snälla mamma i ett nytt hus. De hade tio rum och kök, så vi fick var sitt rum. Jag kunde inte undgå att tänka på mig, som bara har rum och fotogenkök. Alltsedan vi kom in i amerikanska zonen, har vi inte kunnat undgå att se den rusch, som är kännetecknande för amerikanarna.

Gränsen mellan Tyskland och Schweiz passerades utan större svårigheter. I Zürich, Zwingli’s gamla stad, uppsökte vi ett pensionerad skollärare. Där utrustades vi vid avfärden med två flaskor äppelsaft och 24 härliga smörgåsar. Sålunda utrustade gick färden vidare genom det lilla alplandet. På en plats nära Wassen hade en öppen sportbil kört genom räcket ned för en 75 meter hög slänt och försvunnit i en liten alpsjö. Märkligt nog hade föraren klarat livhanken. Han hade hoppat ut genom taket precis när bilen nådde vattenytan. Man fraktade honom dock till sjukhus, fast det inte kunde märkas, att han var skadad. På vattnet syntes bara en stor oljefläck. Värre var det några kilometer öster om Verona. En man hade kolliderat med en bil. Han låg död på vägkanten. Hans cykel såg ut som en åtta. En rätt så påstruken polis gjorde mätningar och ledde förhöret. Vi for vidare med önskan, att något sådant ej måtte hända oss. Månen lyste över snöklädda alptoppar. Det var som en saga. I Götschenen fick vi lasta bilen på tåget. Det tog 15 minuter genom den 18 kilometer långa Gotthardstunneln. I Ariolo vilade vi gott på ett litet värdshus i den romantiska alpbyn.

Senare susade vi fram på en italiensk autostrada. Vi fick betala för att komma upp på den, med det kommer igen i det långa loppet. Italien är ett stort land. Man bör inte resa dit utan förberedelse. Man bör känna till den italienska renässansens mästerverk. Kan man likt Snoilsky "för marmorstoder ej brinna", gör man klokt i att lägga sig vid en badort eller skumma igenom en del av landet med besök i några av de största städerna. Vi gjorde ingendera delen. Vi reste endast igenom. Dock försökte vi få litet tid åtminstone för Venedig, Florens, Rom, Neapel och Palermo. Folket är vänligt och tillmötesgående. Sköna senioritor med djupa, outgrundliga ögon vinkade vänligt åt oss i varje liten småstad, som vi passerade. När vi för en stund lagade vår middag, kom nästan hela byns befolkning till oss. Inte minst skylten i högra hörnet av vindrutan, på vilken det stod "Rome, Cairo, Jerusalem", väckte uppmärksamhet.

I Milano träffade vi två journalister, som ovillkorligen ville veta varifrån vi kom. "Stockholm, Sweden, Nordpolen", sade vi, men de bara skakade på huvudet. Rätt som det var, flög en av dem upp, hoppade jämfota och skrek: "Nordahl, Swezia". Vi nickade bifall, medan italienaren på stående fot räknade upp namnen på en mängd svenska fotbollsspelare, av vilka jag ej kände någon.

Trafiken är hård i Italien. Folket kör som dårar. Jag vet ej hur många Fiat 500, som körde om oss och ändå hade vi alltid en fart av 90-100 km.

Vi lyssnade till dagsnyheterna från Sverige. Det hördes utmärkt på kortvåg. Vi kokade kaffe, medan bilen rusade framåt. Vi hade glömt socker. Jag köpte sådant i en liten lanthandel. Men de förstod varken småländska, tyska eller engelska, så jag måste göra "tecken och under", innan jag fick mina sockerbitar. Vi närmade oss Venedig, "Adriatiska havets drottning", som staden ibland kallats. Vi förmodade, att vi ej kunde taga bilen in i staden, utan måste fara till Hotel Nazionale med gondol eller mororbåt.

SAGOSTADEN VID ADRIATISKA HAVET

Vi ställde bilen i ett sorts garage vid "inloppet" till Venedig. Gubben, som tog emot oss, begärde enträget, att vi skulle ta ur allt bagaget. Vi tyckte det verkade underligt, när bilen skulle inom lås och bom och därtill bevakas av särskilt anställd personal. Vi lydde . Gubben tog av sig svångremmen, snörde ihop allt vårt gepäck, inalles 12 kolli, ropade på en pojke och startade den långa vandringen till hotell Nazionale. Framkomna till hotellet måste vi punga ut med 2.000 lire. Nu förstod vi som först, varför gubben var så mån om att varenda kappsäck skulle med. Han tog betalt för varje kolli! Och nattaxa till på köpet. Det var ju väl, att han inte bar ihjäl sig. Jag trodde var minut att han skulle få hjärtslag och dö på fläcken. För att inte råka ut för samma utpressning, när vi gick från hotellet, bar vi själva vårt bagage. Jag var arg och knuffade undan allt vad portierer och bärare hette. "Vilka amerikanare", skrek man efter oss. Vi visslade och gick vidare, medan svetten forsade i våra ansikten. Halvvägs satte vi ned vårt bagage, lejde bort de två tyngsta väskorna till en av de professionella. En tiggarflicka gav vi 100 lire mitt för näsan på en massa gubbar, alla med bäraremin.

Venedig är en sällsamt intressant stad med anor långt tillbaka i tiden. Den grundades 400 år efter Kristus av flyktingar från fastlandet, vilka förföljdes av östgoter och andra folk. Venedig är byggd på 118 öar. Omkring 160 kanaler genomskär staden. Mer än 400 broar är slagna över dessa kanaler, där gondolerna glider fram likadant i dag som för 14 sekler sedan. Den vackraste bron är Ponte di Rialto. Den är 48 meter lång och 25 meter bred. Bron spänner över Venedigs "huvudgata", Canal Grande. Venedig var i flera århundraden en mäktig självstyrande stad, men störtades sedermera av inträngande folk. Från år 1864 har staden varit införlivad med Italien. Centrum i lagunernas stad är Marcusplatsen med Marcuskyrkan och Dogepalatset. Palatset var en gång säte för hertigen av Venedig samt centrum för dess politiska liv. Väggarna är prydda med massor av berömda konstverk. Bland annat finns här världens största oljemålning, som är av den produktive Tintoretto. Hans namn betyder "liten färgare". Tavlan är 23 meter lång. Den heter Paradiset. Man kan urskilja mer än 500 olika figurer på den. Tintoretto var 80 år när han målade det berömda konstverket. Marcuskyrkan är byggd över evangelisten Markus ben, enligt de uppgifter som guiden gav oss. Birger hade litet svårt för att tro hans ord. Men jag sade: "Tro, hur ska det annars gå, när vi kommer till Damaskus. Där får vi se Johannes döparens huvud, dels hurudant det var, när han var barn, dels hur det såg ut , när han blev gammal."

Klocktornet Kampanilen tilldrog sig också vårt intresse. Två väldiga statyer av moriska negrer är placerade på tornet. De slår med stora släggor timslagen varje timme. Vi såg också suckarnas bro, förbindelseleden till fängelset, där så många tusen olyckliga människor med tunga och förlorad frihet gått okända öden till mötes.

Vi lämnade Venedig åtskilligt fattigare än vi kom dit. Men vi var åtminstone en erfarenhet rikare. Man skall vara försiktig på stora turistorter. Jag borde ju kommit ihåg Mont Blanc, där jag härom året hade en liknande erfarenhet. För övrigt är inte folket på långt när så trevligt på de stora turistplatserna.

VI HINNER UPP VÅREN.

Nu har vi hunnit ifatt våren. Hann den strax före Florens. Solen lyser ifrån en molnfri himmel och lärkan slår sina drillar i skyn. Blommande körsbärsträd tillsammans med grönskande vingårdar lyser färggranna från bergsluttningarnas sydsidor. Prydliga anemoner dekorerar hotellens vestibuler. Vi har satt på oss sommarstassen och tänker sova i bilen i natt. Vi tänker parkera vid Via Appia, om vi orkar så långt, innan den italienska kvällen sveper in oss i sitt rogivande dunkel.

Bilen är i toppform. Den slukar autostradornas mil som ett vidunder och spinner hemtrevligt som en tam huskatt vid forcerandet av hissnande höga toppar i de italienska alperna. Blott en gång har vi behövt gå ned på ettans växel.

Vid vägen står en luffare och lutar. Vi förstår att vi närmar oss Pisa med det lutande tornet - en stad med 84.000 invånare. Mer än vi trodde. Vi stannar här en stund. Filmkameran spelar in det mest sevärda. Munkar, nunnor, präster och guider trängs med vanligt folk framför tornet, som utgör stadens centrum. Pisa ligger vackert vid floden Arno, en mil från Medelhavet. Under medeltiden var den en mäktig hamnstad. Liksom Milano blev den illa åtgången under kriget. Freskerna i Camposanto förstördes nästan helt. Den lilla kyrkan Santa Maria della Spina är som ett enda gotiskt smycke, dekorerad inuti och utanpå av bröderna Pisano.

Vi tar autostradan en bit mot Rom, stannar vid infarten för att köpa biljett. "Piano, piano", säger en svartmuskig vägfunktionär. "Munspel", svarar vi, betalar och fortsätter. Vi förstod senare, att vi skulle köra sakta, det vill säga ta det i piano. Nu ser vi vatten. Det är Medelhavet. På backiga serpentinvägar följer vi nu det blånande sagohavet. Vi ser på kartan och klockan. Allt talar för att vi hinner den eviga staden innan solen går ned.

Väldiga kaserner jämte ändlösa rader av moderna krigsmaskiner kantade vägen ett stycke utanför Pisa. Italien står tydligen berett än en gång, om så skulle behövas. Folket verkar dock icke militäriskt och man vill inte höra talas om Mussolini och hans militärdiktatur. Genom att vi rest tvärs igenom landet och ofta stannat och talat med folket, har vi fått en god inblick i hur folket lever, särskild på landsbygden. Eftersom vi båda är farmare, har mötet med de italienska bönderna gett rikt utbyte. Strävsamt synes deras arbete vara. Några maskiner ser vi inte till. Jorden brukas ännu primitivt med ålderdomliga redskap. Dragarna utgöres av oxar, kor och mulor. Dessa iagtagelser gör vi 50 km från Rom. Det börjar skymma nu. Vägen är gropig.

I DE SKÖNA KONSTERNAS STAD.

Man blir förvånad över hur individuella städerna är i Italien. Fastän de ligger ganska nära varandra, som t.ex. Venedig och Florens, kan de vara helt olika. Detta beror förstås därpå, att många städer varit stadsrepubliker en gång och som sådana haft olika strukturer. Italien som enhet daterar sig inte ens hundra år tillbaka i tiden. Vi ångar in i Florens. Vid stranden av den gula Arno föddes en gång renässansen i denna stad. För många hundra år sedan hade flera "skrån" sin förnämsta marknad här, bl.a. yllevävare, guldsmeder och penningväxlare. Husen liknar små fästningar med skulpterade vapensköldar över ingången. Här och var i gathörnen fladdrar en helgonlampa under en blid madonna i blå och vit fajans.

Vi tog en promenad på Via del Galziuoli, strumpvävarnas gata. Av de fjorton skrån som under medeltiden fanns i Florens var strumpvävarna ett. Alla skrån hade sitt skyddshelgon. Yllevävarnas var S:t Stefanus. Han fanns också, skönt skulpterad, i brons av den gudabenådade Ghiberti. I en annan nisch såg vi doktorernas och apotekarnas skyddshelgon. Var man än gick i denna stad, mötte man historia och konst. Katedralen hade en underbart vacker fasad i rosenfärgad marmor. Många bemärkta personer har levat i Florens. Dante föddes där. Han som blev världsberömd för sin "Gudomliga komedi". På Piazza della Signorina, som är ett vackert torg, lyfter Palazzo Vecchio sitt slanka, krenelerade torn mot himlen. Här var det som dominikanermunken Savonarola blev bränd på bål 1498. Några bokstäver i stenbeläggningen markerade platsen.

Men Florens är också en fullt modern och levande stad. När man är trött på konstskatterna, kan man studera folklivet på Ponte Vecchio, den enda bro, som tyskarna ej sprängde i luften under andra världskriget. Våren är en härlig tid i Florens. Staden är ett blommande paradis. Skära och vita kamelior, röda granatblommor, blå glyciner, syrén coh guldregn sprider sin doft. Vi bodde på Hotell Stella D’Oro. Florens höga bergsluft gav oss god vila med åtföljande sömn.

DEN EVIGA STADEN.

Likt aposteln Paulus i Apg. 19:21 hade vi länge närt en önskan att få se Rom. Paulus hade varit i Jerusalem och "måste se Rom". För oss blev det omvänt. Vi fick se Rom först. En annan skillnad var, att Paulus kom dit som fånge efter en synnerligen svår sjöresa. Vi sena tiders pilgrimer kom i bil, fria och lyckliga och med alla blågula vimplar i topp. Det var den 17 mars i år, som vi efter en lyckad resa genom Danmark, Tyskland och Schweiz, med besök i Milano, Venedig och Florens, nådde Rom - Den eviga staden - strax före solnedgången. Vi parkerade vår bil framför Hotell Concordia i själva hjärtat av Rom. Ett annat ord av Paulus kom i vårt minne, nämligen Apg. 28:14, där det heter: "På detta sätt kommo vi till Rom". Aposteln hade av Herren fått löfte att komma dit. I en syn om natten sade Herren: " Såsom du har vittnat om mig i Jerusalem, skall du också vittna i Rom." Apg. 23:11. Herren höll detta sitt löfte. Varje rad från Apostlagärningarnas 23:11 till den märkliga bokens slut är en uppfyllelse av detta löfte. Paulus fick vittna i Rom. Apostlagärningarna slutar med att omtala, att han tog emot alla, som kom till honom, och vittnade för dem om Jesus Kristus.

Först i Rom kunde vi använda Bibeln som resehandbok. Det står faktiskt mycket i Nya Testamentet om Rom och romarna, och Pauli’ namn sättes i nära samband med denna stad. Däremot har man litet svårt att förstå, hur katolikerna kunnat få så många Petrusminnen förlagda just till Rom, då det mig veterligt aldrig står i Nya Testamentet, att Petrus kom till Rom. Det står om honom i Apg. 15, att han "begav sig till en annan ort", men att uppfatta den orten såsom Rom är kanske litet djärvt. Dock förmäler, som ju alla känner till, den kristna traditionen, att Petrus också kom till Rom samt att han där mötte Paulus och tillsammans med denne led martyrdöden. Det må vara sant. Kvar står dock, att Nya Testamentet talar mes om Rom i samband med aposteln Paulus. Brevet till församlingen i Rom skriver han från Korint år 58. Paulus hade då ej besökt Rom. Det är intressant att läsa sista kapitlet i Romarebrevet. Man lägger då märke till alla de kristna familjer som Paulus hälsar till. Han nämner där inte blott om bröder utan även om "älskade systrar". Detta visar Pauli uppskattning av kvinnan. Det märkligaste namnet i den långa raden av hälsningar torde vara Hermes, som omnämnes i vers 14. Man har nämligen på det yttersta av dessa dagar funnit Hermes’ hus. Det ligger vid Via Appia. Man kan vara viss om, att Paulus gästat detta hem. Ingenstädes kommer man urkristendomen så nära som i Hermes’ hus.

OMRINGADE AV TJUVAR.

Helt ovetande om vad som skulle komma att hända oss denna vår första kväll i Rom, promenerade vi på de upplysta gatorna. Några hade varnat oss för Italien. Det finns så gott om tjuvar där, hade man sagt. Men vi hade hittills endast mött ärligt och bra folk i detta land. På grund av den utpressning, som vi utsattes för i Venedig, när det gällde vårt bagage, beslutade vi att låta bagaget vara kvar i bilen. Sedan vi ordentligt låst alla dörrar, och även bundit ned handtagen på insidan med läderremmar, lämnade vi vår vagn, parkerad i bländade ljus, på en av Roms huvudgator. Om en stund kommer en man med andan i halsen och ropar: "Die Auto, die Auto". Vi anar oråd och följer med till bilen. Vad skådar vårt öga! Tjuvar hade brutit upp det högra vindfönstret, genom vilket de trätt in handen och vevat ned ena rutan, varpå de öppnat dörren och stulit vårt bagage. Allt vi hade, utom sovsäckarna, skrivmaskinen och litet proviant samt det vi gick och stod i, blev tjuvarnas byte. Vindfönstret hade brutits upp med ett specialtillverkat verktyg. I plåten syntes tre tydliga märken. Bilen, i vilken tjuvarna inlastade vårt bagage, var också stulen. Den återfanns av polisen fyra timmar senare. I jakten på tjuvarna var polisen en gång så nära, att han lyckades få bilens nummer, men tjuvarna undkom. En poliskedja slogs runt hela staden och vi fraktades från plats till plats i en jeep. Till sist hamnade vi på en polisstation på Piazza Venezia. Här skrevs rapporter och togs fingeravtryck. Alla poliser skrek och gestikulerade, men inte en enda av dem kunde ett enda engelskt eller tyskt ord. Till sist hämtade man en tolk, men han var totalt oduglig, så vi skickade hem honom. Dock måste vi erkänna, att bortsett ifrån att poliserna inte kunde något främmande språk, gjorde de allt vad de kunde både för oss och för att få fast tjuvarna. Hela natten pågick spaningsarbetet, och först på morgonen kunde vi gå tillbaka till vårt hotell. Vi försökte sova litet, men det var inte lätt. Vi hade förlorat alla våra kläder jämte tre dyrbara filmkameror samt omkring 40 rullar färgfilm. Även tullhandlingarna på bilen var stulna. Klockan nio var vi på polisstationen igen. Man meddelade oss den sorgliga nyheten, att man inte hade funnit något som helst spår efter tjuvarna. Det var intet annat att göra än att vänta. Just som vi stod vid bilen och försökte medelst armar och ben göra oss förstådda för polisen, kom en "ängel" till oss. Det var Giuliana di Carpegna. Vi är vissa om att Gud sände henne i vår väg. Hon förstod, att något var på tok och kom fram och frågade, om vi behövde någon hjälp. När jag hörde hennes klingande fina engelska, blev jag så glad, att jag höll på att taga henne i famn. Med en gång var nu alla språksvårigheter borta. Hon talade förutom engelska även tyska, franska och spanska. Alla språken lika flytande. Detta var ett stort plus för oss, emedan vi måste ha de olika dokumenten från polisen översatta till dessa språk. Detta gjorde Guiliana lekande lätt utan att en enda gång slå i ett lexikon. Polisrapportens franska översättning hade vi nytta av i Nordafrika och den engelska vid hemkomsten till Sverige, då vi skulle kontakta försäkringsbolaget. Vi hade nämligen allt bagage försäkrat utom filmen. Det blev den största förlusten, på grund av att vi måste under resans lopp köpa ny film, vilken vi fick betala med dubbelt pris. Genom Guilianas försorg lyckades det oss att få låna en filmkamera mor en avgift av 10,000 lire. Hon tog alltså hand om oss och gav oss mat och logi under hela vår vistelse i hennes stad. Vi har som tack sänt henne 20,000 lire samt boken "Sweden in colour".

När vi ringde svenska konsulatet för att få råd och hjälp i den brydsamma situationen, meddelade man oss, att stölder hör till ordningen för dagen i Rom, vilket vi senare fick bekräftat av Stockholms-Tidningens korrespondent. Han meddelade oss, att turister ofta blir bestulna i Rom, detta på grund av att de ej är nog försiktiga. Och att det fanns gangster à la Chicago i Rom, fick vi belägg för, när en annan journalist omtalade för oss, att en bilande svensk dam blivit upphunnen av en gangster på en vespa. Han körde fram till bilen, drog snabbt upp en slidkniv, vilken han stack i ena bakringen med påföljd att ringen sjönk ned på fälgen. När damen hoppar ur för att se vad som hänt, gör han på vespan en vändning på vägen, sticker tillbaka, stannar mitt för bilen och i ett ögonblick nappar han till sig damens handväska och försvinner. På ett hotell inte långt från oss satt en norsk tandläkare halvnaken. Han hade blivit bestulen på allt han ägde, så vi var inte de enda, som råkat ut för tjuvar i Rom. Men detta gav oss föga tröst. Vad skulle vi göra? Vi var starkt betänkta på att vända, men det kändes också mycket svårt. Efter en inventering av de små förnödenheter vi hade kvar, beslutade vi trots allt att fortsätta. Vår "ängel" lånade oss ytterligare 10,000 lire utan någon som helst garanti. Säg sedan, om hon inte var god! Nu styrde vi våra steg till automobilklubben i Rom, med vilken K. A. K. i Stockholm var associerad. Genom dess hjälp kunde vi sända ett telegram till K. A. K. med begäran om nytt carnet jämte övriga bilpapper. Dokumenten skulle flygas till Tunis i Nordafrika, där vi beräknade vara om fyra dagar. Genom intyg från polisen och från automobilklubben hoppades vi komma ut ur Italien utan carnet. Hur det lyckades, skall jag berätta längre fram. Det blev alltså att fatta nytt mod. Vi var ju inte fattigare än när vi kom till denna planet. I Signorina Carpegnas och alpsoldaternas sällskap glömde vi åtminstone för tillfället våra vedervärdigheter. Vi kom nämligen till Rom samma dag som 40,000 alpjägare, veteraner från första världskriget, firade en tre dagars fest i staden. Och att det gick livligt till vet var och en som någon gång i Rom träffat gamla vapenbröder.

UR ROMS HISTORIA.

Att skriva om allt i Rom på några få sidor är omöjligt. Här kan man leva och bo i många år och varje dag se nya ting. "Rom är inte en stad, det är en värld", sade på sin tid kejsar Karl V. Och det är lika sant idag. Det berättas om den store bildhuggaren Torvaldsen, att någon frågade honom en gång, hur det var i Rom. "Spörj någon annan," sade Torwaldsen, "jag har bara bott här i 29 år." Mina läsare får alltså inte ha för stora förhoppningar på mig, jag har bara varit i Rom i fyra dagar. Det blir alltså bara några glimtar från cesarernas och påvarnas stad. I antiken var Rom en av världens mest berömda städer, där gammalt och nytt mötes. Rom har idag 1,600,000 innevånare. Staden har ett underbart klimat med härlig vår, solig vinter och en icke allt för het sommar. Men Rom är en farlig stad. Har man en gång varit där och låtit sig gripas av dess atmosfär måste man återvända dit. Det finns inget val. Man tillhör det jättestora internationella sällskapet "Roms vänner", som har medlemmar i alla världens land och av alla samhällsgrupper. Skulle det ändå visa sig omöjligt att få återvända, finns det en hobby så god som någon, det är att läsa böcker om Rom och så många har skrivits, att nöjet räcker hela livet, t.o.m. om man skulle bli 90 år och intill dess få behålla synen.

Innan jag nu tar läsaren med på mina strövtåg i Rom, är det kanske på sin plats, att i några snabba penndrag ge något av Den eviga stadens historia. Enligt legenden grundlades den av Romulus på 700-talet f. Kr. Denne Romulus lär ha varit son till guden Mars. Hans mor blev dränkt och även Romulus skulle dela samma öde men flöt upp på land, där en varginna fann honom och gav honom di, tills han blev omhändertagen av en herde. Rom regerades i flera decennier av konungar, tills det år 31 f.Kr. blev kejsardöme. Dess förste kejsare var Augustus, som efterträddes av Tiberius, under vilken Jesus blev korsfäst. Nero är ett annat bekant namn från Roms storhetstid. Staden var byggd på sju kullar. Detta framskymtar symboliskt i Uppenbarelsebokens bildspråk. Man tror, att det gamla Rom hade en folkmängd av mer än 2 millioner människor.

Medeltiden var en förfallets tid för Rom. Staden förlorade sitt världsvida inflytande men blev istället världens andliga huvudstad. Påven hade vid denna tid en väldig makt. Både konungar och folk darrade vid blotta tanken på att drabbas av hans bambulla. Ty att bli bannlyst var någonting oerhört allvarligt. Man var fågelfri och betraktades som mänsklighetens avskum. Påven var också en världslig furste. Han regerade, förutom över Rom, också över stora delar av Italien. Detta upphörde dock 1871, då konung Viktor Emmanuel intog Rom och gjorde staden till hela Italiens huvudstad. Hans monument finns på den stora öppna platsen, Piazza Venezia och är det ståtligaste, som jag någonsin har skådat. Till finns Palazzo Venezia med den balkong, från vilken Mussolini eldade skarorna under sin storhetstid. Men även detta tillhör nu det förflutna. Ingen tänker på eller talar därom.

MED PIAZZA VENEZIA SOM UTGÅNGSPUNKT.

Då vi nu befinner oss på Piazza Venezia, startar vi vår rundtur från denna vackra plats. Som guide har vi Giuliana di Carpegna. Hon känner Rom mycket väl, fast hon ej är professionell guide. För att spara tid tar vi bilen. Vi stannar först vid Trajanuskolonnen. Pelaren, som är 43 meter hög, är av marmor. Under pelaren ligger kejsar Trajanus begraven. Till höger och bakom Viktor Emmanuels monument ligger det s.k. Capitolium. Det gamla Roms äldsta och mest bemärkta plats, ett kulturellt och administrativt centrum. På södra sidan av Capitolium ligger Forum Romanum. Här var mötesplatsen för de makthavande i det gamla Rom. Här bestämdes världens öden. Platsen har många gånger byggts till och förskönats av bl.a. Caesar, Augustus och Vespasianus. I sjätte århundradet började Forum Romanum att förstöras. De kristna hämtade sten till sina kyrkor ur denna hedendomens högborg. Sedan låg det gömt under massor av grus ända till i början av 1800-talet, då man grävde fram resterna av de förnämliga byggnaderna. Bl.a. fann man ett magnifikt Saturnus-tempel.

Vid ena ingången till Forum Romanum finns en väl bibehållen triumfbåge. Det är Titusbågen, byggd år 81 till kejsar Titus’ ära, sedan han år 70 besegrat judarna och intagit Jerusalem, vilken stad han totalt förstörde. Inuti bågen ser man Titus stående på sin triumfvagn, krönt av en segergudinna. På utsidan syns ett triumftåg av fångna judar. I tåget bäres skådebrödesbordet och den sjuarmade ljusstaken, som tagits som byte ur templet i Jerusalem. Med vemod tänkt vi på judarnas 2.000-åriga landsflykt som nu äntligen närmar sig sitt slut.

Vår nästa anhalt var Colosseum, en stor amfiteater i Rom, påbörjad år 72 e.Kr. av kejsare Vespasianus. På platsen, där Colosseum nu står, hade Nero en konstgjord sjö, som tillhörde de kejserliga trädgårdarna. Colosseum har formen av en oval 188 meter lång, 156 meter bred och 49 meter hög. Själva arenan är 86 meter lång. Hur många personer Colosseum har kunnat rymma, blir man inte riktigt klok på. Uppgifterna varierar mellan 50 à 80.000. Colosseum var ursprungligen ett nöjestempel, en plats där fäktningar mellan s.k. gladiatorer ägde rum. Dessa var till döden dömda fångar, som tvingades inför en skränande åskådarmassa kämpa, tills en av dem dog. Ibland när den besegrade var slagen men inte riktigt död, satte segraren sin fot på honom och såg upp mot läktarna. Han väntade på ett tecken från publiken, om de önskade se den fallne riktigt död. Tecknet var då en nedåtvänd tumme. Segraren belönades med rungande applåder. Det var blodiga lekar. Men Colosseum användes också som en plats, där strid med vilda djur försiggick. Dessa skådespel var särskilt omtyckta av romarna. När Colosseum år 80 e.Kr. invigdes av kejsar Titus varade festen i 100 dagar. Mer än 3.000 människor deltog i striden och mer än 5.000 djur dödades.

När förföljelsen mot de kristna började, använde man dessa att strida mot de vilda djuren. Detta skedde just i Colosseum. År 64 e.Kr. lät den redan då vansinnige kejsar Nero bränna hela Rom. Det hemska dådet skylldes på de kristna. Dessa kastades då i tiotusental för de vilda djuren. Vi såg rummen under läktarna, där de vilda djuren, lejon och tigrar, hölls innestängda, tills dagen för det hemska skådespelet var inne. På ett tecken från den kejserliga logen öppnades vilddjurens burar. Dessa rusade ut på arenan, där de sönderslet de kristna. Vilddjuren hade då varit utan mat i flera dagar. Ibland hände det rena under nere på arenan. En gång bröt en svag kristen nacken av en vild tjur. Någon gång kunde lejonen inte öppna sina gap. Kejsar Nero lät också inlinda de kristna i halm, varefter de rullades i tjära och antändes. De fick sedan tjäna till att upplysa de kejserliga trädgårdarna.

Vid denna tid led också Paulus och Petrus martyrdöden i Rom. Paulus blev som romersk medborgare halshuggen, medan Petrus blev korsfäst, på egen begäran med huvudet nedåt. Några år senare kastades biskop Ingnatius från Antiokia för de vilda djuren. Kyrkohistorien berättar om hans obrutna mod ända in i döden. Jag kan ej beskriva vilken känsla, som bemäktigade mig, när jag såg korset i Colosseums mitt, segertecknet i vars kraft martyrerna vann Livets krona. Hur många som på Colosseums arena med sitt blod beseglat sin tro, vet allenast Gud, men säkert kan de räknas i tiotusental.

Nära Colosseum finns Konstantins triumfbåge. Det var han som såg Korset i skyn med inskriften: "I detta tecken skall du segra". Förföljelsen mot de kristna stoppades och Konstantin införde kristendomen som statsreligion i hela det romerska riket. Konstantin-bågen byggdes 315 e.Kr.

Vi fortsatte längs Via Gregoria, passerade Carcalla med sina berömda romerska bad. Om en stund var vi på Via Appia Antiqua. På denna väg kom Paulus första gången till Rom. Han kom som fånge från Cesarea. Vi läser därom i Apg. 28:e kapitel. När bröderna i Rom hörde, att han var i antågande, gick de honom till mötes ända till Appia Forum (Apg. 28:15), en liten stad 60 km. Via Appia är 160 km lång och var en gång romarrikets förnämsta militärväg. På några ställen kunde man se den ursprungliga stenbeläggningen. Den är ganska väl bibehållen. Ofta stannade vi bilen. Det var en sällsam upplevelse att få promenera på denna gamla väg.

På vägen tillbaka till Rom stannade vi vid San Sebastiankatakomben. Det finns annars katakomber så gott som under hela Rom. Många människor har här fått sina sista vilorum. En del av gångarna ligger på 80 meters djup under markytan. Man har beräknat de underjordiska gångarnas sammanlagda längd till omkring 900 km. Vid båda sidor om gångarna finns gravkamrar, där man lade de döda. Det finns många bibliska symboler, så som ankare, duvor och fiskar samt talrika inskriptioner över dessa gravar. Varför grävde de kristna dessa gångar? Jo, det förhöll sig så, att det hedniska Rom ofta brände sina döda. Det ville de kristna ej vara med om. De trodde på uppståndelsen, och därför beredde de dessa vilorum för sina döda. Gravarna betraktades även av den hedniska överheten som heliga platser och stod under lagens skydd. Ingen fick störa där. Därför blev katakomberna de kristnas tillflykt under förföljelsetiderna. Där var de trygga. Kristna segersånger har många gånger ljudit i dessa underjordiska gångar. Härifrån gick ofta martyrerna att möta de vilda djuren på Colosseums arena.

I San Sebastian-katakomben torde både Petrus och Paulus någon tid haft sina vilorum. Enligt en ganska tillförlitlig tradition blev deras kroppar efter någon tid flyttade. Petrus blev begraven under S:t Petrikyrkan. Paulus jordades på annan plats.

När vi återkom till vårt hotell hade vi ett starkt intryck av kristendomens seger i det gamla romerska världsväldet. Det finns så många kristna kyrkor i Rom, att man knappast vet deras exakta antal.

S:T PETERSKYRKAN OCH VATIKANEN.

Det är söndagen den 21 mars. Vi startar en ny sightseeingtur i Rom. Även idag har vi Signorina di Carpegna som guide. Bättre kan vi inte få. Vi följer Tiberfloden ett stycke, kör sedan över en bro, och redan nu ser vi den ståtliga S:t Peterskyrkan med den stora öppna platsen Piazza di S:t Pietro framför och Vatikanen med alla dess slottslika byggnader till höger. Platsen framför S:t Peterskyrkan är fantastiskt pampig. Den omgives av ståtliga pelargångar. Ovanpå dessa finns 162 statyer av helgon. Allt symboliserar Kristi mot världen öppnade famn. Vi har aldrig förr sett något så storstilat. I den öppna platsens mitt står den av kejsar Caligula från Egypten hemförda obelisken. Den flyttades hit 1586. Det berättas, att när den skulle resas töjdes tåglinorna mer än vad som var beräknat, varför obelisken var nära att slå i marken. En tillskyndande matros fattade situationen och ropade: "Vatten på repen!" Man lydde, och obelisken var räddad. Som lön för detta fick matrosen varje år sälja palmkvistar på palmsöndagen framför obelisken.

Peterskyrkan är byggd på den plats där Neros cirkus var belägen. Det var här som den grymme Nero anställde den blodiga förföljelsen mot de kristna. Den hedniske historieskrivaren Tacitus berättar därom: "De dödsdömda utsattes för det skymfligaste begabberi. Man sydde in dem i vilda djurs skinn och lät dem sedan sönderslitas av hemska blodhundar. Man korsfäste dem eller sydde in dem i säckar, vilka övertäcktes med tjära, varpå de antändes. Man använde dem som lyse, när dagen gått till ända." På den plats, där detta hände, står sedan många hundra år tillbaka den väldiga Peterskyrkan. Petrus led ju också enligt traditionen martyrdöden i Rom, men han blev inte bränd utan korsfäst. Hans grav finns i en krypta inne i kyrkan. Åttionio vackra guldlampor lyser natt och dag över hans grav. Mindre ståtade man för fiskaren, medan han levde.

Det var visst påven Nicolaus V, som beslutade bygga detta stora tempel till Petri ära. Han dog emellertid och verket avstannade. Andra påvar fortsatte, särskilt Leo X gjorde en god insats. Men det var ont om pengar. Påven hittade emellertid på att sälja avlat, d.v.s. syndernas förlåtelse. I Tyskland bedrevs denna vidskepelse på ett mycket skamligt sätt av en munk vid namn Tetzel. Han sålde öppet på alla torg syndernas förlåtelse till olika priser allt efter brottens storlek och svårighetsgrad. Vid denna tid uppträdde Martin Luther. Det var mot detta ofog han författade och spikade upp sina 95 teser på slottskyrkodörren i Wittenberg. Detta hände den 31 oktober 1517. Hammarslagen ekar ännu över världen. Därmed hade reformationen börjat, den härliga väckelse, som vi aldrig nog kan tacka Gud för.

Om det inte tröttar, kanske jag skulle nämna några mått på den väldiga katedralen. Den är 211 meter lång samt 134 meter bred, där den är som bredast. Med andra ord, man kan i denna kyrka placera både Kölnerdômen och S:t Pauls-katedralen i London och ändå mellan dem få ett torg på 2000 kvm. Inne på kyrkans golv finns i guldbokstäver uppgifter på alla stora kyrkors i världens dimensioner. Peterskyrkan rår över dem alla. Den är kristendomens största tempel. Kyrkan upptar en yta av omkring 20.000 kvm. Kupolen är 132 meter hög. Oräkneliga pelare och konstverk av världens förnäma mästare finns att beskåda där Rafael och Michel-Angelo är de som arbetat mest för kyrkans försköning. Den byggdes under en tid av 200 år och kostade nära tvåhundra millioner kronor.

Under de sköna valven vilar i olika kryptor många bemärkta män och kvinnor. T.o.m. vår Kristina sover där. Kan någon begripa att hon, dotter till vår store konung Gustav II Adolf, som dog för den protestantiska tron, ville bli katolik? Jag begriper det inte. Det är i sanning en högst underlig företeelse. Alltnog, hon dog i Rom 1689 och ligger begraven i en krypta. I själva kyrkan finns ett litet monument över henne. Att beskriva allt i denna kyrka är omöjligt. Låt mig bara nämna att fiskaren Petrus sitter här i brons med en av kyssar mer än halvt utsliten stortå. Det är inte aptitligt att se folk ligga där och slicka och kyssa Petri tå. Och det torde inte vara hälosamt heller. Då är det bättre med påven själv. Skall man träffa honom vilket inte är alls så svårt som många tror, måste man också falla på knä och kyssa hans tå. Numera har han morgontofflor, och över den tå som skall kyssas finns ett broderat kors i silver, som man får kyssa istället för direkt på tån. Även Petri stol finns. Petrus var enligt katolikerna den förste biskopen i Rom.

Från Peterskyrkan är det blott några steg till Vatikanen, där påven bor. Vatikanen är en självständig stat som t.o.m. ståtar med egen flagga. Inom området finns stora borggårdar och mängder av palats. Tilllsammans har den mer än 11.000 rum. Påven bor inte i alla. Nej, här finns museum, bibliotek och mycket annat. Vi hade oturen att komma hit på den helige Josefs dag. Det är helgdag här och Vatikanmuséet såväl som Sixtinska kapellet är stängt. Vi ville så gärna sett Michel-Angelos målning "Den yttersta domen". Den finns som bekant i Sixtinska kapellet. Jag såg en reproduktion av detta konstverk en gång som mycket liten. Jag var med mor hos en klok gumma för att få bot mot tandvärk. Och den kloka gumman skulle sätta på mig en blodigel. Det skulle hjälpa för sånt ont. Jag minns, att min blick var som klistrad vid tavlan på väggen. De saliga svävade uppåt till Jesus, medan djävlar med de hemskaste ansiktsuttryck försökte medelst rep snärja de saliga som var på väg uppåt. Men alla goda änglar var de saligas vänner och bistod dem. Nederst på tavlan såg man det lågande helvetet, där den hemske avgrundfursten tillsammans med några andra stod färdiga att med sina hemska verktyg föra de osaliga in i elden. Jag fick en skräck för förtappelsen den gången som sitter i mig ännu. Och jag kan inte förstå hur människor kan se en sådan tavla bara för målningens skull och glömma saken. O, jag hade så gärna velat se originalet i Rom. Det var emellertid inget att göra åt denna gång.

Även aposteln Paulus har fått en minneskyrka i Rom. Och varför skulle han inte bli ihågkommen likaväl som Petrus? Av allt att döma hör, som vi redan påpekat, Roms historia mera samman med Paulus än Petrus. Det var ett ganska långt stycke väg till Basilica di S:t Paolo. Men besöket lönade mödan. Det var en ståtlig kyrka, inte så stor som S:t Peter men om möjligt ännu vackrare. Kyrkan byggdes av Konstantin den store, och under dess högaltare säges stoftet efter den store hednaaposteln vila. Fasaden med sju portar och en försal av granitpelare har en stor mosaikmålning upptagande en yta av omkring 360 kvm. Figurerna är åtta meter höga och föreställer Kristus på sin tron omgiven av apostlar och profeter. Verket blev färdigt i slutet av 1800-talet. Vi går in i själva kyrkan. Den är 125 meter lång och underbart skön och stilren. Där finns många freskmålningar, och runt kyrkans väggar hänger porträtt av alla påvar som levat, från den förste till den nuvarande. När vi kommer ut ur kyrkan, blir vi anfallna av en envis vaktman, som ville ha betalt för att han vaktat vår bil, vilket vi ej bett honom göra. Fastän han var krympling och bad oss länge om pengar, gav vi honom ej en enda lire. Vi hade blivit av med allt i Rom, så vi kände oss lika fattiga som han.

Utom detta, som jag nu berättat, finns en otrolig rikedom av kyrkor, reliker och heliga minnen i Rom. Här finns krubban från Betlehem, stycken av korset, taggar ur törnekronan, benbitar och skallar, föremål och klädedräkter, som burits av heliga män och kvinnor. Ja, t.o.m. den svetteduk varmed Veronica torkade Frälsarens blodiga panna på hans väg till Golgata finns i Rom.

Ja, Rom är outtömligt. En stad i flera skikt skulle man kunna säga. Vad som finns i djupet av det republikanska Rom anar ingen. Ovanpå detta byggdes konungatidens Rom, som i sin tur efterföljdes av kejsartidens, från vilken tid de minnen härstammar, som jag här har sökt plocka fram.

På morgonen den 22 mars lämnar vi Rom. På Capitoliums kulle ser vi Marcus Aurelius och på andra sidan Tiberfloden sitter det nya Italiens frihetshjälte Garibaldi till häst. Båda ser ut över den eviga staden. Innan vi vänder kylaren mot söder tillbringar vi ännu någon timme tillsammans med vår nyvunna vän Guiliana di Carpegna. Genom hennes förmedling har vi fått låna en filmkamera, så att vi nu kan fortsätta den färgfilm som vi påbörjade redan i Danmark. Hon har också utrustat oss med erforderliga lire för resan till Palermo. Farväl Rom med dina segerkolonner, triumfbågar, tempel och teatrar! Någon gång ser vi Dig igen!

VULKANRÖK OCH MEDELHAVSSOL.

Vi åker in i Neapel, staden ligger skönt inklämd mellan Vesuvius och Medelhavet. Den verkar ogästvänlig och ruggig. Här möter vi det första regnet. Det faller så stilla bland fattiga människor i de gråa slumkvarteren. Vi letar inte efter slumkvarter, men finner endast sådana. Tiggarungar av alla kurlörer håller på att slå omkull vår bil. Varenda unge tigger cigarretter. Hotellens portier stoppar oss. De är alla engagerade i en skamlig service, som jag ej här vill nämna om. Vi är förståndiga och tackar nej. Av de tusen och en gatuförsäljare, som här finns, köper vi en amerikansk Parker för åtta kronor. Vi tror det är billigt. När vi lämnar Neapel har ingen av oss lust att dö, men väl att leva vidare och hoppas på bättre och renare städer. Så sover vi i vår bil över natten efter att ha parkerat under ett par lummiga palmer alldeles vid foten av Vesuvius, som sänder sina eldsflammor upp mot den mörka kvällshimlen.

Det är morgon. Vi börjar körningen upp till Vesuvius’ topp. I en timmas tid kryper vi på ettans växel. Efter femton minuters vandring från den plats, där vi måst ställa bilen, ser vi ned i vulkanens krater. Svavellukten sticker i näsan. Det bolmar och ryker i kraterns inre.

Vesuvius ligger endast omkring 10 km. Öster om Neapel. Under många hundra år var Vesuvius som alla andra berg. Fullkomligt lugnt och stilla. Man anlade vingårdar på dess sluttningar, och många samhällen växte upp vid dess fot. År 63 började det dåna och mullra inne i berget. Det blev en stor jordbävning. En del av städerna förstördes delvis, däribland det rika Pompeji. Staden byggdes emellertid upp igen, och livet gick sin normala gång. Man litade dock inte mer på Vesuvius. Många hade en känsla av att något hemskt skulle komma att hända. Det kom också. Den 23 augusti år 79 hade Vesuvius vilat länge nog. En fruktansvärd explosion inträffar i bergets inre. Kraterkanalen öppnas, och väldiga rökpelare slår upp, åtföljda av aska, pimpsten och glödande lavastycken. Detta slungas miltals och faller ned på bergets sluttningar, där det förenas med vattenmassor och bildar lavaströmmar, som rusar iväg ned för berget. Städerna Pompeji och Herkulanum begravdes helt i pimpsten, aska och strömmar av vattenblandat slam. Vulkanens raseri kände inga gränser. Hus, människor och djur begravdes inom loppet av några timmar under ett tio meter tjockt lager av aska. Vetenskapsmännen räknar de vulkaniska utbrotten som de mes underliga naturföreteelser, som förekommer på jorden. Efter detta fruktansvärda utbrott år 79 vilade Vesuvius igen mer än 1.500 år. År 1631 började Vesuvius rusa igen. Den 16 december detta år ägde ett nytt våldsamt utbrott rum. Många människor omkom även denna gång. Sedan dess har berget haft smärre utbrott, såsom t.ex. i april 1872. Sista gången som Vesuvius var i verksamhet var i mars 1944. Två tusen människor fick då sätta livet till. Dessutom förstördes en av schweiziskt material byggd linbana. Man har sedan ej vågat bygga upp den igen, enär man ej litar på Vesuvius. Vesuvius är idag den enda vulkan på Europas fastland, som är i verksamhet. Hur vågar människor bo på dess sluttningar?

Från Vesuvius är det blott några kilometer till Pompeji. Vi far dit och lyckas förena oss med en grupp amerikanska marinsoldater. Därigenom sparar vi 200 lire och får engelsk guide. Efter en stund vänder guiden på sig och frågar, om vi också tillhör hans grupp. Vi nickar instämmande och guiden kan fortsätta. I två timmar får vi under denna sakkunniga ledning beskåda den gamla romarestaden. Det blir hittills det mest intressanta vi upplevat på vår resa. Pompeji grundlades i sjätte århundradet före Kristus. Ett hundratal år före vår tideräknings början kom staden under Roms välde och förvandlades i alla avseenden till en typiskt romersk stad med murar, torn och kopparportar. På grund av sitt vackra läge vid Medelhavet blev den också en betydande sjö- och handelsstad. Praktfulla tempel byggdes också. Främst reste sig Jupiter templet i stadens centrum omgivet av smäckra marmorstoder. Stora teatrar byggdes, och förnäma romare tyckte om att tillbringa sin semester i Pompeji. De byggde dyrbara villor i den natursköna stadens omgivningar. Man vet med visshet, att den store talaren Cicero ofta uppehöll sig i Pompeji. Även kejsaren var där vid högtidliga tillfällen. Den ödesdigra augustidagen år 79 satt gräddan av Pompejis societet på teatern. Plinius den yngre har i ett brev till hävdatecknaren Tacitus berättat om Pompejis ödestimma. Brevet finns bevarat intill våra dagar. Han berättar bland annat, att hans morbror Plinius d.ä. var överbefälhavare på en romersk flotta, som låg förtöjd inne i viken nära Vesuvius. Askan föll i sådana massor, att hela flottan sjönk som en gråsten till havets botten. Denne Plinius berättar vidare, att Felix hustru Drusilla satt på teatern denna kväll. Hon omkom tillsammans med många tusen andra. Drusilla var syster till Herodes Agrippa. Både hon och Felix hade varit gifta förut på skilda håll och levde således i äktenskapsbrott med varandra. De hade hört Paulus predika i Cesarea, men när han talade om kyskhet, återhållsamhet och om den stundande domen, avböjde de fortsättningen av hans predikan. Felix "blev förskräckt", Drusilla reagerade inte alls. Det är bättre att ha ett sjukt samvete än ett dött. Man kan undra om hon, innan hon kvävdes av askan från Vesuvius, kom ihåg Pauli ord om den kommande domen. Berättelsen om Pauli möte med Felix och Drusilla står att läsa i Apostlagärningarnas 25:e kapitel.

Man antar att Pompeji vid tiden för dess förstöring hade omkring 40.000 innevånare. Gatorna var inte breda, men regelbundna och raka samt försedda med trottoarer. Allt är ännu ganska väl bibehållet. De förmögna borgarnas hus var konstnärligt utsirade. De anlade inte sina trädgårdar som vi, nämligen åt gatan till. Nej, där var det endast en kal vägg. Det vackra skulle vara för dem själva innanför huset. Så är det ännu i den asiatiska östern. Mycket förnuftigt tycker jag. Inne i trädgårdarna fanns pelargångar, byster och en vacker marmorbassäng med mosaikbelagd botten. Man hade fina badhus. Väggarna var målade, så att de föreställde skuggrika lunder och mörka skogar. Taket var blått och stjärnbestrött. Genom en glugg kom solljuset in, varför badbassängen kom att se ut som en skogstjärn. Slavarna skötte om, att den badande blev grundligt knådad och tvättad och slutligen ingniden med en välluktande olja. Romerska bad finns att få än idag i de stora städerna, ifall att någon av läsarna vill pröva på.

Pompeji har gått till historien som staden, där det glada livet levdes. Här är det spadens vittnesmål, som man får lyssna till. Och det är ojävigt. I mer än femton hundra år sov Pompeji under jorden i glömskans natt. Kor betade på dess ruiner. Gårdar växte upp på sluttningarna. Man gjorde då och då ett sporadiskt försök att gräva fram staden, men det stannade därvid. Först på 1860-talet började man gräva efter en bestämd plan, och idag är hela staden framgrävd, så att man kan ta sig fram till fots överallt. Framgrävda målningar, skulpturer och inskrifter har kastat ett förut okänt ljus över antikens liv. Askan har bevarat allt.

Vi vandrar framåt på Pompejis huvudgata. Här levde de rika romarna i lyx och kräslighet. På denna gata flanerade sköna kvinnor, medan en sval bris från Medelhavet smekte deras pudrade kinder. Ty både läppstift och puder fanns att köpa i Pompeji. De rika gjorde ingenting. Arbetet utfördes av slavar av vilka de rikaste hade upp till 40 stycken. Det bäst bevarade huset är det som ägdes av två rika köpmän. Såväl köket som matsalen och badrummet är i ursprungligt skick och synnerligen väl bevarat. Golven är av mosaik. Väggarna är fulla av de underbaraste målningar. Alla de rikas hus hade rinnande varmt och kallt vatten samt badrum med bastu och andra moderniteter. Staden hade fyra s.k. Public Houses, där allt tillhandahölls. De rika levde i överflöd. Vår guide berättade, att när dessa rika hade ätit så mycket de förmådde, fick en slav kittla dem med en fjäder så att de kunde kräkas. Sedan gick de in och fortsatte måltiden.

Pompeji var beryktat för sitt sedeslösa liv. Man menar att staden gick under på grund av det syndiga liv, som där levdes. Och när man ser de framgrävda freskomålningarna, bekräftas detta. Dessa vittnar med all tydlighet om livet, som här levdes för två tusen år sedan. Dessa fresker visar de vildaste orgier med fräckt utmanande sexuella bilder. En del väggmålningar är av den beskaffenheten, att de intill vår tid måst skyddas med försatta brädbitar. Nu är allt tillåtet att se, men jag tyckte synd om guiden som skulle visa dessa saker i ett sällskap, som bestod av både män och kvinnor. Det finns bl.a. en gata som heter skökogatan. Många bordeller är också framgrävda. Bilderna i de rum, där damerna tog emot sina herrbekanta, är till den grad snuskiga, att de ej kan beskrivas. Guds ord förbjuder oss att sätta varje olycka, som händer ett land eller en stad, i samband med Guds dom och straff (Luk. 13:4, Joh. 9, Job. 1), men samma ord säger dock, att ofta så är fallet. När man går i Pompeji, kan man ej undgå att tänka på Sodom och Gomorra. Hur skall det gå med våra syndiga städer och för övrigt med hela den västerländska kulturen om människorna ej vänder sig till Gud?

Så har spaden obevekligt blottat varje hemlighet i den gamla romarestaden. T.o.m. det som dumma och okunniga pojkar klottrat på knutarna i det gamla Pompeji har kommit fram. Tänk, att folk alltid haft ett behov av att skriva av sig sin snuskiga fantasi på väggar och dylikt. Människornas hjärtan är "beständigt onda" och har inte blivit bättre på de sista två tusen åren. Samma ofog upprepas den dag, som idag är. Men man har även funnit annonser o.dyl. På en knut utbjudes ett hyresledigt hus. "Intresserade hänvände sig till slaven Primus", heter det i meddelandet. På en annan vägg heter det: "En kopparkanna har kommit bort från denna bod. Upphittare får 65 sestertier." Namnen Sodom och Gomorra har man även funnit inristade. Ganska underligt! Månne någon jude gjort det, när han såg borgarnas sedeslösa leverne. På stenfoten till flera hus har man hittat grekiska bokstäver, vilket tyder på att grekiska ingick i undervisningen i skolan vid den tiden. På någon plats har man t.o.m. hittat början till stora skalders verk, alldeles som om någon i vår tid skulle på en vägg på Smedjegatan i Jönköping rista: "Det växte uti Hildings gård, två plantor under fostrans vård. Man aldrig sett två så sköna. De växte härligt i det gröna".

Vi tackade vår guide. Han var alla tiders. Sedan vi lyckats avvisa några envisa vykortsförsäljare och lyckligt kommit undan alla "Taxi-drivers", styr vi ut på Italiens västra kustväg, som vi skall följa ända till Palermo. Solen lyser från en molnfri himmel, och när vi då och då ser Medelhavet stämmer vi upp och sjunger: "Blånande Medelhav, ändlösa fria, Sancta Lucia, Sancta Lucia." Det är ju inte "lusse", det är sant, men vad skall man ta sig till, när man sjungit alla sånger man minns och dessutom nynnat långa stunder?

LUCIAS HEMLAND.

Vi passerar väldiga apelsinplantager och köper för några lire en stor klase härliga apelsiner, plockade direkt från trädet. De små trippande åsnorna blir allt vanligare, ju längre söderut vi kommer. De är kloka små djur och troligt sega. Vilka lass de kan dra! Även som lastdjur tål de fantastiskt mycket. Ofta ser vi två kvinnor rida på en åsna, som därtill bär en stor lastkorg vid varje sida. Vi följer ett åsneekipage ganska länge. Kuskarna ligger på magen på kärran och sover. Hur det skall gå? Trafiken är livlig. Men åsnan väjer fint och diskret för varje bil hon möter. Vi stannar och hon klarar även omkörningen på rätt sida. Så kloka är de, även om inte alla kan tala.

Och så har vi hunnit upp i de syditalienska alperna. Vi varnar alla bilister att ta landsvägen från Neapel till Sicilien. Bättre ta båt från Neapel direkt till Palermo. Vi har nu sextio mils serpentinvägar att forcera och de går på sådana höjder, att det nästan slår lock för öronen. Högsta fart är 30 kilometer. Minst 24 timmar tar det att köra hela sträckan och vi kör hela natten. Vägarna som är små och gropiga, slingrar sig fram längs hissnande avgrunder, där inga räcken finns. En av oss i taget sover. Vi undrar om öknen eller hemfärden genom Grekland och Jugoslavien kan vara värre?

Dock ångrar vi inte, att vi tog denna väg. Här möter man världens snällaste människor. Fattiga är de, men tacksamma och glada. En get, en åsna, några får och ett par svin är allt de äger. Nu när skymningen faller, ser vi dem gå mot sina hem med sin lilla egendom. Kvinnorna bär sina bördor på huvudet. Ved, tvätt, ja till och med sten ser vi många bära på huvudet i små grytor. Vägarbete pågår och kvinnorna är med i det tunga arbetet. När vi passerar en och annan alpby, fast det kan vara tio mil mellan dem, väcker vår bil alltid stor sensation. Men att förklara för de snälla alpmänniskorna var vi kommer ifrån är omöjligt. Här hjälper det varken med Swezia, Stockholm, Ingrid Bergman eller Nordahl. De lever i sin värld. Frågar vi efter Messina, skakar alla på huvudet. Frågar vi efter Roma, pekar de norrut och säger: "Si, si, si, si".

Nu är det morgon igen. Vi har klarat natten med hjälp av varm potatissoppa och en och annan nerv- och hjärtstyrkande tablett. Nu kryper vi ombord på färjan. Det tar inte lång tid att fara över. Vi ser Messinas siluett i morgondiset. Det är varmt här nästan hela året. Trottoarkaféerna hålles öppna även under julhelgen. Vi är på Sicilien, martyrernas och helgonens ö. Garibaldi införlivade den med Italien 1860. Jag tror dock, att sicilianarna inte hade något emot att vara ett självständigt rike. Folket är vänligt, men bär ett stolt drag från sin storhetstid. I Syrakusa föddes Sancta Lucia, som även hyllas och firas på de nordliga breddgrader som vi bebor. Ett annat av Siciliens mest kända helgon är Agata. Hon fick gå igenom det grymmaste martyrlidande. Krigsknektar skar av hennes bröst. Mästaren Tiepolo har i ett konstverk skildrat den hemska händelsen.

Vi har inte lång tid för denna vackra ö. Båten, som skall ta oss över till Nordafrika, ligger och väntar i Palermos djuphamn. Vi har serpentinvägar hela sträckan mellan Messina och Palermo. Vi är väldigt trötta men gasar på för fullt. Vi måste hinna fram till båten, i annat fall får vi stanna på Sicilien en hel vecka, och det skulle förskjuta hela vår resplan avsevärt. Vi hinner fram. Nu kör vi in i Palermo, huvudstaden på Sicilien. Det är en stor stad med 475.000 innevånare. Tyvärr räcker tiden ej till för sightseeing. Vi uppfångar dock en glimt av det kungliga slottet och ser stadens glada människor i sina brokiga dräkter. En palermotös sjunger folkvisor till mandolin. O, vad de kan sjunga, dessa sicilianare. Det är som ingenting toge emot i strupen. De är födda sångare. Vi skulle så gärna velat se capucinerklostrets katakomber, vilka ligger alldeles utanför staden, men får lämna detta till en annan gång och drar oss mot hamnen. Blott några minuter och vi lämnar Europas jord.

TUNISISKA DAGAR.

Det blir ett väldigt rabalder i Palermo, precis som vi väntat. Den usle tjuven i Rom tog icke blott allt vårt bagage utan även vårt carnet och övriga bilpapper. Till slut lyckas vi, efter att ha besökt minst tio lokala institutioner på två minuter före båtens avgång få bilen ombord. Vi sover gott hela natten. Att vi blivit bestulna går som en löpeld på båten. Alla tycker synd om oss. Kaptenen slår av 3,000 lire på biljetten samt ger oss en andra klass hytt. Vi har annars biljett för tredje klass. Medelhavet ligger blankt som en spegel. Natten är lugn. Ingen av oss är "upprörd i sitt innersta". Det är ingen storm.

Ännu värre blev det att komma i land i Tunis utan carnet. I land kom vi så småningom, men utan bil. Den ställdes inom hamnområdet under tullpolisens uppsikt. Vi besökte många olika instanser för att om möjligt få ett tillfälligt tillstånd, som gav oss rätt att köra någon dag här i Tunis, tills de nya bilpappren kom från KAK i Stockholm men utan resultat. Vi färdades med tåg och spårvagnar. Min kamrat for till Bizerte för att hälsa på ett par svenska missionärer. Här i Tunis var vi så långt jag vet de enda svenskarna, förutom svenska konsuln, men han är född här och har franska som modersmål. Han heter Mink och var oss till stor hjälp.

Tunisien bildar tillsammans med Algeriet och Marocko franska Nordafrika och ligger mellan dessa länder. Länderna norr om Sahara kallar man för det vita Afrika. Urinvånarna var berber, men dessa undanträngdes på 700-talet av de framstormande araberna, som än idag utgör majoriteten i alla Nordafrikas stater. Islams bleka månskära lyser över ett fattigt folk. Mohammedanismen har starkt fäste här. Moskéernas minareter synes högt över den övriga bebyggelsen. Utroparen går fem gånger om dagen upp i tornet för att ropa ut bönestunderna. Just nu hör vi honom ropa: "Troende, kom och bed". Vi är väldigt nyfikna på att se effekten av hans rop, då vi läst hurusom närhelst en mohammedan hör ropet, faller han på knä, vänd mot Mecka. Men det är inte sant. Vi ser en och annan gå in i moskén, men för de flesta får utroparen skrika för döva öron. Det är ungefär som i Sverige. Alla lyfter inte på hatten och beder, när det ringer till helgmål. Det borde alla göra.

Tunisien är sedan 1881 franskt protektorat och styres av en bey. Han heter Mohammed Haj Alamine I och tilltalas med Hans Höghet. Han äger ett underbart vackert palats i den lilla staden Sidi Bou Said. Vi försökte få audiens. Beyens ställning är inte lätt. Han har aldrig varit riktigt omtyckt av araberna. Det var nämligen fransmännen, som valde honom. Araberna har flera gånger försökt bli fria från fransk överhöghet, senast för två år sedan, då det var ett regelrätt uppror här. Många tror dock, att det skulle bli kaos om fransmännen lämnade landet. Åtminstone finge säkert de många tusen judar, som finns här, känna på andra dagar. Araberna väntar på sitt tillfälle.

I Tunisien börjar Östern. Folkliv, vanor och levnadsförhållande är helt andra än våra. Det måste man ta med i beräkningen, när man reser hit. Tunisierna begär inte, att man skall acceptera deras sätt att leva, men de vill inte på något sätt känna sig obehagligt observerade av en främling. Så till exempel är det inte tillåtet för en icke mohammedan att gå in i en moské. Att stå utanför och försöka kika in är högst ofint. På gator, spårvagnar och bussar, särskilt i de fattiga distrikten, förekommer mycket omfamningar, bugningar och kyssar. Det är deras sätt att hälsa. Att skratta åt sådant kan medföra obehagliga konsekvenser. Att tilltala en beslöjad mohammedankvinna är icke blott opassande utan strängeligen förbjudet. Vi ser många hundra sådana kvinnor varje dag. De får ej visa sig obeslöjade på gatan. Endast i hemmet och inför sin man kan de visa sitt ansikte. Så länge hon är fästmö, är hon beslöjad. På bröllopskvällen gör alltså mannen, som man får hoppas, en angenäm upptäckt: han ser då sin hustrus ansikte för första gången.

Här finns många tiggare. Det är inget att göra åt. De ingår i Orientens liv. Men besvärliga är de. Bäst att inte visa dem någon uppmärksamhet, så försvinner de efter några kvarter. Vi ser de mest vanskapta typer. En stackars kvinna rullar fram på gatan och håller sin tiggarmugg med tårna. En annan går på en hand och en fot. Trasorna skyler ej deras kroppar. Mest synd är det om barnen. Vi ger dem några francs.

Ett annat kapitel är de tusen och en guider, vilka överallt bjuder oss sina tjänster. Vi låter lura oss ett par gånger men blir sedan försiktiga. Det är nämligen rätt svårt att bli överens med dem om avlöningen. Att diskutera med en guide eller en taxichaufför är lönlöst. Bättre tillkalla en polis. Det finns nämligen bestämda tariffer, som de skall gå efter. Just nu trängs mer än sextio araber runt vår bil. De vill tvätta den. Vi ger upp. En arab får förtroendet. Han tvättar den innan och utan för 100 franc. Aldrig har man haft en sådan service som här. Tvättare, smörjare, skoputsare, vägvisare och bärare i långa rader.

Tunisien har goda vägar och järnvägar. Klimatet är utmärkt. Nu är det vår här med härligt solsken och smekande vindar. September är den varmaste månaden. Då kan en nordbo ha svårt att klara sig. Tunis, huvudstaden i Tunisien, har en folkmängd av mer än en halv million. De flesta är araber, sedan kommer fransmän och italienare samt omkring femtio tusen judar. Vi gör en vandring i arabkvarteren. Smala, överbyggda gator, där allt mellan himmel och jord försäljes. En god ersättning för Palestina, om vi aldrig kommer dit. I en arabrestaurant köper vi kouskous, en speciell arabrätt, som smakar bra. Apropå maten har det sina besvärligheter ibland. Matsedeln är på franska eller arabiska, beroende på vilken restaurant man besöker. Vi förstår intetdera och får ibland högst underliga rätter, såsom snäckor och andra lämningar från havet. Vi får biff, men blodet rinner i den. Jag orkar en, Birger en halv. Till efterrätt tar vi apelsiner, verkligt mogna apelsiner. Sedan betalar vi, säger "merci, monsiur" och går. Tunisien är ett intressant land, inte minst för en turist. Från Tunis kan man göra utflykter till många berömda platser, såsom Sousse med sina katakomber från romaretiden, till Kairounan med sina berömda mattväverier och med Tunisiens enda moské, som är öppen för allmänheten, och många, många andra platser.

I Tunis finns en reformert kyrka, en universell metodistkyrka jämte ett par ortodoxa, av vilka den ena är rysk. Amerikanska metodistkyrkan bedriver mission i Tunis. Vi besöker d:r Douglas i den amerikanska missionen. Han håller på med en bibelöversättning till nyarabiska. I samma hus bor den norske missionären Torleif Thiegland med maka. De tjänar samma mission.

UTFLYKT TILL KARTAGO.

En av orsakerna till att vi reste över Tunisien och inte tog båten från en annan italiensk hamn direkt till Benghasi eller Alexandria, var att vi ville så gärna se Kartago. Det tog blott en timme ut till Kartago. I vårt sällskap hade vi den norske missionären Thiegland med dotter. Framkomna dit utsattes vi för envisa försäljare av romerska mynt. Även en arab ville gärna ge oss assistans som guide. Denna gången räddade vi oss, eftersom vi hade missionären med oss.

Kartago var på sin tid en blomstrande stad. Den var huvudstad i Afrika och kallades för Orientens drottning. Numera är det blott en samling ruiner, från en sida sett inte så mycket att se. Krig och allehanda förstörelser har gått fram över den gamla staden. Här finns dock så många kristna minnen. Det var för dessas skull, som vi for hit. För övrigt har den tidiga kristendomen satt sina spår lite överallt i Nordafrika. Hur expansiv och erövrande den unga kristendomen verkligen var, får man ett mäktigt intryck av, då man vet, att det redan i slutet av 300-talet fanns mer än 600 kristna församlingar i denna del av världen. Här föddes Augustinus, en av den kristna kyrkans störste ledare, som bl.a. efterlämnade mer än 400 predikningar, vilka ännu finns bevarade.

Kartago är bekant genom det historiska kyrkomötet 411, vid vilket Augustinus satt som ordförande och riktlinjerna för fortsatt evangelisation drogs upp. I Kartago var Tertullianus biskop, och ruinerna av Cyprianus’ kyrka ligger ej långt från staden. I denna kyrka kämpade Monica, Augustinus moder, för sin sons frälsning. Han levde ett utsvävande ungdomsliv, men blev som svar på hennes böner omvänd i Milano på påskdagen. Augustinus hade flytt från sin moder till Italien. Monica reste till Milano för att närvara vid sin sons dop. På hemvägen till Nordafrika, nu med sin son i sällskap, fick hon flytta till sitt himmelska hem.

Men Kartago har andra fornkristna minnen, mycket säkra sådana. Jag syftar på martyrerna Perpetua och Felicitas. På den romerska arenan led dessa kvinnor martyrdöden den 7 mars 203 e.K. På en marmorplatta, som var uppsatt över ingången till deras fängelsehåla läste vi: "Här led den heliga Perpetua och den heliga Felicitas martyrdöden den 7 mars 203". De gick i döden med en strålande frimodighet. Perpetua ropade full av glädje, när hon såg sin kamrat rivas sönder av de vilda djuren: "När blir det min tur?" Innan martyrerna kastades för vilddjuren utsattes de för den gruvligaste tortyr. Man hängde upp dem i ena foten, varpå man med glödande tänger ryckte loss köttstycken ur deras kroppar. Ingenting kunde dock få martyrerna att avsvärja sin tro. De höll ut och vann kronan. Perpetua var adelsman, Felicitas däremot var en fattig slavinna. Båda var innerligt förenade med varandra i kärlek och trohet till Frälsaren.

Det var gripande för oss, sentida kristna, att gå omkring på denna plats. Marken var helig. Vi kände oss så små vid tanken på alla dessa, som gått i döden för sin tro. Vi lämnade, djupt rörda, det gamla Kartago med dess martyrminnen. Denna vår sista natt i Tunis sov vi hos den svenske missionären. Efter inköp av film och litet annan utrustning stod vi färdiga att starta ökenfärden.

Det är morgon. Solen har just gått upp över kullarna i öster. Vårt nya carnet har kommit. Glädjen är stor. Vi kan fortsätta vår resa. I utkanten av Tunis kommer vi till en vägvisare. Vi ser, att vi har 778 kilometer till Tripolis och 3.168 till Kairo.

PROFETEN OCH HANS LÄRA.

Jag har redan nämnt något om mohammedanismen. Kanske något ytterligare borde sägas om denna måhända världens mäktigaste religion. Grundaren av densamma var Mohammed, som föddes i Mekka i Arabien år 570 e. K. Han förlorade tidigt sina föräldrar och tjänade sitt bröd genom att valla får. När Mohammed var 40 år började han inse det tokiga i att tillbedja avgudar. Genom drömmar och syner, vilka delvis sammanföll med ett sjukligt själstillstånd, trodde han sig fått en uppenbarelse från den ende store Guden. Han började utbreda denna lära med den påföljd, att han blev förvisad från Mekka. Medina blev nu profetens uppehållsort. Detta hände år 622. Mohammedanerna börjar med detta år sin tideräkning. Det kristna året 1954 är alltså i den mohammedanska kalendern 1371. I Medina växte Mohammeds makt. Han t.o.m. utrustade en här, med vilken han intog Mekka år 630. Han var nu inte blott profet utan en mäktig furste över hela Arabien. Han dog i Medina den 8 juli 632. Till sin karaktär var Mohammed något komplicerad. Han beskrives både som innerligt öm och oförsonligt hård. Han levde mycket enkelt och åt aldrig mer än en rätt om dagen och bodde i en enkel lerhydda. Han hade femton hustrur, av vilka den yngsta var tio år. Om Mohammed kunnat skriva eller läsa är ovisst. Troligen dikterade han för en skrivare sina uppenbarelser, vilka är samlade i Koranen, som är mohammedanernas heliga bok. Den är ungefär så stor som Nya Testamentet. De tror, att urtexten till Koranen förvaras i himlen. Huvudpunkten i denna lära är: "Det finns endast en Gud, och Mohammed är hans profet". Det har funnits många profeter, men Mohammed är över dem alla. Annars ger man rum för både Noa, Moses och Jesus. Om Jesus hade Mohammed mycket höga tankar, men erkände honom icke som Guds son. Bland alla profeter före Mohammed torde Abraham vara den mest helige. Detta emedan araberna härstammar från Ismael, som var Abrahams son med tjänstekvinnan Hagar. När vi var i Hebron, beviljades vi efter mycket om och men tillträde till den gamla moskén. Där såg vi både Abrahams och Saras gravar. Även Isak och Rebecka samt Jakob, Rakel och Lea vilade där. Hela släkten på ett ställe! Mohammedanerna tror på de dödas uppståndelse, ävenså på himmel och helvete. Allmosor, fasta och andaktsövningar har stor rum i deras lära. Viktigt för saligheten är dessutom att minst en gång ha vallfärdat till Mekka. De som så gjort bär för återstoden av sitt liv en grön bindel omkring sin turban. Vi såg en och annan sådan. Pilgrimstågen till Mekka är förenade med stora festligheter.

Mohammedanerna firar fredagen som sabbat. Det fick vi erfara mer än kärt var. Var man i en mohammedansk trakt på den dagen fick man finna sig i att nästan allting var stängt. Vi träffade en affärsman i Tunis. Han talade om, att han hade en mycket kort arbetsvecka, blott från måndag till torsdag, ty på fredag höll som sagt mohammedanerna helg, på lördag var det judarnas tur och så kom söndagen, som var de kristnas vilodag. Vi förstod hur svårt det var att vara affärsman i en sådan stad, särskilt om man ville göra affärer med alla. Antingen hade affärsmannen ingen vilodag eller också hade han tre i följd.

En Mohammedan får, om han har råd, ha många hustrur. Mannen har rätt att skilja sig från en eller flera av dem, när han inte längre tycker om dem. En frånskild fru får han ock taga igen, men inte upprepa detta mer än högst tre gånger. Hustrun är mer slavinna än maka. Hemmet är för det mesta hennes plats. När hon går ut har hon, som förut nämnts, beslöjat ansikte. Det finns många olika sätt att beslöja sig. Vi såg många, som endast med handen höll en liten flik av slöjan framför munnen och näsan. Det var allt. De mohammedanska barnen uppfostras strängt och förblir i sin moders vård tills de blir omskurna, vilket ej sker förrän de fyllt 12 år.

Mohammedanernas gudstjänster är mycket enkla. Deras kyrkor kallas moskéer. Vi besökte flera sådana både i Cairo, Damaskus och Jerusalem. Inne i dessa finns ingen grannlåt av något slag förutom de fina mattor, som helt betäcker moskéernas golv. Många personer, som slutat sin andakt låg och sov på de mjuka mattorna. Det hela verkade lugnande och rogivande på en jäktad nutidsturist.

Mohammedanerna är mycket ivriga att utvidga sitt område. De har, kan man säga, ett enastående missionsnit. Medlen, som användes, är de inte så noga med. Stiftaren själv använde sig t.o.m. av kriget. Mot den heliga staden Jerusalem vände de tidigt sina ögon. Redan fem år efter profetens död föll Jerusalem för kalifen Omar, som byggde sin moské på tempelplatsen. Inom de närmast följande 100 åren erövrade mohammedanerna Syrien, Egypten och hela norra Afrika, vilka länder ännu är i Islams hårda grepp. Även i stora delar av den övriga världen har mohammedanismen ett starkt fotfäste. Att bedriva kristen mission i den mohammedanska världen är ytterst svårt, emedan mohammedanerna tror, att de i sin egen bok Koranen har en uppenbarelse, som står över både Mose lag och Kristi evangelium. Kristen mission pågår dock så gott som överallt bland mohammedanerna, och ganska många har trots starkt motstånd vunnits för kristendomen. På vår resa sökte vi upp danska, svenska och amerikanska missionärer som arbetade bland de arabiska mohammedanerna både i Tunisien och Syrien.

GENOM TUNISIEN.

Klockan är 10, vi kastar en blick tillbaka på Tunis. Vägen är fin och kantas av palmer och cypresser. Snart möter vi den ena kamelkaravanen efter den andra. De är på väg från Sfax till Tunis. Sju dagar tar en sådan färd, medan vi använder fyra timmar för samma sträcka. Kamelerna går inte på vägen utan bredvid densamma. Deras fötter skulle aldrig hålla på den nästan glödheta asfalten. Karavanmännen vinkar åt oss, precis som om de vill säga: "Inga nymodigheter, bättre hålla sig till det gamla vanliga färdsättet, beprövat sedan tusen år. Tänk om ni får sand i motorn, tappar ett hjul eller en axel går sönder. Ja, då står ni där mitt i ödsligheten." Visst är det sant, men det går litet för sakta med kamel. Vi ska så långt, så vi får väl tro på vårt moderna fortskaffningsmedel och fara vidare.

Denna dagen går fort. Afrikas natt breder sin dunkla slöja över oss. Sfax har vi passerat, och till Gabez kan det inte vara så långt. Vi har inga kartor. Dem tog tjuven i Rom, och i hela det väldiga Tunis fanns inte en karta att uppbringa. Uruselt tycker jag. Vi får fråga araber och en och annan fransk medborgare som vi möter efter avstånd o.dyl. Köra fel kan man knappast. Det finns blott en väg genom öknen. Gabez är en oas, har man sagt oss. Det låter ju romantiskt. Alltså en plats med tre eller fyra palmer samt en liten sprudlande källa, ungefär så stor som en ordinärt tilltagen tvättbalja. Ja, så var våra associationer av en oas. Vi hade ju aldrig sett någon tidigare. Döm om vår förvåning, när vi kom fram. Här var t.o.m. en sjö jämte stora palmlundar och en mängd vitkalkade, vackra hus.

Ännu kan man inte tala om någon öken, men vi vet att den kommer. Väl komna in i Libyen får vi nog vårt lystmäte på öken. Även till Tunisien sträcker sig Sahara. Vi har hört, att det skall finnas gott om strutsar i Nordafrika. Det är ju en ökenfågel, som tycker om att leva sitt fria liv på de ändlösa savannerna. Vi har ingen sett än. De är hårt ansatta för sina fjädrars skull, så stammen kanske är hårt reducerad så här dags. Strutsen är en egendomlig fågel. Han är kraftigt byggd, och hans långa, nakna hals ber ett litet tillplattat huvud. Fötterna har blott två tår. Med vingarna är det dåligt beställt. Strutsen är en markfågel och har en oerhörd snabbhet när han springer. Då "ler han åt både häst och man". Strutsen kan bli nära 3 meter hög och väger fullväxt 80 kilogram. Ett av hans ägg väger lika mycket som 24 hönsägg. Äggen lägges i en håla i sanden. Det är hannen som ruvar dem. Strutsen är ytterligt vaksam. Därför säges det, att zebran tycker om att vistas i hans närhet. Nu är det bara att hoppas, att vi får se en. Hittills har vi bara sett ökenrävar, harar och en och annan hök. Av det övriga Afrikas djurliv har vi inget sett ännu, fast vi vet, att här skall finnas hyenor, schakaler och kanske också en och annan babian.

Vi passerar en liten arabby med namnet Medenine. Det är kolmörkt redan. Här finns ingen skymning som hos oss.

LÄNGS RANDEN AV SAHARA.

Stopp! Där är en gränsbom! Ja, det är riktigt. Här slutar Tunisien. Vi föres in i en liten hytta. En fotogenlampa kastar sitt bleka ljus över arabens skäggiga ansikte. Ingen kontroll av pass, carnet eller bagage. Vi behöver endast skriva våra namn i en liggare, vilken helt förs på arabiska. "Capite Italiano", sa han. "Do you speak English?" sa vi. "Parlez vous francais?" sporde han vidare, varefter samtalet var igång, jag tror på arabiska. Mannen bjuder på starkt te. Vi får även påtår, tackar och säger farväl till den snälle tullmannen, som vi säkert aldrig får se mer här i livet.

Så närmar vi oss Libyens gräns. Landet regeras numera av en godmodig kung, som även besökt Sverige. Han heter Muhammed Ieris Sunusi och blev kung 1951. I femtio år var Libyen under Italien men befriades av engelsmännen för elva år sedan vid sista krigets slut. I Libyen stod de stora ökenslagen mellan Montgomery och Rommel. Många broar över öknens raviner är ännu borta och flera städer blev illa åtgångna, så som t.ex. Tripolis och Benghasi, vilka båda är huvudstäder i den nya staten. Här är välstånd och hög standard överallt. Här talas många språk: italienska, franska, engelska eller arabiska. Det sistnämnda går förstås bäst. Men de andra språken talas i så gott som varje affär.

Min färdkamrat ser oroligt på bensinmätaren. Jag letar i alla fickor för att om möjligt hitta några tunisiska francs, men förgäves. Inte en enda kvar. De är ohjälpligt slut. Ska vi klara oss till gränsen? Aderton kilometer har vi kvar och något mer än en liter i tanken. Vi ökar, går som en lastbil. Känner oss mera säkra nu. Men det är lördagskväll, skall det bli möjligt för oss att växla våra resecheckar i Zuara? Så heter den första platsen i Libyen. Vi kommer dit. Bensinen räcker. Med där finns ingen bank. För två amerikanska dollar får jag av en godmodig själ, som jag träffar ute på en gata, växla till mig 100 piaster. Så kallas pengarna här. Nu har vi petroleum ända till Tripolis.

I tullen tar det lång tid. Vi måste söka reda på de olika funktionärerna. Ingen är där. De anade väl inte, att vi skulle komma så sent. Chefen för passavdelningen hittar vi på ett kalas och för honom tillbaka till tjänsten. Han som skall titta på valutan hittar vi också efter en stund. Precis som vi är färdiga att gå, kommer en charmerande herre fram till oss. Han talar perfekt engelska. Men så är han också lärare i detta språk i en skola för araber, vilken drivs med amerikanska medel. John Iskander heter han och är född i Beiruth i Libanon, där han har en bror, som är chef för mellersta österns flyglinjer. Vi ska ha middag hos honom. Johns fader bor i Nasaret. Där ska vi bo, om vi väl hinner dit. John bjuder oss på en härlig supé tillsammans med tullchefen. Under tiden ger han oss sin syn på arab- och judeproblemet. Den stämmer inte med vår, men vi håller god min för vi är hungriga och utan pengar. John är bussig. Han låter oss få 200 piaster för två engelska pund. Nu har vi kovan igen.

Här är Tripolis. En fin och ren stad. Vi tar in på hotell Tripolitanea, stadens billigaste härbärge. Här betalar vi sexton piaster, det vill säga 2:63 i svenska pengar. Det vore synd att säga att här är nyskurat, men bäddarna är tämligen rena och loppor finner vi inga. Det verkar ganska billigt i Libyen. Vi köper 76 liter bensin för 29:80.

Det är söndag, när vi är i Tripolis. Alla banker är stängda. Omöjligt att få våra checker växlade. Hur ska vi nu göra? Stanna här till måndag och därav få en dyrbar resdag förstörd eller fortsätta in i öknen, visserligen med tanken full av bensin men utan pengar och med reservdunkarna tomma? Vi överlägger, fattar beslut och ger oss ånyo av in i öknen, medan vi först besökt en katolsk mässa och sett oss om litet i staden. Vi kan ju köra till Sirte. Dit har vi 46 mil. Månne där skall finnas en bank? Vi byts vid att köra. Volvon är som skapad för öknen. Hökar, ormvråkar, hyenor. Vi ser en svala. Hon flyger mot norr och vi sänder med en hälsning. Många andra fåglar, som vi inte känner igen, ser vi. Det är varken domherrar, bofinkar, ärlor eller gulspinkar. Vi kallar dem knäppfåglar, för de knäpper med näbbarna som tystgående skrivmaskiner.

Vår präktiga 8-rörs Philips radio väsnas värre. Den tar nu mest in arabmusik. Den är som död för Europa. Ja, vi får inte klaga förstås, ty i lördags kväll hörde vi karusellen. Visserligen litet hackigt men ändå. Vi tackar och hälsar Lennart Hyland.

En morgon för några dagar sedan förde vi morgonandakten från Oslo. Olof Hagseter sjöng: "Gud är min fader, tro honom blott" av Natanael Beskow. Vi behövde den sången särskilt väl den morgonen.

Garabole är nästa rastplats. Här pågår en stor beduinmarknad. Vi parkerar bilen och blandar oss med marknadsfolket. Hit kommer beduiner från de mest avlägsna ökentrakter för att sälja och göra uppköp. Hudar, oljor, dadlar och oliver står högt i kurs. Pengar har vi inga men vi idkar byteshandel. För fyra grant färgade kulspetspennor à 75 öre stycket byter vi oss till två stora flaskor härligt dricka och 17 apelsiner. Proviant för den längsta etappen av ökenfärden! De är underliga dess ökensöner. Hur kan de leva här? Vi ser deras svarta tält här och var bland sanddynerna. På kvällen lyser deras lägereldar som små lysmaskar i den oändliga ödsligheten. De är fredliga och ofarliga människor. Vi gör ett besök hos dem. Tolv låga tält är resta i en cirkel. En familj i varje. Några åsnor står bundna ett stycke längre bort. Männen kommer emot oss. Vi hälsar med "Saude". De säger samma ord, lägger handen på hjärtat, för den därefter till munnen och hälsar oss med slängkyssar. Vi filmar dem, men deras kvinnor gömmer sina ansikten. När vi lämnar dem, följer alla männen med till bilen. De har små flaskor med sig, i vilka vi fyller bensin. Vad de ska använda bensinen till, vet vi inte, men vi ser natt någon har en cigarrettändare. Så när allt kommer till allt, är ökenbeduinen kanske à jour med tiden.

Sirte!! Men kära, det är ju bara en liten arabby med en Shell bensinstation. Finns det någon bank här? "I Tripolis eller Benghasi", svarar en negerpojke. Ingen hjälp. Från Tripolis kommer vi, och till Benghasi har vi 565 kilometer. Inne på bensinstationen blir försäljaren vettförskrämd, när han märker, att vi vill köpa bensin för två engelska pund, samtidigt som han förstår vår situation. När vi visar amerikanska dollar, blir han om möjligt mer rädd och lägger händerna i kors, illustrerande att han kommer att fängslas, om han tar emot punden. Gå ej till banken, försöker vi förklara, utan sälj dem till någon bilfarande engelsman. Han ljusnar och ger oss sextio liter, 35 i tanken och 25 i reservdunkarna. Till Benghasi, där vi har nästa bensinstation, har vi 64 mil. Det gäller att köra väl, om bensinen skall räcka.

Nu börjar den verkliga ökenfärden. Förut har det ändå varit en och annan arabby, men nu lovar man inga människoboningar mer, blott sandstormar, vilddjur och giftiga ormar. Vi är panka och hela vår proviant utgöres av 10 apelsiner, en paket Wasa knäckebröd, kaffe samt en burk konserverad soppa. Vi startar. Klockan är bara sex på eftermiddagen. Men det är kolmörkt i öknen. Vi måste köra ett stycke till i kväll. Vägarna kan vara sämre i morgon. Öknen är storslagen och majestätisk. Vi är ensamma, ensamma som aldrig förr. Inte en själ, inte ett ljus. Inga karavaner längre. Till vänster om oss har vi Medelhavet, fast nu kör vi ganska långt inne i landet. Till höger det gåtfulla ändlösa Sahara, jordens största öken. Vi stannar mitt i öknen, fyller på reservbensinen och gör bilen i ordning till hotell. Kvällsmaten består av ett par apelsiner. Sömnen är god. Klockan 6 är vi på benen igen. Soppan kokas denna gång nästan på en spik, vi dricker kaffe och startar för sista etappen av öknen. Nu har vi blott några mil till Benghasi, där kungen bor. Hos beyen i Tunisien vägrades vi företräde. Kanske har vi bättre lycka hos kungen i Libyen i stället.

Kanske jag också skulle nämna, att vi aldrig trott att färden genom Nordafrika skulle bli som att färdas över ett slagfält. Så blev det dock. Genom hela öknen har vägen kantats av kullvräkta tanks, bilar och kanoner. Den ena krigskyrkogården efter den andra har vi passerat, millioner bensindunkar är kringströdda i öknen. På en del ställen har araberna samlat dem tillhopa och av dem förfärdigat små hus, där de bor. En beduin höll på att i små burkar sälja bitar av kanonkulor och projektiler. Det gick efter vikt. I Tobruk, där det väldiga ökenslaget mellan Rommel och den engelske generalen Wawell, var så gott som varje hus förstört. Här led också den tyska hären ett svårt nederlag.

Vi kom till Tobruk en lördagskväll och tog in på ett arabiskt hotell. Medan kaffet kokade, passade jag på att gå till en arabskräddare med mina sönderrivna byxor, det enda paret jag hade - det andra tog tjuven i Rom. Skräddaren hade sin verkstad på trottoaren, såsom brukligt är i Östern. Medan skräddaren utförde arbetet, promenerade jag i skjortan. Det skapade ingen sensation. Alla går i skjortor här. En del är iförda pyjamas, andra går i kalsongerna. Som väl var, var det inte kallt. När jag kom tillbaka till hotellet, hade Birger kört in bilen i festsalen, naturligtvis med ägarens tillstånd. Där sov vi gott i bilen med musik och flödande ljus från dyrbara kristallkronor. Det kostade ingenting. För kaffet betalade vi 12 öre. Det var en billig natt.

EGYPTENS GRÄNS.

När vi lämnat Tobruk, går det fort tills vi får stoppa vid den egyptiska gränsbommen. På egyptiska sidan är det ännu flera polisstationer än i Libyen. Polisen talar om för oss, att man här har mycket arbete med smugglare. Vid en militär polisstation hade man ridande polis men ej med häst utan på kamel. En sådan ryttare har en lång utbildningstid och är fantastiskt snabb. Han rider sin kamel i galopp, och den smugglare, som har får korn på, har mycket små chanser att komma undan. Om vi kunde stanna över natten, så skulle vi nästa morgon få se en sådan där vild kamelritt, men tyvärr måste vi säga "nej tack" och ta farväl av vaktchefen och hans mannar i posteringen vid Egyptens västgräns.

Ja, nu är vi verkligen i Egypten, landet som jämte Palestina utövat den största dragningskraften på oss. Intet land på jorden har en sådan historia som Egypten. Detta gamla kulturland har varit känt sedan gråaste forntiden. Vilket annat land i världen kan visa fram saker, som är mer än 5.000 år gamla? Vad jag läst i Bibeln och i böcker om detta gamla land blev så levande för mig, när vi fortsatte med Alexandria som närmaste mål. Hit drog Abraham, när hungersnöden var svår i löftets land. Här var det han föll för frestelsen att lura Sara till att säga, att hon var hans syster. Sara var snygg, och Abraham rädd, att han skulle bli av med henne. Låt oss ej döma honom för hårt! Hit fördes Josef och sedermera hans fader Jakob och alla Josefs bröder. Med tiden blev Israel ett mäktigt folk i Egypten. Farao Ramses II förtryckte folket, men Herren såg till deras nöd och uppväckte i Mose deras räddare. Och en vacker dag tågade de genom Röda havet på väg mot löfteslandet. Ja, den historien känner vi alla.

Egypten är ett ganska stort land. Det sträcker sig längs Nilen söderut, mer än 1.000 kilometer. Landet delas i övre och nedre Egypten. Om landet som sådant står det mycket i Bibeln. Profeternas skrifter innehåller märkliga förutsägelser om detta land, såsom t.ex. Jes. 19:22-25. Av detta bibelställe ser vi att fiendskapen mellan Israel och Egypten skall upphöra en gång. Till Egypten var det också som Josef med Maria och Jesusbarnet ställde sin färd, när han i en dröm från Herren erhållit en vink därom. Huru många gånger har jag inte för min inre syn sett Josef vid åsnans betsel och Maria med barnet på hennes rygg. Sett hur Maria sveper mantelfliken omkring sin nyfödde för att skydda honom för den bitande ökenvinden. Det var nog inte så lätt att på detta sätt komma tillbaka till fädernas träldomsland.

Alla dessa tankar strömmar genom min hjärna de första 30 milen vi kör i Egypten. Vid en militärpostering stoppas vi. En kapten vill åka med oss till Kairo. Det får han. Före starten bjudes vi på te inne på officersmässen. Klockan är nu 4 på eftermiddagen, och vi friskar på för att hinna fram till Alexandria i något så när rimlig tid. Kaptenen ordnar rum åt oss på Hotell Central. Tidigt nästa morgon startar vi efter en liten rundtur i staden med Kairo som mål. Därpå bär det ut i öknen. Vi har nästan fått nog av öken nu, men vi tar ändå den asfalterade ökenvägen till egyptiernas huvudstad. Det finns annars en annan väg genom det s.k. Nildeltat, men vi längtade att snart få litet vila efter den långa ökenresan. Därför tog vi den bästa och snabbaste vägen.

PYRAMIDERNA.

När vi kom från Alexandria, såg vi pyramiderna i morgondiset. Emellertid stannade vi inte vid dem utan körde direkt in till Kairo. I bilen lade vi kaptenen i egyptiska armén, Towhid Sarhan samt dr Muhammed Bagat. Kaptenen hade åkt mer än 60 mil med oss från sin ensliga postering ute i öknen. Båda hade sina hem i Kairo. I doktorns hem blev vi bjudna på förfriskningar, och kaptenen sörjde för att vi fick nattlogi. Vi sade farväl till doktor Bagat, som vi senare skulle gästa vid återfärden till Alexandria.

Morgonen därpå for vi i kapten Sarhans och i några andras sällskap ut till pyramiderna vi Gizeh. Det är dem gamla Gosen, dit Jakob flyttade med sin familj, då hungersnöden var svår i Kanaans land. Det är inte långt till pyramiderna, endast 10 km från Kairo. Vi åkte över en av Nilens broar. Här är vackert som i ett paradis. Palmerna växer längs västra flodstranden, och små parker, trädgårdar och blomsterrabatter är anlagda lite överallt. Nu är vi framme. Vi står vid pyramidernas fot. Dessa väldiga byggnader, som i tusende år fyllt en hel värld med förundran. Här finns tre stora pyramider och sex små. Pyramiderna är konungagravar. Den största pyramiden kallas Cheopspyramiden efter en konung med samma namn. Denne konung regerade över Egypten för mer än 5.000 år sedan. Hans pyramid var alltså omkring 1.000 år gammal, när Abraham kom till Egypten. Säkert har både han och de övriga patriarkerna många gånger stått vid dess fot, beundrat dess storlek och arkitektoniska skönhet, precis som vi gjorde. Pyramiden är 146 meter hög. Dess omkrets är nära en kilometer. Det tog oss ganska lång tid att på kameler rida omkring den. Egentligen red vi inte runt hela pyramiden, beroende på att kameldrivaren bara tjatade om att han ville ha mera dricks. Som ofta under resan i Orienten rann sinnet på mig, och jag bad kort men bestämt att få kliva ner från odjuret. Nu upprepades ceremonin från påstigningen. Föraren började slå det stackars djuret med en påk på frambenen. Kamelen började på nytt att "gråta" och föll så småningom ned i sanden med benen tredubbelt vikta under sin lekamen. Birger följde mitt exempel, ty även han hade varit utsatt för samma utpressning. När vi dröjde, förstod vår kapten, att något var på tok. Han skyndade till vår hjälp och så lyckades vi komma från dessa osmakliga kameldrivare, innan de trugat sig till våra sista slantar.

Emellertid var det inte alls nödvändigt att se pyramiden från kamelryggen. Det gick lika bra att gå kring den. Vi dröjde ganska länge här. Man antar att mer än 100.000 människor har arbetat på denna pyramid under en tid av mer än 30 år. Att man kunnat forsla stenen den långa vägen från Mokattanbergen över Nilen samt slutligen få dessa stenblock hundratals meter upp på pyramiden är ännu idag en bragd, som fyller en nutida ingenjör med största respekt. Man har räknat ut att Cheopspyramiden rymmer omkring 2.600.000 kubikmeter sten. Det betyder att man kunde av den stenen bygga en mur på båda sidor om järnvägen mellan Malmö ock Stockholm - en sträcka på 1.240 km och muren skulle ändå bli 2 meter hög och en meter bred. Eller en annan jämförelse. Det skulle gå åt omkring 756 millioner tegelstenar till denna pyramid. D.v.s. om ett tegelbruk gjorde 5 millioner tegel per år, skulle det behövas 150 år att tillverka den erforderliga massan till denna enda pyramid.

Vi gick varken upp eller in i pyramiden. Det är ganska mödosamt. Man berättade för oss om en ung egyptier vid namn Hanafi, att han för blott någon dag sedan hade gått upp och ned på Cheopspyramiden på sex minuter. Därmed slog han alla tidigare rekord. Kungen av Saud-Arabien, som råkade vara vid pyramiden vid detta tillfälle, blev så gripen av den unge mannens prestation, att han tog upp och gav honom 1.000 egyptiska guldpund. Nästan alla Egyptens tidningar ståtade med Hanafis bild på första sidan. Men vi, som sagt föredrog att vara på jorden, och i stället för klättringen på Cheopspyramiden gick vi att beskåda Sfinxen. Det var bara några steg dit. Denna jättelika koloss är uthuggen ur den klippa på vilken den vilar. Sfinxen har lejonkropp och kvinnoansikte. Varför vet man egentligen inte. Sfinxen är än i dag en hemlighet. Man har antagit, att den haft något med soldyrkan att göra, eftersom den är vänd mot öster. Lejonkroppen, tror man, symboliserar styrka och människoansiktet förstånd. Men ingen vet något med visshet därom. Även Sfinxen har fantastiska proportioner. Den är 20 meter hög. Ansiktet är mer än 4 meter brett. Näsan, som tyvärr av någon okynnig härskare blivit bortskjuten, är 170 cm lång. Under flera årtusenden har Sfinxen varit gömd under ökensanden men blev på 1800-talet framgrävd. Man tror att den är ännu äldre än pyramiderna. Synd att den stora Cheopspyramiden såväl som Sfinxen blivit så vandaliserade. Den förstnämnda var ju beklädd med polerad sten, vilken blivit bortbruten. Ävenså är ju inte Cheopspyramiden så hög, som den ursprungligen var. Många tankar korsade min hjärna vid Egyptens pyramider. Här hade Abraham gått arm i arm med Sara, väntande på löftets uppfyllelse. Josefs vagnar hade rullat förbi vid pyramidernas fot. När vi var på platsen stod Sfinxen med samma gåtfulla ansikte, blickande mot öster. Men det var som ett leende spritt sig över de karga dragen. Anade den möjligen en ny tid för den sargade och blödande mänskligheten?

TUTANKHAMONS GULDSARKOFAG.

Att beskriva vad vi såg i Egyptiska museet är omöjligt. Jag skall därför nöja mig med en enda sak. Det finns en avdelning i muséet, som endast rymmer sådant som blivit funnet i gossekungen Tutankhamons grav. Man står nästan stum inför all grannlåten. Och allt detta funnet i en grav! Man anar litet av det gamla Egypten omätliga rikedomar, när det kunde gömmas så mycket guld i en grav. Nästan allt i denna avdelning är av guld. Tutankhamon regerade för omkring 3.000 år sedan. Hans regeringstid var kort. Endast åtta år. Därefter dog han och vart begraven. Ja, det är faktiskt det enda man kan säga om honom. Men han jordades med ståt. Aldrig har väl någon begravts som han. År 1933 påträffades hans grav och så blev alla dyrbarheter, som där fanns, förda till muséet, där de i dag begapas av turister från hela världen. Kungens mumie finns i Luxor, men kistorna, där han förvarades, finns uppställda i en rad på muséet. Var och en av dem är innesluten i en glasmonter. Alla kistorna, fyra till antalet, är av guld. De stod inuti varandra. Den innersta, där kungens kropp låg vägde 400 kg. Hans kropp var översållad av juveler av oerhörda värden. I denna avdelning fanns vidare kungens tron, hans säng, ljusstakar m.m. Allt av rent guld. Det hela blir så mycket mer fantastiskt och otroligt, när man betänker, att kungen vid sin död blott var 18 år gammal. Mycket annat såg vi i Kairo, såsom flera moskéer samt dem gamla koptiska kyrkan, grundad av evangelisten Markus. Jag låter det sagda vara nog. Jag är annars rädd för att läsaren lägger ihop boken här och sålunda blir kvar uti Egypti land, och det vore ju en förlust, när vi är på väg till Kanaan.

STENREGN I KAIRO.

Vi har litet otur. I Tunisien vägrades vi företräde för beyen och I Libyen var kungen inte hemma. Nu är vi i Kairo, men Naguib har influensa. Återstår så David Ben Gurion. Men vi har föga hopp. President Naguib är mycket populär här. Han lär vara mycket folklig och lätt att komma till tals med. Hans bild finns snart sagt på varenda vägg i Kairo. I husen och affärerna prydes väggarna med hans foto i färg.

Att det är oroligt i Egypten har vi fått veta, dels genom telegram från Månsarp, dels genom att på natten lyssna till de engelska utsändningarna från B.B.C. i London. Och det är sant. Riktigt säker känner man sig inte i Egypten. Karbinbeväpnade poliser posterar i alla gathörn. I dag på morgonen får vi vara med om en kuslig händelse. Vi är på väg genom Kairo. I utkanten på staden hör vi hemska illvrål, men kan inte i en hast lokalisera var de kommer ifrån. Plötsligt befinner vi oss i ett hemskt stenregn. Stenar stora som knytnävar haglar runt omkring oss. Minst ett tiotal träffar bilen. Vi hukar oss ned. Birger Axelsson viskar: "Vi har splitterfritt glas." Hjärtat hoppar upp i halsgropen. Vi är sex i bilen, två egyptiska officerare med fästmör samt min reskamrat och jag. En av damerna tar till lipen. Kaptenen, som kör vår bil, ler och nonchalerar det hela med en axelryckning, samtidigt som han säger till oss att ej vara rädda. Han hade varit fyra år i kriget. Snabbt svänger han in på en tvärgata, kastar i tvåan och försvinner som en pil i smågatornas labyrinter. Ingen av oss har träffats. Alla är oskadda. Ej heller träffades någon fönsterruta, men bilen blev illa tilltygad på både dörrar och skärmar. Kaptenen, som väl förstår hur det hela hänger ihop, är mycket fåordig, när vi frågar honom efter orsaken. Det är tydligt att han skäms. Stenkastningen började precis som vi passerade universitetets gård och utfördes av minst 200 fanatiska studenter. Illvrålen var de hemskaste vi hört. Vi hann även, innan vi dök ner i bilen, se ett par ansikten. De var blåa och förvridna. Ruskigare har vi aldrig skådat. De påminde om vilddjur. Även om kaptenen inget talade om för oss, är vi förståndiga nog att sätta det inträffade i samband med de oroligheter, som rapporterats från kanalzonen i morse. Vi är fullt vissa om att vi togs för engelsmän, fastän vår bil bär fyra tydliga nationalitetsbeteckningar.

Men vi har också angenäma upplevelser att rapportera från detta land. Vi togs emot storartat, när vi passerat Libyens gräns. Femtio mil hade vi sedan militäreskort, i det att den förut omnämnde kaptenen plus en man följde med oss hela den långa vägen från sin ensliga postering ute i öknen till millionstaden Kairo. I fyra hela dagar har han varit med oss, visat oss allt av intresse från gammal och modern tid. Genom hans försorg fick vi också en hel våning, bestående av sex rum och kök, till förfogande. Vi är faktiskt ensamma i hela våningen. Har bott här i fem dagar nu. Alla bekvämligheter finns. Vi känner oss som kungar – bor här helt fritt. Inte heller maten har vi fått betala. Vi har varit inbjudna till flera olika familjer både för middag och supé. När vi ätit på restaurant, har kaptenen alltid betalat räkningen. Naturligtvis har vi bjudit honom till Sverige.

I Kairo bor mer än tre millioner människor. Här mötes gammalt och nytt, överflöd och armod. Kairo är storstad och bär dess prägel. Trafiken är våldsam, jag har inte sett något liknande sedan jag lämnade Amerika. Dollargrin med märken Cadillac, Buick och Oldsmobile trängs med kärror och åsnedrivare på The green place, vilket anses som Kairos centrum. Engelska lyxvagnar såsom Rolls Royce är en vanlig syn här – de kostar 80.000 kronor. Tror ej vi har någon i Sverige. Men så har vi ej heller de stackars tiggarna sittande på trottoarkanten – här finns de i överflöd. Vi såg en tiggarmor i går, hon hade tre små barn. Alla satt de i smutsen på gatan. Barnen var fulla av skabb och hade variga sår över hela kroppen. De små ögonen var fulla av spyflugor!!

Det är buller hela natten i Kairo, även på den relativt lugna plats där vi bor. Radion är på för fullt hela natten i de omkringliggande husen. Klockan 4 på morgonen börjar tidningspojkarna skrika ut nyheterna, tätt följda av andra gaphalsar inom olika branscher. På dagen skriker matthandlarna som har huvudaffären på den ena armen och filialen på den andra. Folklivet är mycket brokigt. Alla nationer är representerade här. I Heliopolis bor européerna. Vi tog en titt dit. Det var som på Essingen. I övrigt möter man kineser, indier och svarta från egyptiska Sudan. Det vore synd att säga, att klädseln är enhetlig – här finns allt från lång nattskjorta till frack med plommonstop. Avstånden inom staden är nästan som i Chicago. Vi har, inom staden, kört upp mer än 70 liter bensin, men nu känner vi Kairo lika väl som vår egen rockficka.

BÅTTUR PÅ NILEN.

I Kapten Towid Sarhas sällskap promenerar vi ned till stranden av Nilfloden. Vi får oss en roddbåt. Gott nog åt oss. En segelbåt stod ej att uppbringa. Färden på Nilens klara vatten blir ett oförglömligt minne. Bilder ur Bibelns historia kommer så nära. Det är omöjligt att färdas på Nilfloden utan att påminna sig en annan liten farkost, som en gång gungade på dess böljor. Den hade bara en passagerare och saknade både master, segel och roder. Men så var den ej heller ämnad att gå till någon hamn. Kaptenen på skutan var en liten hebreisk gosse, som grät. Finns det i bibeln någon mer historia så rörande som berättelsen om lille Moses, Mirjam och mamma Jokebed? Knappast! Men i den kistan hade Gud ett redskap som skulle sätta skräck i Farao och influera hela världen. Han blev både jurist, härförare, folkledare och kanske den störste statsman, som någonsin levat på jorden. Och Mirjam, som stod på stranden, ängsligt vakande över sin lille bror, har också gått till historien. Tänk om en krokodil fått syn på kistan! Eller en buffel, som vadat ut för att dricka, hade petat till den med nosen så att den kantrat! Mirjams hjärta var i halsgropen! Ja, även henne kommer man ihåg, när man ror på Nilen. Det ar ju hon, som blev ledare för strängmusiken efter övergången av Röda Havet.

Nilen är jodens längsta flod. Mer än 6.000 kilometer lång. Dess källor ligger djupt inne i Afrika. Först i vår tid har man, efter ett tusenårigt forskningsarbete, nått fram till dem. Nästan hela Nilen är segelbar. Den är också ganska bred. Där vi ror utanför Kairo, är den ungefär en kilometer bred. Till en början utgöres Nilen av två floder, Vita och Blå Nilen. Dessa floder förenar sig till en vid Khartum. Från Khartum tills den rinner ut i Medelhavet mottager Nilen blott en enda biflod. Man har beräknat, att Nilen under sitt lopp genom Egypten förlorar en vattenmassa av omkring 300 millioner kubikmeter per dygn. Vattnet sjunker dels ned i jorden, dels avledes det i en mängd kanaler. Det finns inget land på jorden, som har ett sådant kanalsystem som Egypten. Tack var Nilen kan egyptierna bevattna sitt land, som annars till största delen skulle vara sterilt ökenland. Nilfloden är Egyptens räddning.

Vi är ledsna, att vi ej är ute i rätt tid för att få se det naturfenomen, som kallas för Nilens översvämning. Detta inträffar nämligen varje år under sommarmånaderna för att kulminera i oktober. Floden översvämmar då nästan hela landet. Översvämningarna beror på långvariga och häftiga regn i de inre av Afrika. Då floden drar sig tillbaka i sitt normala läge, lämnar den ett tjockt lager av slam, vilket utgör en utmärkt gödning för den annars så magra sandjorden. Skulle Nilen svika i detta avseende, blir följden missväxt och hungersnöd. Det är väl nästan troligt, att de sju hungeråren under Josefs dagar berodde på en sådan orsak.

Solen håller på att gå ned. Den slår en brygga av guld över Nilens silverglänsande vatten. Kaptenen ror, Birger och jag sitter i aktern och njuter. Båten går tungt. Det är en gammaldags, klumpigt gjord snipa. Snart är vi åter hamn. Gubben som lånat oss båten vill förstås ha dricks. Vår kassa får vila. Kaptenen betalar alltid alla våra utgifter. På stranden av Nilen sitter frisörerna ivrigt rakande skäggiga ansikten. Hela deras uppsättning består av en pall, en tvål, en borste och en Eskilstunakniv. Åtminstone en av rakarna har en kniv av detta världsberömda fabrikat. Jag försöker filma en, men det togs mycket illa upp. Först gömde frisören sitt ansikte, men när jag ändå fortfarande gjorde mina ansatser för att få en bild, hötte han åt mig med kniven, vadan jag fann för gott att loma iväg utan någon bild av friluftsrakstugan vid Nilen.

EGYPTENS OROLIGA HÖRN.

En tripp till kanalzonen, Egyptens oroliga hörn, blev en mycket intressant upplevelse. Innan vi startade, besökte vi egyptiska arméns högkvarter i Kairo. Man försäkrade oss, att det var ingen som helst risk att fara dit. Senare förstod vi dock, att resan i alla fall hade sina risker. Blott för några dagar sedan hade här varit intermezzon med skottlossning.

Vi hade 120 km från Kairo till Suez. Så snart vi passerat zongränsen iakttog vi stora engelska truppsammandragningar. Att passera genom de olika spärrarna beredde oss inga som hels svårigheter. Vi hade endast att visa våra pass. Det var allt. Vi följde Röda havet ganska länge och snart hade vi den berömda Suezkanalen inom synhåll. Den är, kan man säga, ett monument över en av mänsklighetens största bragder. Det var fransmannen F. de Lesseps, som under en tid av tio år grävde detta väldiga dike tvärs genom öknen och på så sätt skapade en väg mellan Europa och Fjärran Östern, många tusen kilometer kortare än att segla runt hela Afrika för att t.ex. komma till Indien. Suezkanalen sammanbinder ju som bekant Medelhavet och Röda havet. Kanalen är 160 km lång, men ej så bred att två stora fartyg kan mötas under gång. Det ena måste då stanna och trycka sig intill kanalkanten medan det andra passerar. Kanalen är sedan länge ett irritationsmoment mellan två E-stater, England och Egypten. Egyptierna själva byggde kanalen, men då de senare hade det knalt med sin ekonomi och England passade på att erbjuda dem några hundra tusen sterling, föll egyptiska regeringen för frestelsen och sålde några kanalaktier till britterna. Det blev deras olycka. Engelsmännen fick mer och mer inflytande över kanalen. År 1936 körde de igenom ett avtal som gick ut på att engelsmännen skulle intill 1956 trygga trafiken i kanalen med militära styrkor. Egyptierna har flera gånger sagt upp detta avtal, men engelsmännen har inte velat lyssna på det, utan endast skickat dit mera trupper. Och så har dessa sorgliga sammanstötningar mellan britterna och egyptierna kommit att höra till ordningen för dagen i den så kallade kanalzonen. På en bro över en vik av Röda havet fick vi vår första punktering. En lång, krokig spik hade trängt igenom högra bakdäcket. Att få ringen lagad i Suez kostade 60 öre. På hemvägen till Kairo såg vi än en gång solen gå ned i den oändliga öknen - en syn som följer en kanske hela livet.

På vår väg till Alexandria passade vi på att göra ett besök i Natroun Valley. Vi var gäster hos Dr Mohammed Bahgat, som åkt med oss till Kairo. Natroun Valley är ett samhälle mitt ute i öknen. Ursprungligen var här bara en by, vilken grundlades för 25 år sedan. De sista åren har tre nya byar utvunnits från den ofruktsamma ökensanden. Den sista är endast 15 månader gammal. På endast fyra meters djup har man funnit vatten och konstbevattnar nu väldiga områden. Vi föreställdes för ökensamhällets borgmästare, vilken ställde en jeep till vårt förfogande. I doktorns, veterinärens, ingenjörens och agronomens sällskap reste vi sedan ut för att bese de olika ökenbyarna. Vi såg mogna kornfält och nyuppkommen potatis. Även vete, sojabönor och tomater odlas. Ökensamhället upptar en areal av omkring 100 tunnland. Mer än 8.000 människor bor och bygger här. I varje by finns en mattfabrik, där byns barn arbetar på eftermiddagarna. På förmiddagarna gå de i skolan. I doktorns sällskap besökte vi även hans klinik. Här i öknen är han helt lämnad åt sig själv. Även svåra operationer måste utföras här. Dr Bahgat var en mycket sympatisk och fin man, endast 26 år gammal. Genom hans försorg blev vi bjudna på härlig middag, bestående av potatismos och välstekta biffar - den mest svenska mat vi ätit sedan vi lämnade Sverige. Vi stannade där över natten.

MELLERSTA ÖSTERN.

Vi är åter i Alexandria och tycker bättre om det här än i Kairo. Här predikade evangelisten Markus evangelium och här översattes Septuaginta. Den lärde resepredikanten Apollos, om vilken vi läser i Apg. 18 kapitel, hade även sitt hem i denna stad.

Denna gång tar vi in på Central, troligen ett andra klassens hotell. Vi är trötta - Egyptens plågor finns än. En av de värsta är drickspenningsystemet. Parkerar man bilen fem minuter, är inom en halv minut mer än ett dussin långkjolade personer febrilt sysselsatta med att få åket så blankt och skinande som möjligt. När man kommer tillbaka, ställer alla upp på linje med påtagen dricksmin ivrigt väntande på sitt arvode. Frågar man efter vägen, pekar de inte utan springer före bilen. Det är ju snällt, men kostar pengar. Vaktare, bärare och fösare och allt vad de heter vill ha dricks. I tullen i Alexandria höll sinnet på att rinna på mig. Jag bad en del gå hem och lägga sig - på svenska förstås. Det kostar oss mer än 30 svenska kronor, innan vi väl har vår Volvo ombord och alla, som hjälper till, har fått sitt.

*

Det italienska bolaget Adriaticas Esperia går litet hårt och stötigt. Fartyget är nog ganska gammalt, maskinerna är slitna. Vi åger tredje klass och en amerikan frågar oss varför. Därför att det inte finns någon fjärde, svarar vi. Natten går fort och vi ser Libanon med Beiruth borta vid horisonten. Det tar tid att komma genom tyllen. I Östern har man mycket tid. Vi och vårt undersöks noga. Även doktorn tittar på oss. Resultat: prima liv! I Beiruth ser vi bland annat det amerikanska universitetet, det enda och största i mellersta Östern. Universitetet ligger högt med en förtjusande utsikt över Medelhavet. Även i Beiruth gör man inbrott i bilen, mitt på ljusa dagen. Bytet denna gång blev lika med noll. Bilen var tom - vi lämnar aldrig något i den, även om vi lämnar den blott för en minut. Tjuven använde samma knep som i Rom. Han bröt upp ena vindfönstret fast från den andra sidan. Det var ingen libanes, utan säkerligen en flykting från Palestina. Många tusen sådana finns i Beiruth.

Libanon är ett underbart litet land med snöklädda fjälltoppar och solbelyst Medelhav. Landet upptar en smal landremsa vid östra ändan av nämnda hav. Det gränsar i söder till Israel och i norr och öster till Syrien. Vi ser Libanons cedrar, många av dem mer än 6,000 år gamla. Egyptens faraoner hämtade här virke till sina sarkofager, och Salomo fick timmer till sitt tempelbygge från Libanons berg. Här odlas bl.a. bananer och oliver. Libaneserna är ättlingar till de gamla fenicierna och som dessa ett mycket smart affärsfolk. Politiskt tolererar de England och önskar stå på god fot med Amerika. Det finns 4.000 amerikanska taxibilar enbart i Beiruth, som har en folkmängd av 340.000 invånare. Man kallar därför Beiruth för "Amerikas största garage".

Allt som allt har dock Libanon 1.186.445 invånare, det vill säga ungefär lika många som Detroit. Libaneserna är ytterst gästvänliga. Även den fattigaste sätter fram vad han har, när han får besök av en främling. Man talar franska, engelska och naturligtvis arabiska. Ännu kan jag blott säga "la, la". Men även det hjälper ibland, ty det betyder nej. Men ett språk, som talas i minst tolv olika länder av kanske nära 60 millioner människor, är värt att lära. Det skall visst gå på sex till åtta år, om man är flitig. Alla kyrkor finns representerade i Libanon, som är mellersta Österns enda kristna stat. Visst finns det mohammedaner, men de kristna är i majoritet - något säreget för österlandet.

Så börjar då klättringen över Libanon. Vår bil får har sitt elddop, när det gäller alpfärder. Den rundar sakta men säkert kurvorna på ettans växel. Vi är fyra i bilen nu. Det gör sitt till. På båten från Alexandria träffade vi på ett par andra svenska östernfarare, Tage Nordström från Karlstad och Arvid Eriksson från Borås. Eftersom vi har samma intressen, gott om rum i bilen och Jerusalem som mål, beslutar vi att göra varandra sällskap. Pojkarna är en god hjälp för Birger Axelsson och mig, som alltfort får dras med sviterna efter stölden i Rom. Vi gör en avstickare till Baalbeck, "The City of the Sun", som staden kallats. Staden byggdes av de mäktiga härskarna i Rom. De kvarstående ruinerna upptar bland annat rester av det stora Jupiter-templet samt tempel byggda för tillbedjan av Bacchus och Venus. Efter ännu några mil av serpentinvägar skymtar vi Damaskus. Vi följer dess floder Abana och Parpar. Vattnet är lika klart i dag som på Naamans tid. Berättelsen står att läsa i 2 Kon. 5 kapitel.

*

Republiken Syrien gränsar i väster till Libanon och Medelhavet, i norr till Turkiet och i öster till Irak, Jordanien och Palestina utgör dess södra gräns. Syrien har liknats vid en bro mellan tre kontinenter: Europa, Asien och Afrika. Klimatet är ungefär som hos oss med fyra skarpt markerade årstider.

I Syrien bor idag omkring 3 millioner människor. Det är ett gammalt bibliskt land. Antiokia ligger i Syrien. Denna stad var utgångspunkt för aposteln Paulus missionsresor. Här var det också, som lärjungarna först begynte kallas kristna. I dag utgör de blott 14 procent av befolkningen. Åttiotvå procent är mohammedaner. De övriga är judar samt de i söder boende druserna.

Syrien är en demokratisk stat. Presidenten väljes för en tid av fem år. Av oroligheterna i februari i år märks inte mycket nu. Dåvarande presidenten har flytt till Saud-Arabien och riket styres igen av den gamle ledaren intill de allmänna valen, som äger rum om två år. Upproret började bland druserna. De är styvsinta och ett stolt krigarefolk. På de sista 30 åren har Syrien marscherat upp i täten bland västerlandets nationer och tävlar med dessa om inflytandet på världsmarknaden. Stora framgångar har vunnits på det sociala och ekonomiska området.

Vi kryssar fram på Raka gatan i Damaskus. "Street called straight" står det på vykorten, vi köper. Ingen känner var Juda hus var beläget, där Paulus kämpade sin kamp. Däremot är man viss om, att vi är på rätta och Raka gatan. Och den är verkligen rak som ett ljus. Vi besöker Ananias hus, där katolikerna byggt ett litet minneskapell. Sedan kör vi ut genom S:t Paulusporten, följer den gamla stadsmuren ungefär 200 meter och där ser vi "S:t Paulus window", det vill säga det fönster, genom vilket Paulus, genom sina vänners hjälp, sänktes ned i en korg och på så sätt undkom sina fiender. För en kristen blir besök på sådana platser heliga minnen. Tillsammans läser vi Apg. 9:1-25.

Damaskus är världens äldsta oavbrutet bebodda stad, mer än 5.000 år gammal. Den omnämnes i 1 Mos. 14 och 15 kapitel i samband med Abrahams historia. Staden har en lång och skiftesrik historia. Assyrier, kaldéer, egyptier och många andra krigarefolk har förstört dess portar. Den har dock aldrig upphört att vara Syriens, ja hela österns huvudstad. Damaskus ligger 700 meter över havet och har en folkmängd av mer än 350.000 personer, varav de flesta är mohammedaner.

Stadens bazarer förtjänar ett besök. Vi strövar omkring i de smala gatorna. Den som tycker om silke, brokad-, guld- och silverarbeten får här sitt lystmäte. Men det gäller att pruta. Begär affärsmannen 20 pund, bjuder man 10, ökar inte på men ackorderar 20 minuter med försäljaren, betalar och försvinner med sin vara, köpt för 10 pund. Det är fantastiskt intressant i dessa bazarer. Kort sagt: här möter man hela Orientens tjusande charm.

En grekisk-ortodox gudstjänst, som vi besöker, är vacker men föga givande. Av övriga kyrkor finns romersk-katolska samt flera protestantiska.

I Damaskus bor våra kamrater på hotell Bristol. Vi bor på hotell Volvos Pv 444 … Det är billigt och ganska bekvämt. Vi har bott där nu flera nätter i följd. Innan vi lämnar Damaskus, gör vi en avstickare till Nebk. Här finns en dansk missionsstation med sjukhus och skolor. Ett stort arbete utföres här i en alltigenom muhammedansk omgivning.

På vår väg till Amman ser vi strax utanför Damskus det evigt snöklädda Hermon. Nu är vi i Jordanien, ett litet kungarike med en och en halv million invånare. Jordanien blev självständigt år 1946. Kungen heter Hussein och är endast tjugo år gammal. Nu ser vi Ammans ljus borta vid horisonten. Stannar där i natt. I morgon är vi, om allt går väl, efter besök i Jeriko, vid Jordanfloden och Döda havet, i Jerusalem på kvällen.

Jerusalem, vår resas mål!

GENOM KONUNGARIKET JORDAN.

Vi sov gott framför Philadephia Hotell i Amman i Jordan. Våra kamrater vilade ut i ett komfortabelt rum. Eftersom vi ville se så mycket som möjligt på vår färd från Amman till Jerusalem, tog vi en guide. Det skall man annars vara försiktig med, ty de flesta vill endast ha pengar. Vår ciceron hette John och var ganska hygglig. Han följde med oss ända till Jerusalem, där satte vi av honom vid American Colony. Två pund blev hans arvode för hela dagen.

Upp genom Jordan såg vi, hur primitivt araberna ännu brukar sin jord. De ålderdomliga träplogarna användes alltfort. Som dragare brukades kor och oxar, eller kanske ännu vanligare en ko och en åsna. De syntes dra ganska jämnt och de små fårorna blev förunderligt raka, i trots av att körkarlen inte hade någon töm. Men ogräset höll på att ta överhand. En Överum nummer 23 hade säkert gjort ett bättre arbete här.

Oss tycktes, som om hela Jordan varit ett enda militärläger. Överallt posterade dessa utomordentligt vackra och välklädda jordanska soldater. De var så strålande vackra i sina rutiga koffias. Deras överbefälhavare är engelsman och engelska talade faktiskt varenda soldat. De lät sig villigt fotograferas och åkte gärna med i vår bil.

Uppe i bergen passerar vi en liten stad, Es Salt, grundad av korsfararna. Den ligger 2.750 fot över havet. Redan här kunde vi se Oljeberget i fjärran. Härifrån började nu det största utförslut, som vi någonsin skådat. Från en höjd av 1.040 meter över havet, skulle vi ta oss ned till en punkt, som låg 400 meter under världshavets yta, det vill säga Jordandalen. De små arabbyarna var mycket pitoreska. Kvinnorna hade olika klädsel i varje by, och vår guide kunde, utan att fråga dem, säga från vilken by de kom. På en plats såg vi hur ett ras fullständigt begravt vägen. I tre månader var den avstängd. Den amerikanska hjälporganisationen "Point Four" hade nu satt den i stånd igen. Inom parentes sagt, så utför flera amerikanska hjälporganisationer samt F.N. med sina olika grenar av hjälpverksamhet ett storartat arbete i den fattiga arabvärlden. Alla tänker på att hjälpa judarna, varför inte också tänka på de fattiga araberna, särskilt då dessa tusentals flyktingar, som vid den nya judestatens bildande fick fly från Palestina? Vi såg många flyktingläger med över 5.000 personer i varje. Nöden där kan ej beskrivas.

Efter femton minuters färd var vi långt under havsytan - vi tog oss, med andra ord, vatten över huvudet. Vår bil blev en ubåt.

ÖVER FLODEN.

Vi stannar på Allenbybron, som går över Jordanfloden. Här är det varmt som i en stekugn. Men det blir värre. Stackars de nordbor, som kommer hit i maj eller juni. Man hade sagt oss, att Jordans vatten skulle vara hemskt grumligt. Det är visserligen sant, men värre har vi sett. På grund av att strömmen är så stark, drager den med sig gyttja och lera från de lösa stränderna. En krullhårig arabpojke säljer jordanvatten i små flaskor. Min kamrat köper en flaska. Jag föredrar att leta reda på en tomflaska, vilken jag sedan själv fyller med den heliga flodens vatten. Ty helig betraktas den av alla kristna över hela världen. Och det är en sedvänja att medföra till sitt hemland vatten från Jordan. På detta sätt har Jordans vatten spritts över hela jorden. I furstliga familjer brukar det användas vid dop. Vår guide har lovat att följa med oss till det s.k. dopstället, men han försöker slingra sig från sitt löfte. Han verkar, som om han inte förstår vad vi menar. Och vi får aldrig se den plats, där traditionen säger, att Jesu dop ägde rum. Vi vet dock, att vi är helt nära denna plats. Här någonstädes var det också som Josua gick över floden vid erövringen av Kanaan. Och här slog Elia med sin mantel, så att vattnet delade sig, och både han och Elisa gick över på torr mark. Berättelsen står att läsa i 2 Kon. 2 kap. Vi läser flera skriftställen, som hör samman med denna flod. Bl.a. läser vi om Jesu dop. Vi tvättar oss i floden. Vattnet är alls inte så grumligt som vi väntat. Vi förnimmer, att vi står på helig mark.

Namnet Jordan betyder "den fallande", och det passar förträffligt. Från foten av det 3.000 meter höga Hermon, där den rinner upp faller den tusentals meter. Jordan rinner igenom Hula-sjön och Genesaret och mynnar ut i Döda havet. Från Genesaret till Döda havet har floden ett mycket slingrande lopp. Avståndet där emellan är blott 108 km, medan floden är mer än 300 km. Jordan har ett 30-tal strida fall, vilka våra dagar utnyttjar till ljus och kraft.

DÄR SACKEUS BODDE.

Från uppehållsplatsen vid Jordan far vi till Jeriko. Vägen är utmärkt. Solen lyser från en molnfri himmel, och vindarna leker i de yviga palmernas kronor. Jeriko är bekant för sina palmer. Vi unnar oss en liten siesta och parkerar under en palm på vägen ut till det antika Jeriko.

I Josua boks sjätte kapitel berättas det om huru Israel intog Jeriko. Och detta skedde genom ett under. Staden var alltför väl befäst, för att den skulle falla för israeliternas vapen. Hela staden intogs och förstördes av Israels barn. Även folket fick ge sitt liv. Blott skökan Rahab undkom, därför att hon tagit emot spejarna. Hon gifte sig sedermera med en israelit och blev på så sätt stammoder både till David och Kristus. Det gamla Jeriko ligger vid den s.k. Elisakällan. I 2 Kon. 2:19-22 berättas det hurusom vattnet i källan blev sunt, sedan man på Elisas befallning hade hävt salt däri. Och jag kan intyga, att vattnet fortfarande är sunt och gott.

På Kristi tid stod Jeriko på höjden av sin blomstring. Sannolikt besökte Frälsaren ofta denna stad. Nya Testamentet berättar för oss att Jesus på sin väg till Jerusalem gav den blinde Bartimeus sin syn samt att tullmannen Sackeus blev omvänd vid samma genomresa. Jeriko var en viktig tullstation. Sackeus hade skött sig bra. Han hade blivit tullinspektör. Efter mötet med Jesus blev Sackeus helt annorlunda. Han var inte sniken och snål längre. Han rättade till det orätta han hade gjort och öppnade filantropisk verksamhet i den gamla palmstaden. Vi såg ett exemplar av mullbärsträdet-syskomoren. Det var ett sådant som Sackeus klev upp i, "ty han var liten till växten". Det gamla Jeriko ligger på en 150 meter hög kulle. Det var oerhört intressant att gå omkring och se på utgrävningarna, vilka ännu fortsätter under ledning av amerikanska arkeologer. Jag var djärv nog att bestämma platsen för Sackeus’ hus, då jag fick en stark känsla av att hans hus just stått på en viss plats. En amerikansk arkeolog skakade emellertid tvivlande på huvudet och sade: "We never know".

Namnet Jeriko betyder "den doftande", och doftade gjorde det verkligen överallt. På vår väg från det gamla Jeriko såg vi Frestelsens berg till höger om oss, och till vänster var hela dalen, där en flod från Elisakällan rinner fram som en Herrens lustgård. Vackra trädgårdar med en underbar blomsterprakt fångade vårt öga, vart vi än tittade. I Jeriko och för övrigt hela Jordandalen har man tropiskt klimat med flera skördar om året. Här är evig sommar. Rika människor från Amman och Jerusalem tillbringar vintern här. Det nya Jeriko, som ligger några kilometer från det gamla, har ypperliga och fullt moderna hotell. Men det kostar pengar att ta in där, så vi föredrog att vänta med vår lunch tills vi kom till Döda havet i hopp om att det var billigare där.

JORDENS MÄRKLIGASTE INSJÖ.

På vår väg från Jeriko till Jerusalem kommer vi till en vägvisare på vilken vi läser: "Jerusalem 32, Jeriko 6, Döda havet 6 km". Eftersom vi är så nära, beslutar vi oss för att fara till Döda havet, vars vattenspegel ligger nära 400 meter under Medelhavets yta. Döda havet är 76 km långt och dess största bredd är 16 km. Det är omgivet av berg, vilka på en del ställen stupar alldeles lodrätt ned i sjön. Havet eller sjön, som väl vore ett riktigare namn, består av två delar, den norra och den södra, förenade genom ett sund, 4 km brett. Av 1 Mos. 14:3 kan man sluta sig till att södra delen av sjön fordom var en dal. I det anförda bibelstället omtalas, att fyra konungar begynte kriget mot konungarna i Sodom och Gomorra. "De förenade sig alla och tågade till Siddimsdalen, där Salthavet nu är." Möjligt är, att städerna Sodom och Gomorra, vilka Gud omstörtade, låg i denna dal och idag alltså befinner sig på Döda havets botten. Senare färdades vi från Jerusalem till Sodom, men vi kunde inte upptäcka några ruiner av den gamla staden. De är nog och förblir på Döda havets botten. Här finns inget liv. Inte en fisk! Och inga måsar ser vi heller. Helt naturligt förresten. Döda havet har jordens saltaste vatten. Salthalten är mer än 28 procent och överstiger salthalten i Salt Lake i staten Utah i Förenta Staterna.

Salthalten i den stora världshaven är omkring 4 procent, så var och en som någon gång badat, t.ex. på Sveriges västkust, och fått en kallsup, kan föreställa sig hur gränslöst salt vattnet är i Döda havet. Hur kan vattnet vara salt? Det beror dels på att Döda havet inte har något utlopp, dels på att de omgivande bergen är saltberg. Under regntiden strömmar massor av upplöst salt ned i havet. Saltet stannar sedan kvar, när vattnet dunstar bort. Döda havets vatten är mycket vackert. Det skimrar i alla möjliga färger, när det belyses av den nedgående solen.

Naturligtvis badar vi. Det är ju därför vi är här. På grund av salthalten är vattnet mycket tungt. Om man lägger ett ägg i Döda havet, simmar det omkring med hälften av sin volym ovanför vattnet. Att drunkna är omöjligt, såvida man inte är envis nog att hålla huvudet under vattnet, men på så sätt kan man ju drunkna även i en tvättbalja. Men sjunker gör man absolut inte, vilken kroppsställning man än intager. Det går förträffligt att ligga eller sitta på vattnet. Och vill man stå upprätt går det också bra. Vattnet når då litet längre än till midjan. När man ligger har man halva kroppen över vattenytan. Att simma var svårt. Man ville bara flyta ovanpå. Det var, som om en stark hand hade fattat en i badbyxorna. Till sist fann vi på råd. Vi satte oss helt sonika på vattnet och rodde med händerna. Det var det enda rätta sättet. Vi fick duscha länge, innan vi fick bort allt saltet från kroppen. Döda havet är 400 meter, där det är som djupast. Stränderna är nästan sterila. Vildsvin och stengetter är de enda djur, som har sitt hemvist här.

Vi ångrade inte badet. Däremot ångrade åtminstone jag den lunch, som vi intog efter badet. Köttet var inte friskt, och jag blev matförgiftad. Framkommen till Jerusalem hade jag nära 40 graders feber och mådde rysligt illa. I hela fyra dagar fick jag lida för det gamla åsneköttets skull.

NÄRMARE MÅLET.

Förbi "Den barmhärtige samaritens härbärge", där vi stoppades av arabisk polis, kommer vi så småningom till foten av Oljeberget. Resan genom Judéens bergsbygd är något av de mest storslagna vi varit med om. Man kan faktiskt säga, att här är "hemskt vackert". Vägen slingrar sig utmed hissnande stup. På båda sidor om vägen reser sig mäktiga fjällmassiv. Fordom var dessa berg ett ypperligt tillhåll för rövare. Man minns berättelsen om mannen som "begav sig från Jerusalem ned till Jeriko" och som råkade ut för en rövare. "Ned till Jeriko", ja det må vara riktigt, ty från en punkt 400 meter under havet har vi nu på en liten stund stigit till omkring 750 meter över havet.

Här är Betania! Tänk, att det är precis som jag har tänkt mig. Man blir så glad, då verkligheten någon gång stämmer med den idealbild, som man på något sätt skaffat sig och bär i sitt inre. Det händer inte så ofta, åtminstone inte i Det heliga landet. Hit gick Jesus ofta. Många nätter dröjde han säkerligen här i sina vänners hus. Ty det var ju här som Marta, Maria och Lasarus bodde. En gång bland många andra bjöd syskonen Jesus på middag. Det var då han talade om det enda nödvändiga och om den goda delen. Vid ett annat tillfälle, när sjukdomen gästade hemmet, sände systrarna bud till Jesus, men han dröjde tre dagar där han var. Men Mästaren kom inte för sent. Lasarus kom ut ur sin grav. De tre syskonen i Betania var nog inte fattiga, och offersinne hade de. En gång hade Maria en dyrbar smörjelse för Jesu fötter. I svenskt mynt kostade den 18 kronor. Och Jesus tadlar ej det som innerlig kärlek till honom dikterar. Blott Judas var trumpen på den festen. Från Betania gjorde Jesus sitt intåg i Jerusalem, och hitut förde han sina lärjungar och blev i deras åsyn upptagen till himmelen.

Vi stannar vid platsen för Lasarus’ grav, d.v.s. hans första grav, den ur vilken Herren uppväckte honom. Den grav där han ännu vilar finns, som man förmodar, på Cypern. Som vanligt trängs barn och guider kring bilen. Alla vill tjäna pengar. De flesta ser ut att vara mohammedaner. Och ibland har jag tänkt, att det finns en välsignelse med de pengar, man ger en mohammedan, den nämligen, att han inte super upp dem. En mohammedan dricker inte ens svagdricka, som innehåller några procent alkohol. Mohammedanismen är världens största nykterhetsförening. Vi ger en gubbe några piaster, och han talar om allt han vet om Lasarus, hans grav och om den kyrka, som nyligen byggts över graven.

Vi är nu på bergets topp. Vi ser Betfage och över Kidrons dal fångas blicken av Jerusalems murar och ett par av dess portar. Den ena är Den gyllene porten, genom vilken Jesus gjorde sitt intåg i staden. Vi kör nedför Oljebergets västra sluttning. Av allt att döma följer vi Jesu fotspår. Här hyllades Han av folkmassorna. Men själv grät Han, då "Han kom närmare staden". Till höger om oss har vi Getsemane. Vi kör stilla förbi denna heliga plats. De åldriga olivträden, vars löv skälvde i takt med Frälsarens hjärta, sträcker sina kronor mot himlen. Vi har beslutat att göra sällskap hit på skärtorsdagskvällen. Efter ett par uppförsbackar är vi vid Damaskusporten. Vi är vid resans mål. Jerusalem, var hälsad du heliga stad! När vi skådat dig, börjar vår resa hem!

JERUSALEM, DU HÖGT BELÄGNA STAD.

Vi går inte in i den gamla staden i kväll. I stället försöker vi få tag på ett hotell utanför murarna. Först kommer vi till American Colony Hotel, men där är alla platser upptagna, varför vi fortsatte till Y.M.C.A. Hotel. Även här är det fullbelagt, men vi får kontor i källarvåningen, stort nog för fyra personer. Det var visserligen inte så fint men gott nog åt oss, som ständigt måste tänka på den skrala reskassan. Vi bor här hela tiden, som vi vistas i den gamla staden. Även vår mat intages på hotellet.

Jerusalem ligger på judiska höglandet omkring 700 meter över havet. Staden har en lång och skiftande historia. Den nämnes första gången i 1 Mos. 14:18. Där kallas staden Salem. Sedan israeliterna tågat in i Kanaan tog det många år, innan de slutligen genom sin djärve och tappre härförare David lyckades fördriva jebuséerna och intaga staden. Berättelsen står att läsa i 1 Sam. 5:4-10. David var 30 år, när han blev konung i Jerusalem och regerade från denna plats i trettiotre år över både Israel och Juda.

Sedan dess har Jerusalem varit intaget ett 30-tal gånger och vid några tillfällen fullständigt förstört och jämnat med marken, så som t.ex. när kejsar Titus intog staden år 70 e.K. Litet längre fram i historien gjorde Bar Kobka uppror. Det kuvades och staden förstördes ånyo. Man förbjöd judarna att vidare bosätta sig i staden och förvandlade den till en romersk koloni vid namn Aelia Capitolina. På 600-talet intogs Jerusalem av de framstormande araberna. Staden hade då en tid varit i de kristnas händer. Kalifen Omar ändrade nu varje kyrka till en moské, och på tempelplatsen byggdes Omarmoskén. På 1000-talet blev korsfararna herrar i Jerusalem. Hela Kanaan var då ett kristet rike, men endast för en kort tid. De besegrades ganska snart och Jerusalem förde en tynande tillvaro fram till 1500-talet, då turkarna intog staden. Under deras regim byggdes den mur, som står än idag. Den är omkring 4 km och har 8 portar, av vilka den förut nämnda, Damaskusporten, är den förnämsta. Alla våra vandringar och utflykter startar vi från denna port. Turkarna höll staden ända till 1917, då general Allenby tågade in i staden, som gav sig utan strid. Inte ett skott lossades. Ända fram till 1948 var Palestina ett engelskt protektorat, men på natten mellan den 14 och 15 maj nämnda år lämnade den siste brittiske soldaten Palestinas jord. Den nya Judestaten utropades, och Det heliga landet delades på förslag av F.N. mellan judar och araber. De flesta av de heliga platserna kom därvid att tillfalla araberna. Både Betlehem, Hebron och Sykar ligger på arabsidan. Detsamma kan sägas om Betania, Oljeberget och Getsemane. Likaså ligger hela det gamla Jerusalems - staden inom murarna - med Via Dolorosa, Golgata, Graven och Tempelplatsen på arabernas område.

DÄR TEMPLET STOD.

Att beskriva alla de heliga platserna i den gamla staden är omöjligt. Jag vill endast taga med läsarna till några av dem. Vi börjar då med Tempelplatsen. Som vanligt sker starten från Damaskusporten. Om några minuter står vi utanför ingången till tempelområdet. Det tar ganska lång tid, innan vi får våra biljetter. Men man får vara glad, att man överhuvud får komma in. På Jesu tid fick ingen hedning sätta sin fot här, så även under den mohammedanska tiden ända fram till 1800-talet. Sedan dess har pilgrimer av olika bekännelser haft tillträde.

Tempelplatsen är mycket stor. Den upptager nästan en fjärdedel av det gamla Jerusalem. Här stod en gång Salomos tempel där Jesus ofta undervisade. Serubabels tempel stod också här, och Herodes tempel, som lär ha varit det allra största. Han tilltalades nämligen särskilt mycket av storstilade byggnadsverk. Det säges, att detta tempel täckte en yta av mer än 90 tunnland och var ett underverk av skönhet och arkitektur. Uppförandet av templet sysslesatte 10.000 arbetare och tog en tid av fyrtiosex år. Det blev färdigt blott några år före Jerusalems förstöring. Många förskräckliga minnen är förknippade med denna plats. Hemskast av dem alla är minnena från stadens förstöring år 70. De hårdaste striderna försiggick just på tempelplatsen, vilken helt naturligt judarna försvarade till sista man. Striderna var de fasansfullaste, som historien känner. Romarna slogs tillbaka gång efter gång. När angriparna slutligen lyckas sätta murarna i brand, följde stormningen av staden. Blodet flöt i sådana strömmar, att det delvis dämpade eldens framfart. Titus gav order om att skona templet, men hans röst dränktes i de döendes jämmerskri. Många judar tog sin tillflykt till valven under tempelplatsen. I ett sådant valv hittade man inte mindre än 2.000 lik. Alla på det grymmaste mördade. Templets stormning och ödeläggelse är den mest ohyggliga händelse, som historien vet att berätta. Detta skedde den 10 aug år 70. Det var nästan kusligt att gå på denna på en gång heliga och oheliga plats. Ibland kände jag mig rädd. Vem vet vad fanatiska mohammedaner kan få i sinnet. Här har nog varit mer än ett slagsmål mellan representanter av de tre stora religioner, vars linjer skärs över tempelplatsen. Här höll Paulus på att bli ihjälslagen, när han av judiska renhetsivrare beskylldes för att han fört greker in i helgedomen och på så sätt osäkrat den heliga platsen. Läs därom i Apg. 21 kapitel.

Enligt judisk tradition utgör tempelberget jordens medelpunkt, och den Heliga skrift talar även därom. I Hes. 38 kap. läser vi om folket, "som bor på jordens mittelhöjd". Tanken har alltså även bibliskt stöd. Och ingen kan förneka, att Jerusalem dessutom alltid varit ett historisk och religiöst centrum. Tempelplatsen är en s.k. säker plats i Jerusalem. Det råder det inget tvivel om, att det var här som Abraham bar fram sin son Isak som offergåva, när han av Herren sattes på sitt svåra prov. Omarmoskén är byggd över offeraltarets plats. Klippan ligger än idag kall och bar precis som på Abrahams och Davids tid. Det var gripande att stå där och låta tanken gå tillbaka till den dag, då fader Abraham gick den långa vägen från Ber-Seba till Moria berg.

Omars moské är en åttakantig byggnad. Varje sida är omkring 20 meter lång. Upptill är väggarna klädda med färgat kakel av porslin. Enastående vackert. Golvet inne i moskén är av marmormosaik. På väggarna finns citat ur Koranen, vilka är emot kristendomen. Kupolen är 30 meter hög. Där ser man halvmånen, mohammedanernas heliga symbol. Mohammedanerna, som nu i många hundra år härskat över tempelplatsen, har omgivit den med en massa legender. Bl.a. säger de, att när Mohammed for till himlen på sin fina häst Borak, tog han vägen över tempelplatsen. Hästen satte då sin fot på den heliga klippan, och stenen var nära att följa med till himlen, men Gabriel lade sin hand på den och höll igen. Nu kan man för den skull i stenen få se märken både efter hästens fot och ängelns hand. Ett är visst, för en mohammedan är denna plats, näst efter Mecka, den heligaste på jorden. Mohammedanerna tror också, att en bön som bedes här har lika god verkan som tusen, uppsända från andra platser på jorden. På tempelplatsen finns flera moskéer och helgedomar, men vi var inte inne i mer än Klippmoskén. En annan moské kallas El Aksa och är intressant därför att den förut varit en kristen kyrka.

DÄR GRÅTER INGEN MER.

Det är sant, men blott för ett visst folk på en bestämd plats. Vi går dit. Det är inte långt. Här har vi den gamla muren, den äldsta av alla i Jerusalem. Den ligger på västra sidan och är en del av den mur, som Salomo lät bygga omkring tempelplatsen. Den kallas klago- eller gråtomuren. Varje fredag har under tusende år judar samlats där för att gråta över Jerusalem och templets förstöring. Nu finns här inte en jude. Vi sena tiders palestinafarare gick alltså miste om vad pilgrimer även i början av 1940-talet fick bevittna. Det lär ha varit rörande att se judar gråta här vid denna säkerligen världens märkligaste andaktsplats. Sedan 1948 äger emellertid ingen jude tillstånd att gråta här. Klagomuren är vid själva gråtstället mycket hög. Jag skulle tro närmare 20 meter. Här ligger flera lager av stenar över varandra. Men det var om helgedomen, som Jesus hade sagt, att det inte skulle lämnas "sten på sten". Och där har Hans ord till fullo uppfyllts. När vi lämnade denna underliga plats, hade vi svårt att hitta tillbaka till Damaskusporten. Vägen gick genom trånga och smutsiga gator. Vi kunde fått en guide, men vi ville inte. Vi har fått mer än nog av sådant folk.

DEN STUNDEN I GETSEMANE.

Såsom vi förut hade bestämt, gick vi till Getsemane på skärtorsdagskvällen. Örtagården ligger på Oljebergets västra sluttning. Öster om örtagården ligger Kidrons dal. Det var över denna dal som Jesus gick de tunga stegen. Evangelisten Johannes berättar: "När Jesus hade sagt detta, begav han sig med sina lärjungar därifrån och gick över bäcken Kidron till andra sidan. Där var en örtagård, och i den gick han in med sina lärjungar." Joh. 18. Lukas säger, att Jesus kom "till ett ställe som hette Getsemane". Vi befinner oss ännu en gång på en plats, där Hans helga fötter trampat. Det är mörkt nu som det var, när Jesus var här. Månen lyser över Kidrondalen och kvällen är kall. Vi går in i den vackra Getsemanekyrkan. Den är byggd över en gammal kyrka från 300-talet. Vi har dock svårt att finna oss till rätta i den katolska mässan, varför vi ganska snart söker oss ut till de gamla olivträden i örtagården. Man påstår att de är från Kristi tid. Ett olivträd kan bli 3.000 år gammalt, så det är möjligt att munken har rätt. Jag går ensam, sökande en plats, där jag kan böja mina knän. Mina kamrater har också skilts åt. Man vill helst vara ensam en kväll som denna. Vid foten av ett olivträd försjunker jag i bön. Jag beder länge och stilla för mig själv: "Den stunden i Getsemane, jag aldrig glömma kan". När jag ser upp finner jag flera, som böjt sina knän under örtagårdens olivträd. Men jag ser också en stackars drucken man. Han snavar och faller på denna heliga plats. Mitt hjärta snöres samman på samma gång som det fylles av kärlek till den fallne. Även för honom kämpade Jesus sin bittra kamp. Jag hade så gärna velat viska detta i hans öra.

Getsemane är inget stort område, kanske det varit större. Nu är det omgivet av en mur, som franciskanerna har byggt. Även Getsemane är delat mellan olika kyrkor. Det övre Getsemane tillhör grekerna och det nedre franciskanerna. Själva örtagården är inte mer än 60 meter lång och 55 meter bred. Härinne finns 18 stycken gamla olivträd. Det största och äldsta trädet uppges vara det, under vilket Jesus kämpade sin svåra strid.

Gripna i våra sinnen och hjärtan går vi stilla ut ur den gamla örtagården. Vi vandrar över Kidrondalen upp mot den västra muren, vilken vi följer, tills vi kommer till Damaskusporten. Härifrån har vi glott några steg till Y.M.C.A. Hotell, där vi har vårt nattkvarter.

PÅ VIA DOLOROSA TILL GOLGATA.

Även nu är min utgångspunkt Damaskusporten. Eftersom jag var sjuk i matförgiftning, kunde jag ej följa med, när mina kamrater gick denna väg. I går, som var långfredag, stretade jag mig upp ur bädden och följde med för att få se processionen på Via Dolorosa Varje fredag tågar de olika bekännelserna av kristna som finns i Jerusalem denna väg, sjungande bedjande. Vid varje station på Jesu smärtas väg - 14 sådana finns - stannar processionen och det för den platsen avsedda skriftställen läses. Nu på själva långfredagen väntade vi, att det skulle bli särskilt högtidligt. Vi lyckades mot en avgift på en dollar per man komma upp på ett tak, från vilket vi hade en god utsikt över Via Dolorosa. Snart kom den ena gruppen kristna efter den andra. Några nunnor var stora kors, och det hela var mycket anslående och stämningsmättat. Eftersom det var en så rik variation, när det gällde klädedräkt o.dyl. blev färgfilmen, som jag tog från hustaket mycket bra. När jag sett processionen, gick jag hem till hotellet.

I dag är jag alldeles ensam på Via Dolorosa, d.v.s. jag har ingen kamrat med mig. Annars vore det synd att säga, att man är ensam. Nej, långt därifrån. Aldrig anade jag, att Via Dolorosa var en sådan larmande gata, kantad av kaféer, affärer och krogar. Små smutsiga barn springer barfota omkring på Via Dolorosa. Åsnorna kommer fullastade. Åsnedrivaren skriker och slår de stackars djuren. Barnen leker i gatans smuts, medan en del lata araber sitter sysslolösa på trappsteg och trottoarkanter. Gatan är mycket smal och på vissa ställen helt överbyggd samt belagd med kullersten.

För att få allt i rätt ordning orienterar jag mig till baka till den s.k. Antoniaborgen. Det var här Pilatus dömde Jesus till döden. Denna plats är första stationen på Jesu lidandes väg. Andra stationen är vid Eccehomobågen. Det var här som Pilatus visade folket den törnekrönte Frälsaren med utropet: "Se mannen!" Den tredje stationen ligger, där gatan, som kommer från Damaskusporten, korsar Via Dolorosa. Här dignade Jesus under det tunga korset. Jag fortsätter ett 20-tal meter och kommer till fjärde stationen. Här möter Jesus sin moder. Gatan svänger nu kraftigt åt höger och strax är jag framme vid den femte stationen, där Jesu kors lades på en av Afrikas söner, nämligen Simon från Cyrene. Sjätte stationen är Veronicas hus. Det var hon, som enligt legenden torkade Jesu blodiga panna med en duk, och Frälsarens ansikte blev därvid avtecknat på duken. Vid sjunde stationen dignade Jesus under korset för andra gången, och vid den åttonde talade han till kvinnorna som grät. Här tappade jag orienteringen och måste be någon följa mig på det sista stycket till Golgata. Efter besök vid den nionde stationen, där det sägs, att Jesus för tredje gången dignade under korset, är vi framme vid Gravkyrkan, där de övriga fem stationer på Jesu smärtas väg finns. En mycket liten gata ledde till denna kyrka, som inom sina murar rymmer platsen, där Korset stod. Utan min väns hjälp kanske jag inte hade hittat fram till kyrkan. Inkommen i helgedomen lämnade min vän mig, och jag kom i händerna på en guide. Och det var kanske nödvändigt, ty att hitta ensam i denna kristenhetens märkligaste kyrka och få ut någonting av besöket var nog inte lätt. Att Den heliga gravens kyrka är byggd över Golgata och Jesu grav blir jag för min del allt mera övertygad om. De flesta kristna forskare är också ense därom. Man kan nämligen vara övertygad om att Jesu vänner i den första kristna tiden var mycket angelägna att veta var platsen för Hans död och uppståndelse var belägen. Genom Eusebius vet vi, att kejsar Konstantin den store lät anställa utgrävningar och att han fann Jesu grav, och över denna lät bygga en kyrka redan år 336. Sedan dess har kyrkan många gånger blivit helt eller delvis förstörd, men alltid byggts upp igen. Flera gånger har den ombyggts och tillbyggts och utgör idag ett helt komplex av byggnader och kapell.

Katolikerna tror orubbligt på denna plats. Det är från protestantiskt håll, som man framför tvivel om platsens äkthet. Förr framhöll man, att det kan inte vara Golgata, ty den platsen låg, enligt evangeliernas utsago, utanför stadsmuren. Detta är dock inte något tungt vägande bevis, enär man vet att Jerusalems murar flera gånger blivit flyttade, och att den mur som i dag omger staden byggdes så sent som på 1500-talet.

En sak som kanske mer än något annat bidragit till att frammana tvivel på det gamla Golgatas äkthet är det s.k. Gordons Golgata, vilket ligger strax norr om Damaskusporten. Gordon var en berömd engelsk genral, som för ett 80-tal år sedan under en längre tid vistades i Jerusalem. Han kom genom mätningar och beräkningar fram till att Golgata måste ha legat där. Denna kulle har också formen av en huvudskalle, där man ganska tydligt kan urskilja ögon, näsa och mun. Nedanför kullen finns i trädgården en i klippan uthuggen grav, som då skulle vara Jesu grav. Vi var där tillsammans med engelska och amerikanska kristna på en gudstjänst tidigt på påskmorgonen. Det var en högtidlig stund. Men man får inte låta känslan och fantasien springa iväg med sig, när man besöker Jerusalem. Visst såg Gordons Golgata mera naturlig ut, men platsen saknar både traditionens och arkeologiens stöd. Protestanterna har svårt att finna sig i all den katolska grannlåten i Gravkyrkan och man förstår, att de gärna accepterade ett ställe, som mer stämde med deras vision av den heliga platsen.

Vad man upplever i Gravkyrkan, beror alltså på med vilka känslor man inträder i denna märkliga helgedom. Tror man inte, går man där hård och kall som granit och med ett kritiskt sinne. En sådan människa upplever ingenting i Den heliga gravens kyrka. Kommer man däremot dit i tron på att här är platsen, där min älskade Frälsare dog för mina och all världens synder, genombävas ens själ av en underbar glädje och tacksamhet, och alla sånger, som man sjungit om Golgata, sedan man var liten, tonar mäktigt i ens inre. Man böjer knä på kullen, där korset stod! Tror man inte, har man strängt taget inte i Jerusalem att göra. För övrigt, varför har man mera fog att betvivla Golgatas äkthet än de andra heliga platserna i Jerusalem?

Inne i kyrkan pågår olika mässor, på olika språk vid olika altaren. Det är inte mindre än sex olika kyrkor som har monopol på gudstjänsten i Gravkyrkan. Kristendomen är splittrad även här, sorgligt nog. Följande kyrkor har här sina kapell och altaren: grekiskt-ortodoxa, romerskt-katolska, koptiska, armeniska och syriska. Grekernas kapell är byggt över platsen, där korset stod. Guiden väntade på mig, medan jag i stillhet dröjde här. "Och när de hade kommit till den plats, som kallades Golgata, korsfäste de honom där." Detta ord ur Den heliga skrift kom osökt över mina läppar. I min guides sällskap besökte jag alla andra heliga platser inom kyrkan. De var så många, att jag ej minns dem alla. De koptiska kristna syntes ha det trängst i Gravkyrkan. De bodde på taket.

Jag lämnar Gravkyrkan med ett djupt tack till Gud för Golgata. Min guide följer mig ända till Damaskusporten. Här skall han avlönas. Och det blir som vanligt ett väldigt ackorderande om arvodets storlek. Han säger, att han är fattig och har många barn, men det har alla guider i Östern, så sådana upplysningar måste tas med en nypa salt. Jag talar om för honom, att jag också var fattig, fastän jag ej hade några barn. Till sist lät han pruta med sig. Jag betalade och vi skildes.

VID ABRAHAMS EK.

Den 14 april far vi till Hebron, en urgammal stad. Fantastiskt intressant. Vägen är fin och säkerligen byggd över en gammal pilgrimsstig. Här har Abraham, Isak och Jakob färdats fram. Österns vise, som "drog en annan väg tillbaka mot sitt land", måhända rastade sina kameler vid den källa, som vi just passerar. David och Salomo, vilka båda haft sina konungadömen i Hebron, kände väl till denna väg.

Hebron är säkerligen den äldsta av alla Palestinas städer. Josefus berättar att den var byggd omkring 2.500 år före Kristus. Den fanns när Abraham 2.000 år f.Kr. invandrade till Det heliga landet från det kaldeiska Ur. I 1 Mos. 13 kap. berättas det, att Abraham slog upp sitt tält "vid Mamres terebintlund invid Hebron", och han byggde där ett altare åt Herren. Det är oerhört intressant, särskilt för en evangelist, att få resa på platser, där man kan använda första Mosebok som resehandbok, och t.o.m. de första kapitlen i denna bok. Vi bara bläddrar några blad till det 18:e kap. i samma bok och läser om hur Abraham, där han sitter i tältöppningen, när det är som hetast på dagen, får besök av tre himmelska sändebud. Abraham var gästfri och ville gärna bjuda sina gäster. Han satte fart på Sara med orden: "Skynda dig och tag tre sea-mått fint mjöl, knåda det och baka kakor." Själv slaktade Abraham sin finaste ungkalv, och det hela serverades med härlig gräddmjölk. De höga gästerna meddelar också Abraham, att Sara skulle få en son. Det var då hon log, men löftet uppfylldes. Enligt Mos. 49 kap. är Abraham, Sara, Isak och Rebecka, Jakob och Lea begravna i Hebron.

"Guds vän helgedom" kallar mohammedanerna den gamla moské, som är byggd över grottan i Makpela, den gravplats som Abraham hade köpt. Vi ville gärna gå in i moskén, men det tog en rundlig tid, innan nyckeln hämtades och vi beviljades inträde. I mitten av moskén är sex stora likkistor av sten uppställda, och vi får veta, att de är ställda precis över de platser, där patriarkerna med sina hustrur är begravna. När jag var där, var jag något skeptisk, men sedan jag kom hem och fått mera grundligt studera de uppgifter som 1 Mos. ger, är jag tämligen så viss, att vi än en gång stod på en av Palestinas "säkra" platser. Naturligtvis finns väl ingenting kvar av de dödas kroppar, möjligen med undantag för Jakobs, som balsamerades i Egypten och sändes hit, men platsen, där de begravdes, är säkerligen den rätta.

Innan vi lämnar Hebron, Palestinas högst belägna stad, passar vi på att fara ut till Mamres terebintlund. Vi får en jordansk officer med oss. Det är två kilometer dit. Vi finner en liten inhägnad trädgård. Efter en stunds bultande och ringande på portklockan kommer vi in. Ungefär i mitten av trädgården står den gamla eken, under vilkens grenar Herren hade gästat Abraham. Om det ej är denna ek, så är det väl åtminstone en telning eller telnings telning till det träd som fanns på Abrahams tid. Eken var mycket stor, tio meter i omkrets. Platsens äkthet torde vara höjd över allt tvivel.

Vi kände oss glada över att ha fått vara på en säker 4.000-årig historisk plats. Hemkomna till Jerusalem igen kunde vi tacka Gud för att Han varit trofast och hållit sina löften till Abraham.

BESÖK HOS ÖVERSTEPRÄSTEN AMRAN ISAHK AV LEVI STAM.

Medan vi ännu är kvar på arabsidan, måste vi göra ytterligare en utflykt. Det är Samarien med Sykar som drar. Tillsammans med Thage Nordström och Arvid Eriksson startar vi en tidig morgon från Jerusalem.

I Gamla Testamentet omtalas ofta Samaria, som var huvudstaden i Israels rike. Här regerade Salomos son Rehabeam över 10 av Israels stammar. Ej långt härifrån finns det gamla Sikem. Det ligger omkring 500 meter över havet. Från Bibeln känner vi till, att det rådde fiendskap mellan judarna och samariterna. T.o.m. i de apokryfiska böckerna skymtar detta fram. Sålunda skriver Syrak i sin bok: "På två folk harmas min själ, och det tredje är icke något folk, de som bo på Seirs berg, filistéerna och det galna folk, som bor i Sikem". I Joh. 4 får vi upplysningen, att "judarna hava nämligen ingen umgängelse med samariterna". Och när Frälsaren en gång sökte härbärge i en samaritisk by, blev han avvisad. Samarit var ett okvädningsord, som judarna använde. Hur Jesus såg på dem, vet vi av liknelsen om den barmhärtige samariten, där denne sättes före både prästen och leviten.

Sikem heter nu Nablus och är en ganska stor stad. Där bor också än idag kvarlevan av de gamla samariterna. När vi kom dit fanns inte en själ hemma. De hade alla dragit upp till toppen av Gerissim för att fira påsken. Så gör de varje år. Vi hade alltså god tur. Nu var frågan bara den, om man kunde köra bil upp till toppen av Gerissim. Vi träffade en man. Han lovade följa med och visa oss vägen. Han försäkrade också, att vi kunde bila upp till toppen. Nu var vi fem i bilen, och det visade sig snart, att vår Volvo inte mäktade draga upp oss alla. Vi måste därför, hur svårt det än kändes, sätta av vår guide redan vid foten av berget. Två av oss började vandringen uppåt berget, medan de två andra kom efter med bilen i sakta mak. Efter någon kilometer lättade stigningen något, och vi kunde alla hoppa i och åka ända tills vi bromsade in utanför översteprästen Amran Isahks tält uppe på själva hjässan av Gerissim. Alla samariterna var samlade här. En vecka skulle de stanna. Även de sjuka hade burits upp på berget. Välsignelsens heliga berg, Gerissim! Även deras berömda bokrulle, som vi hört så mycket talas om, hade de fört med sig. Vi vågade inte med detsamma fråga, om vi fick se den. Bäst att vinna deras förtroende först. Rullen kallas Abisua-rullen och anses som världens äldsta handskrift av de fem moseböckerna. Traditionen säger att rullen är skriven av Abisua, som var sonsons son till prästen Aron, Moses broder. Den är textad på skinn och förvaras i ett dyrbart fodral av silver. Rullen är övermåttan helig. Skulle vi få se den? Vi bekantar oss först med översteprästen, därefter med de övriga prästerna, och snart trängs hela koloniens manliga medlemmar runt de långväga resenärerna. Endast kvinnorna är litet skygga och föredrager att ännu så länge sitta inne i sina tält. Vi blir bjudna att stiga in i översteprästens tält. En engelsktalande tolk är med och vi får tillfälle att fråga om vad vi vill. Samariterna själva talar samaritiska och arabiska. Översteprästen skriver sitt namn i vår resebok, översatt till svenska står det: "Amran Isahk, son av Aaron, prästen." Vi blir bjudna på kaffe och översteprästen berättar för oss, att de är det sanna Israel och att Gerissim och icke Jerusalem är den rätta platsen för tillbedjan. De är noga med sabbaten, och påsken är deras största högtid. Då slaktas påskalammet, och dess blod strykes på tältens dörrpost. Vi blir inbjudna att övervara ätandet av påskalammet, men måste tyvärr, på grund av tidens korthet, säga nej. Hela antalet nu levande samariter uppgår till omkring 200 personer. De vägrar absolut att gifta sig utom gruppen. Översteprästen visade oss med stolthet några unga flickor av deras familj, som skulle gifta sig under besöket på berget. Flickorna var mycket glada och lyckliga. Vi fick räcka handen till dem och uttrycka våra välgångsönskningar.

Genom studium av Konungaböckerna får man veta, hur dessa samariter uppkommit. När Israels rike förstördes, bortfördes en del av befolkningen till Assyrien, vilket land i sin tur sände assyrier till Israels land. Dessa hedningar blandade sig med de kvarboende israeliterna. Detta misshagade Herren, som sände straff över dem. Den assyriske konungen sände då en israelitisk präst till dem för att lära dem dyrka den sanne Guden. Denna dyrkan tog så småningom överhanden. De kände sig emellertid inte mer befryndade med de judar, som återkom från den babyloniska fångenskapen, och när dessa började bygga upp Jerusalems murar, gjorde samariterna dem så mycket förtret de kunde. Läs därom i Esra och Nehemja böcker! De utvalde åt sig berget Gerissim, där de ännu tillbeder. Att de anse sig sedan länge vara rätta israeliter, förstår vi t.o.m. av den samaritiska kvinnans ord. Hon talar om "vår fader Jakob, som gav oss brunnen". Liksom judarna tror de, att Messias skall komma. Den nuvarande översteprästens son blir överstepräst nästa gång. Märkligt nog födas mestadels gossebarn inom gruppen. Man kunde dock inte frigöra sig från tanken, att de är ett utdöende folk, och ett slags vemod, som är svårt att definiera smög sig över oss, när vi slutligen måste taga farväl av den lilla folkspillran på Gerissims topp.

Endast 2 km från Nablus har vi Jakobs brunn, där Jesus satt en gång, "trött av vägen". Vi far dit. Också här var förstås en kyrka byggd. Men katolikerna har byggt i god mening för att skydda de heliga platserna, så det är inte värt att vara allt för hårda mot dem. Det är klart, att det varit mera likt den dag då Jesus var här, om man kunnat sitta på brunnskaret, känna de smekande vindarna och se upp mot den molnfria himlen. Men här är i alla fall platsen, där Jesus vann den samaritiska kvinnan och därmed hela staden Sykar. "Brunnen är djup", så sade kvinnan till Jesus. Det är sant än i dag. Prästen, som mötte oss vid ingången, hissade ned ett litet ljus i den mörka brunnen, och långt där nere kunde vi se den blanka vattenspegeln. Det är i dag 23 meter från markytan till vattnet i brunnen. Vi blev också bjudna att dricka av dess vatten. Jag tog en klunk; minns ej hur mina kamrater gjorde. Det är ju inte alla dagar man blir bjuden på sådan dryck, även om jag sedan jag hade druckit ångrade mig och inbillade mig att jag på nytt blivit sjuk. Alla hade skrämt oss för Palestinas vatten, jag tror med inte så lite överdrift. Det finns säkert hälsosamt vatten även i Palestina och det övriga Österlandet. Jakobs brunn innehöll sådant.

EN GRAV VID VÄGEN.

Vi bor alltfort på Y.M.C.A. Hotel i gamla staden. Varje kväll reser vi tillbaka hit. Idag, som är den 15 april, startar vi vid middagstiden liten pilgrimsresa till Betlehem. Om allt hade varit som förr, d.v.s. innan landet delades, hade vi endast haft 8 km till Betlehem, nu har vi 22. Vi startar från Damaskusporten, åker genom Kidrons dal, förbi Getsemane, Betfage och Betania. Där svänger vi in på en väg till höger. Än en gång får vi pröva på Juda bergsbygds serpentinvägar. Uppför kullar och ned i bråddjup slingrar sig vägen mot Betlehem. Nära staden finns en grav vid vägen. I 1 Mos. 35:19 läser vi: "Så dog Rakelm och hon blev begraven vid vägen till Eufrat, det är Bet-Lehem." På 1500-talet byggdes det kupolprydda monumentet, som ännu idag skyddar den sköna Rakels grav. Platsen är helig för både judar, kristna och mohammedaner.

Betlehem ligger vackert inbäddat i vårlig grönska. Här föddes David. Staden kallas också Davids stad. Här plockade Rut ax på Boas åker. Hit for Josef och Maria från den nordligaste provinsen i Israels rike. De var därtill tvungna. Från kejsar Augustus hade utgått "ett påbud, att hela världen skulle skattskrivas". Det var bara att lyda. Här föddes också Jesus Kristus, Frälsaren i enlighet med vad profeterna hade talat. Över platsen där Jesus föddes är kristenhetens äldsta kyrka byggd. Den uppfördes av kejsar Konstantin år 330. Man kan inte säga, att den är vacker. Den liknar mer en fästning än en kyrka. Murarna är mycket tjocka. Blott en låg port leder in till denna märkliga kyrka och den är så låg, att man måste böja sig ganska djupt för att komma igenom den. Många stormar har rasat mot denna gamla kyrka, men som genom ett under är den bevarad intill denna dag. Från dess torn ringes varje julnatt glädjebudet ut över världen. Födelsekyrkan tillhör romerska, grekiska och armeniska kristna. Sämjan är inte alltid den bästa, varför poliser finns till hands.

När vi kom dit, pågick flera mässor i kyrkan. Vi skyndade ned till platsen där krubban stod. En silverstjärna i golvet utmärker dess plats. Över platsen brinner 15 silverlampor. Krubban blev tidigt flyttad till Rom, men platsen är här. Vi sjöng någon julsång, varefter vi en efter en gick fram till den heliga platsen, där krubban stått. Vi böjde våra knän och gav likt herdarna och Österns vise Jesusbarnet vår hyllning.

Betlehem är i våra dagar en ganska modern stad. Den är liksom Nasaret Jesu andra hemstad och i stort sett en kristen stad. Här bor inga judar och mycket få mohammedaner. Kvinnorna i Betlehem har en särskild dräkt, som består av guld- och silverbroderade jackor och höga vita mössor, formade som en strut. Vi såg många kvinnor i dessa dräkter. Tyvärr var de alltför rädda för att låta fotografera sig. Betlehem har i dag omkring 10.000 innevånare. När vi varit inne i en av de många souveniraffärerna som ligger runt omkring Födelsekyrkan, var vi redo för återfärd till Jerusalem. Naturligtvis köpte vi en del minnen från Betlehem. På hemvägen gjorde vi uppehåll vid Herdarnas äng. Vi gick in på området, som idag äges av K.F.U.M. Kanske den enda heliga plats i Palestina, som äges av en protestantisk organisation? Gräset växte högt på herdarnas äng, och vackra blommor av alla möjliga färger lyste emot oss så långt som ögat kunde se.

Skymningen hade redan börjat att breda sitt flor över oss, när vi än en gång klev ur bilen vid Y.M.C.A. Hotel i Jerusalem. Vi var alla överens om, att vi varit med om en sällsam upplevelse denna dag. Ekot av änglasången ljöd i vårt inre.

GENOM MANDELBAUMPORTEN.

Det är påskdagsmorgon. Vi har just återkommit till hotellet från morgongudstjänsten i "The Garden Tomb". Idag ämnar vi gå över till den judiska sidan. Vi väntar att allt skall vara klart, då vi genom resebyråns hjälp sökt att ordna formaliteterna före avresan från Sverige. Men i vilken instans vi än frågar efter vårt tillstånd att genomkorsa Mandelbaumsporten, visar man sig helt oförstående. Genom hjälp av konsul Larsson, som sätter oss i förbindelse med holländska konsulatet, får vi på grund av deras rekommendation lösa nytt israelitiskt visum vid gränsen. Vi är inte vidare trakterade av detta förfaringssätt, då vi förut betalat avgiften och nu igen måste ut med samma summa och till på köpet offra de stackars dollar, vilka vi så väl behöver för hemresa genom Grekland.

Vi bromsar in vid gränsbommen. En kvinnlig judisk soldat med patronbälte och automatvapen ser kritiskt på oss. Hon har eldrött hår och verkar mycket osympatisk. Vi är väldigt nyfikna på vilket intryck vi ska få av judarna. Att de judiska soldaterna är mera korrekta och strama i sitt uppträdande, konstaterar vi redan här vid gränsen. Efter ett par tre timmars väntan är det vår tur att gå in i brädbaracken. Judisk personal kontrollerar här våra pass och vårt bagage. Kameror och kikare antecknas noga. Tio israelitiska pund, vilka man utrustat oss med redan i Sverige, konfiskeras i tullen. Det var förbud att införa israelitisk valuta till Israel. Tullgubben tog våra pund, och vi har till denna dag inte fått dem tillbaka. Det var det tack vi fick för att vi var ärliga och deklarerade alla penningar som vi medförde.

Äntligen har vi fått visum för Israel. Tullbommen höjer sig och Volvon släpps igenom. Vi rullar nu på Israels jord. Vi far till Svenska Skolan, som bara ligger något hundratal meter ifrån Mandelbaumsporten. Här verkade under många år fröken Signe Ekblad. Skolan ligger i stridszonen och bytte ägare flera gånger under kriget. Den blev också mycket förstörd, men har reparerats och användes nu som hospits, synnerligast för skandinaviska gäster som besöker Jerusalem. Pastor Ahlkvist från Svenska kyrkan arbetar här tillsammans med fröken Alice Jonsson från Åker.

Jag håller på att tappa koncepten, när jag får se Alice. Vi känner varandra sedan tidigare. Jag springer ut till Birger och säger: "Vi har en S.A.M:are här". Alice tar emot oss med stora famnen, och vi får under hela tiden som vi vistas i Jerusalem bo på Svenska Skolan. Här sammanträffar vi också med professor Bo Reike, sekreteraren i Svenska Jerusalemsföreningen. Han är numera professor vid universitetet i Basel, men var nu på tillfälligt besök i Israel. Utflykten som vi tillsammans med professorn och Alice får göra till Ein Karem, Johannes Döparens födelseby, glömmer vi aldrig. Här är gudomligt vackert och kaffe har vi med oss. Tänk, här låg det lilla prästhemmet bland Juda berg! Hit kom den unga jungfrun Maria för ett besök hos sin fränka Elisabeth. Det vilar en ljuvlig fläkt av andelivets vår över denna tavla från Judéens bergsbygd.

För Birger och mig, som inte är så bevandrade i den heliga historien, var det en särskild tillgång att under några timmar få vara tillsammans med professor Reike. Även pastor Ahlkvist gav oss värdefulla upplysningar samt hjälpte oss att lägga upp turnén i Galiléen, för att nu inte nämna Alice Jonsson, som helt enkelt var outtröttlig att arbeta för vårt välbefinnande. Hon hade en verklig kallelse från Gud att arbeta i Israels land, därför var hon ock lycklig i sin uppgift. Vi kallade henne "Alice in Wonderland".

Många andra vänner i Jerusalem gjorde allt de kunde för oss. Detta är sant med tanke på våra vänner på båda sidor om taggtråden. Konsul Larsson, som nästan varenda Jerusalemfarare har varit i kontakt med och skrivit om, var även oss behjälplig i mer än ett avseende. Vi var hembjudna till en härlig tesupé i hans hem. Och genom honom fick vi också kontakt med Dalakoloniens medlemmar. Det är endast några stycken av dem, som lever kvar. För 58 år sedan lämnade de sina gårdar vid Dalälvens stränder för att i Bibelns land vänta Jesu ankomst. Alla sade, att de aldrig ångrat detta steg. Nåssvenskarna har fått vara till stor välsignelse i Det heliga landet. Konsul Larsson var också en av de utvandrande svenskarna. Sedan 1929 bor han emellertid i en egen villa på arabsidan nära den israelitiska sektorn.

DEN NYA JUDESTATEN.

Staten Israel är ännu ej mer än sex år gammal. Det var som bekant den 14 maj 1948, för judarna var det året 5708, som den nya judestaten proklamerades. Detta skedde vid ett hemligt möte i konstmuséet i Tel Aviv. Man sjöng Israels nationalsång, varefter Israels starke man David Ben Gurion beträdde talarstolen, och under andlös och gripande tystnad läste han upp staten Israels självständighetsförklaring. Alla församlade sade därtill sitt "Amen" precis som fordom en gång på Moabs hedar. Nyheten flög ut över världen, och efter blott några minuter anlände telegram från Washington, att staten Israel var erkänd i Amerika. Därmed var isen bruten och sådana meddelanden strömmade in från nästan alla länder i hela världen, och Israel blev också ganska snabbt medlem i F.N. Strax efter sin självständighetsförklaring angreps Israel av den omgivande fientliga arabvärlden. Faruk i Egypten höll sitt löfte och lät bombardera Tel Aviv. Syriska och jordanska arméer trängde den nya staten på alla sidor. Bara i Jerusalem uppges det, att nära 2.000 unga judar stupade i blodiga drabbningar om den heliga staden. Israel avgick dock med segern. Man kan faktiskt säga, att "Herren stridde för dem som förr på drabbningens dag".

Israels tillblivelse är en uppfyllelse av mångtusenåriga profetior. Jag begriper ej, hur den människa är funtad, som ej i detta under ser en uppfyllelse av Guds ord. Bibeln lär särskilt tre ting om judarna. För det första, att de skulle bli kringspridda över hela jorden. Se blott ett sådant skriftställe som 5 Mos. 28:64-68. För det andra, att de ej skulle blanda sig med andra folk, Jer. 35, 36 och slutligen för det tredje, att de mot slutet av denna tidsålder skulle få tillbaka sitt land samt samlas dit från jordens alla hörn. För att bestyrka sanningen av detta räcker det med att anföra t.ex. följande bibelställen: Jer. 31:7-9 och Sak. 8:7,8.

Den människa som inte ser en uppfyllelse av de orden i Israel idag måste vara både blind och döv och dessutom van vid att nonchalera Guds eviga ord. Ingenting grep mig så djupt under min resa som judarnas återvändande till fäders land. Varje genomgångsläger och varje nyanlagd kibbutz (jordbrukskoloni), som vi åkte förbi, ropade till oss med den mäktigaste stämma: "Gud är trofast mot sitt folk".

Då det under de senaste fem åren enbart i Sverige utkommit mer än ett 20-tal böcker om Israel och den nya judestaten, och alla dessa böcker är väl kända och mycket lästa, anser jag det onödigt att skriva mera härom, utan slutar detta lilla kapitel med några siffror, som kanske kan tala bättre än ord. Dessa siffror är förstås inte riktigt färska och får anses som ungefärliga.

Sedan den judiska staten utropades har i runt tal varje timme dygnet över 16 nya invandrare anlänt till Israel, möjligen med undantag av de sista två åren. De har kommit från 74 olika länder till ett antal av omkring 750.000. Nära 300 nya byar har grundlagts, de flesta av immigranter. Någon av Israels ledande män yttrade vid deras självständighetsdag i maj 1951, att om 10 år skulle deras huvudstad, som ju är Jerusalem, ha en befolkning på 250.000 innevånare och 1.000 nya samhällen vara grundlagda i landet. Den som varit med och sett vad som hänt i Israel de sista åren får respekt för hans ord. Israels folkmängd uppgår idag till omkring 1.700.000 innevånare. Man anser Israel som Främre Orientens starkaste militärmakt. Landet kan, om så skulle behövas, ställa en armé på 250.000 man under vapen.

När jag lämnade Haifa den 4 maj i år, höll man som bäst på med att förbereda sig till firandet av självständighetsdagen. Den skulle i år firas i Ramle. Alla sade till mig: "Du måste stanna och se, det blir en syn utan like." Tyvärr kunde jag ej få vara med, men jag läste i Jerusalem Post om de storartade arrangemangen. På en jättetribun hade presidenten, regeringen, de militära myndigheterna och 5.000 inbjudna tagit plats. Fyrtio tunga stridsvagnar körde fram, och bombplan dånade hela tiden över den väldiga folkmassan, som uppgick till mer än 100.000. Artilleri, kavalleri och kvinnliga avdelningar gjorde förbimarsch. President Ben Zwis höll ett tal till all världens judar. Han yttrade följande: "På sexårsdagen av staten Israels bestående sänder jag mina lyckönskningar till alla mina medborgare och till allt det judiska folket överallt i världen. År av kamp och uppbyggnadsarbete ligger bakom oss. År fulla av skapande arbete men också av lidande och offer. Under dessa sex år har vi kunnat bevittna hur många ur förskingringen har vänt hem, hur hela församlingar från väster till öster nått Israels land. Deras antal har fördubblat antalet av vårt folks anhöriga som lever och arbetar i Sion, inom jordbruket och industrierna, i det ånyo befolkade galileiska höglandet och i Negevs ökenområden, som nu fått nytt liv. Genom hela vårt land, på längden och på bredden har vårt gamla arv förnyats genom blod och mödor.

Vi har sett farorna och vi ser dem än som har hotat oss sedan statens upprättande. Även i dag, 5 år efter vapenstilleståndets undertecknande, söker våra grannar fortfarande efter möjligheter att förgöra oss. Den växande blodskörden vid våra gränser visar oss, att vi är tvungna att vara vaksamma, städs redo och att det vore mycket farligt att ignorera dessa faror. Det finns tyvärr även bland våra vänner sådana som icke ser faran - en fara icke bara för oss utan för hela världen - och som för den skull fortfar att stödja och uppmuntra angriparna.

Även under det förflutna året har Israel icke försummat något tillfälle att uttrycka sin önskan om fred med grannstaterna och befästandet av verklig fred i hela världen. Under det gångna året återupptog vi normala relationer med en av de stora makterna på vilka världsfreden i stor utsträckning beror. Men våra ansträngningar misslyckades att uppnå fred med våra egna grannar som fortfar i sin aggressiva hållning mot oss.

En ny uppfostringsplan har ersatt det förra oenhetliga systemet för undervisningen; idag får ¼ million skolbarn en enhetlig hebreisk undervisning som är organiserade av staten. Nationens försvar och säkerhetsstyrkorna har stärkts genom stabilisering av både den reguljära armén och reserverna inom Israels försvarsmakt.

Faran av en ekonomisk kris, i första hand beroende på missförhållandet mellan vår produktionskapacitet och våra behov är ännu icke övervunnen. Under de sista 5 åren har våra behov ökat i snabb takt, beroende på omständigheter i samband med immigrationen. Vi kan ändå registrera uppmuntrande tecken: Exporten har tilltagit i förhållande till importen och nya marknader har gjorts tillgängliga i många av världens länder. Visst är det bara en begynnelse, men vi har ett grundat hopp att större framsteg kommer att göras i denna riktning i en nära framtid.

Vårt mest trängande behov är att stoppa höjningen av kostnaderna för livsförnödenheter - och den med denna förbundna faran. Vi måste anpassa vår konsumtion till vår produktion och leva på våra egna tillgångar.

Genom återställandet av vår nationella suveränitet blir vi ställda inför problem vi icke behövt befatta oss med sedan templets förstöring och förlusten av vår självständighet, förhållandet mellan en judisk majoritet och minoriteter samt främjandet av en demokratisk stat. Vi har lyckats med att lösa en del av dessa problem enligt Mose lag och profeternas uppenbarelser: "En lag skall råda över eder och över främmande som vistas bland eder." Vårt hopp är stort att även resterande problem kommer att finna sin lösning i denna anda av demokrati.

Vi har icke glömt och skall aldrig glömma dem som föll, blomman av vår ungdom, som offrade sina liv i vårt frihetskrig. Icke heller skall vi någonsin glömma dem som föll för fiendehand under den sista striden. Vi kommer ihåg kung Davids förtröstan: "De omringa mig såsom bin, men i Herrens namn skall jag övervinna dem." Dessa offer för vår stat förpliktar oss alla att fortsätta kampen, att bevara det vunna, att skapa och nyorganisera - ty utan dessa våra fortsatta ansträngningar skulle ingenting som vunnits på slagfältet var oss tillförsäkrat.

Vår tröst och vårt hopp är i första hand vårt nuvarande samhälle och den uppväxande generationen, Israels ungdom. Men våra angelägenheter har icke bara samband med oss själva. Denna stats uppgift och framtid är olösligt förbunden med hela det judiska folkets framtid, var detta än lever. Här finns plats för flera millioner av vårt folk. Millioner av vårt folk är ännu i behov av ett hemland! Det finns ännu många som önskar komma hit och rycka in bland dem som strider och arbetar. Fast immigrationen sjunker har vi det fasta hoppet att den på nytt kommer att växa och tillta i storlek så att nytt blod och ny kraft tillföres vårt land.

På denna festliga dag sänder jag mina lyckönskningar till alla Israels medborgare och till Israels barn i förskingringen, var de än bo. Jag uppmanar dem att vara starka och vid gott mod i den helgade uppgiften att hjälpa till med Israels uppbyggande och judarnas återvändande ur förskingringen.

Jag ber till Israels Klippa att Han ville giva oss och eder Sin kraft och att vi måtte få uppleva nåden att med våra egna ögon bevittna välfärd och fred i vårt välsignade land."

Jag har här anfört presidentens tal, såsom det var översatt från Jerusalem Post och infört i Jerusalems budbärare n:r 3 i år. Jag tog med hela talet, därför att det kan ju vara intressant att få se hur den högste mannen i dagens Israel ser på sitt land och folk.

RESOR I ISRAEL.

Ett ohyggligt rostigt taggtrådsstängsel delar i dag Jerusalem i två delar. Sönderskjutna byggnader, bilskrov genomsållade av kulor samt skyttegravar markerar "Ingen mans land". Post och telefonförbindelser är sedan sex år totalt avbrutna. Vill man skriva till sin vän, som endast bor 200 meter från ens hem, måste brevet gå över Sverige eller Amerika. Det är, som bodde man på var sin planet, fastän man bor i samma stad. Vi råkade glömma en väska kvar på arabsidan. Att få den till Israel var lättare sagt än gjort. Dock lyckades vi till sist med hjälp av Förenta nationerna och amerikanska konsulatet.

Så snart vi kommit in på Jaffagatan i den judiska delen, märkte vi, att vi lämnat arabvärlden och kommit till ett nytt, modernt land. Rent och snyggt överallt. Inga envisa guider och färre skoputsare. Breda gator och hus efter europeiskt mönster. Vi trivdes här och det kändes så svårt, när Sions berg försvann bakom synranden.

Vid Davids grav såg vi många judar, som ännu idag beder sina böner, väntande det eviga riket. Davids grav är idag en god ersättning för klagomuren, vilken ligger på arabsidan. Vi såg judar gråta vid sin store konungs grift. De hade kommit fjärran ifrån. Under många år hade de upprepat orden: "Nästa år Jerusalem". Nu var det en verklighet. Vi förstod dem.

*

På ett berg mitt emot Sion vilar en annan av Israels stora män, Theodor Herzl. Monumentet över honom var inte fullt färdigt, men det kommer att bli mycket ståtligt. Här har sparats varken pengar eller arbete. I början av sitt liv ägnade Herzl aldrig en tanke åt sin judiska börd. Som journalist i Wien skickades han av sin tidning till Paris för att referera den så kallade Dreyfusprocessen. Den hemska antisemitism, som han här bevittnade, skakade honom så djupt, att besöket blev den stora vändpunkten i hans liv. Gudomligt inspirerad skrev han, under loppet av några dagar, sin berömda bok Der Judestat. Den blev sionismen klassiska verk. Efter en sionistkonferens i Basel, som Herzl genom mycket arbete fick till stånd, var sionism en verklighet. Till sin sista timme kämpade Herzl för ett nationellt hem för judarna i Palestina.

Nu är drömmen en verklighet. Den evige juden har slutat sina vandringar. Han har kommit hem, eller rättare kommer hem. Den tusenåriga landsflykten är slut. Den judiska befolkningen i Palestina har de sista åren mer än tiodubblats De marscherar snabbt mot den andra millionen. Israel är ett under i modern tid. Ett ljus som varit släckt i två tusen år har tänts på nytt.

Vi har mött alla dessa olika judetyper både i Jerusalem och i Tel Aviv. De ortodoxa tilldrar sig mest främlingens uppmärksamhet. De bildar ett brokigt inslag i folklivet. Ofta har de långa flätor vid öronen. Allt i enlighet med lagens bud: "Du skall icke låta klippa kanten av ditt hår." Även barnen måste finna sig i det. Det ser, minst sagt, skrattretande ut. Vidare möter man många ghettotyper från Polen och Sydeuropa. De bär stora pälsmössor, mer lämpliga för arktisk kyla än tropiskt medelhavsklimat. De blir arga, om man fotograferar dem, och far man med bil på en sabbat genom deras distrikt, kan man bli utsatt för stenkastning. De tittar även illa på en, om man inte talar hebreiska. Och vad skall man ta sig till, när man inte kan mer än "shalom". Men det finns andra judetyper, som vinner ens sympati med ens. Det är jemeniterna. Deras smala och vänliga ansikten lyser emot en lite varstans. De är många. Fyrtiofem tusen fördes till Israel med flyg för något år sedan. Det säges att inga av alla de judar, som Israel fått mottaga, är så snälla och arbetsamma som jemenjudarna. Jag tror att det är sant…

*

Israel är ännu i vardande. Mycket återstår att ordna. En fientlig arabvärld tränger den nya staten från alla sidor. Gränsintermezzon med överfall och blodsutgjutelser hör till ordningen för dagen. Även inom Israel är meningarna ofta delade. I Kneset, Israels riksdag, gick diskussionens vågor höga. Man kunde frukta handgemäng. Till sist reste sig Moshe Sharett och med några väl valda och lugna ord ställde han sakerna på sin plats. Sharett efterträdde David Ben Gurion och är både premiär- och utrikesminister. Han är ofantligt populär. Israel har ett starkt försvar. När de unga kolonisterna kommer till Israel, får de först öva sig i vapnens bruk. Även kvinnorna är värnpliktiga. Vi har ofta sett dessa uniformsklädda flickor. De står på vakt med ett sammanbitet lugn och med ett fast grepp om sitt automatvapen. Vid en färd till ett fattigt område fick vi kvinnligt militäreskort.

En dag besökte vi Tel Aviv, vårens kulle, som namnet betyder. I världshistorien kommer det namnet alltid att lysa. Här var det, som den nya judestaten utropades den 14 maj 1948. Tel Aviv har idag mer än 300.000 invånare. För fyrtiofem år sedan var där endast ett sterilt ökenland. Husen är byggda i 20-talets funkisstil med kalla, stela linjer. Men det är färg över staden. Palmer, pinjer, cypresser, eukalyptus och oleander lyser upp de långa gatorna. Tel Aviv skall ses i april eller maj. Blommorna gör, att staden ser ut som en målares palett. Himlen är alltid azurblå. Friska vindar från Medelhavet sveper genom parkerna. De blå-vita flaggorna med den sexuddiga davidsstjärnan vinkar fläkt och fart över affärsgatorna Allenby Road och Jehuda street.

Jaffa. Ja, visst var vi där. Svårt bara att säga, var staden börjar och slutar. Den är ett med Tel Aviv. Jaffa är alltfort arabiskt. Araberna fick vara kvar, om de ville. Israel körde ingen bort. I Gamla testamentet hette staden Jafo. Här fann Jona en dag ett skepp, på vilket han försökte fly undan Guds kallelse. Han fick själv betala frakten för den resan. Och den blev dyr. Men jag förstår honom. Det har alltid varit lättare och bekvämare att lustvandra i apelsinlundar och ligga vid badort än att lida förföljelse i Nineve. Hit kom Petrus på sin inspektionsresa. Då hette staden Joppe. Här såg han synen av de orena djuren. Garvaren Simons hus finns än idag. Här bodde Tabita. Hon som gav sin synål i Herrens tjänst och levde så att många grät, när hon var död.

Vi var också i Lydda, där Petrus botade Eneas, som varit lam i åtta år. Idel bibliska platser! I Lydda finns också ett modernt flygfält. Vill man flyga till Jerusalem, måste man landa i Lydda och sedan åka buss eller chirout till Den heliga staden. Chirout är ganska billigt och kanske bästa sättet att färdas, om man ej har eget åk, vilket är att föredra. Transportväsendet är hårt belastat i Israel. Bussarna är alltid överfulla och på vägarna vimlar det av liftare.

En dag for vi till Ber-Seba, den mest bekanta av de fem filistéerstäderna. Staden ligger i Negev, 133 kilometer från Jerusalem. I vårt sällskap hade vi fru Annie Gunnarsson från Malmö, känd i Sverige för ett storartat hjälparbete för Israel, samt hennes dotter farm. kand. Gunborg Gunnarsson. Negev är lika stort som hela det övriga Israel. Det upptar en yta av mer än 12.000 kvkm. Innan Israel tillblivelse bodde här endast några kringströvande beduiner, fördelade på sju stammar. Fordom var Negev ett fruktbart land. Här låg folkrika städer och trakten var som en Herrens lustgård. Så kommer det att bli än en gång, men det kräves tid, arbete, vatten och pengar. Redan nu finns icke mindre än 66 samhällen i Negev.

Det var en upplevelse att komma till Ber-Seba, huvudstaden i Negev. Det är en gammal biblisk stad. Här grävde Abraham en brunn och ingick en vänskapspakt med Abimelek. Brunnen finns än idag. Vi filmade även eken vid Mamre, där han slog upp sitt tält. På väg från Ber-Seba sov Jakob under öppen himmel och drömde om en stege, trafikerad av himmelens änglar.

Eftersom vi bara hade 125 kilometer till Sodom, beslöt vi att fara dit. En fin asfaltväg leder numera till staden, där Lot en gång var borgmästare. Halvvägs dit blev vi stoppade av judisk militär. De rådde oss att vända eller invänta andra bilar, som var beväpnade. Vi gjorde det senare och resan gick fint. Det är farligt i Negev. För en tid sedan överfölls en buss på samma väg som vi reste. Chauffören jämte elva passagerare dödades. Naturligtvis var det araberna, som stod bakom det hemska dådet.

Av det gamla Sodom fanns inget kvar. Däremot var det intressant att se de stora saltfabrikerna vid Döda havets sydspets. Vattnet innehåller 26 procent mineralsalt och 7 procent koksalt. Den dag kommer, då Döda havets rikedomar till fullo kommer att utnyttjas. Då är Israel ej längre en fattig nation.

Fast vi icke är judar, måste vi fira det osyrade brödets högtid i sju dagar, under vilken tid vi ej fått något riktigt bröd. Vi fortsatte till Galileen, där vi stannade i tio dagar med högkvarter i Tiberias.

BLOMMANDE GALILEEN.

Vi lämnar Tel Aviv. Bergen makar på sig för att ge rum för Sarons slätt. Våren och sommaren gör sitt intåg på allvar. En prunkande blomsterprakt omger oss. Gula mimosablommor tynger häckarnas grenar, djupröda ranunkler, anemoner och många andra blommor fångar vårt öga. "Sarons ros" och "liljan i dalen" är ej längre för oss ett vackert uttryck i poesi. Vi ser dem med egna ögon.

Megiddo är väl utmärkt på Israels karta. Harmageddon är ett annat namn för samma plats. Vi står här på en historisk plats. Vad kan icke dessa berg berätta! Här sjöng Debora sin segersång, när Barak hade slagit Sisera. Vid bäcken nedanför Gilboa berg, där Saul föll, utvalde Gideon sina 300 tappra, med vilken han skrämde vettet ur många tusen midianiter. De hade varken stormstegar eller kulsprutor. Bara facklor och lerkrukor, som de slog sönder under ropet: "För Herren och för Gideon", och segern var deras. Många stora fältslag har utkämpats på Megiddos slätt och enligt Hesekiel och Uppenbarelseboken skall Harmageddon bli skådeplatsen för den sista stora kampen mellan Gud och Antikrists millionhärar. Vi står stumma av allvar och begrundan. Är det uppmarschen till Harmageddon, som förberedes i världen idag?

Förbi Afula närmar vi oss Nasaret. Vi ser staden redan från höjden. Här, liksom på andra heliga platser, möter man kryptor, vaxljus och målningar i skrikande färger. Men det gäller att se igenom grannlåten. Vi ser grottan, där ängeln Gabriel besökte Maria. Här var det alltså, som namnet Jesus första gången nämndes på vår jord. Kyrkor finns också över Josefs och Marias enkla hem, deras matkällare och Josefs verkstad. Vi stannar inte länge i grottorna utan vandrar i stället omkring på Nasarets smala gator och försöker tänka oss in i den heliga familjens dagliga liv för snart 2.000 år sedan. Vid Mariakällan dröjer vi länge. Nasarets kvinnor kommer än i dag hit för att hämta sitt vatten. De bär sina krukor på huvudet. Hit kom ofta Maria för att hämta vatten. Här lekte Jesus som barn. Hans ögon såg samma berg som dem vi ser. Genom Nasaret gick den stora karavanvägen mot söder. Nu bor här nästan uteslutande araber. Staden bär också deras prägel med öppna affärer och verkstäder mot gatan. Även landsbygden runt Nasaret är helt arabisk. Bönderna ritar grunda fåror i jorden. Plogen är en krokig trädgren. Har bonden ej ett dragdjur, spänner han för hustrun. Har de en mula, rider mannen på den, medan hustrun traskar efter med hela packningen. Ibland går hon före mulan. Detta beror dock inte på en förbättring av kvinnans ställning, men man är, efter kriget, rädd för landminor och försiktighet är en dygd! Mulorna är ganska dyra i inköp!

Nedför väldiga höjder kryper vi på ettans växel för att inte helt slita ut bromsbanden. Vi ser vatten - Genesaret, världens mest berömda sjö. Evangeliernas heliga vatten! Dess spegel ligger 200 meter under havets yta. I Tiberias stannar vi i tio dagar. Trakterna runt denna sjö var skådeplatsen för Jesu huvudsakliga verksamhet. Tiberias har ett utmärkt klimat och staden är en omtyckt kurort. Runt omkring den finns varma källor, som ger lindring mot gikt och reumatism. Vi bor på ett skotskt sjukhus och har en förtjusande utsikt över sjön. Tiberias nämnes endast i förbigående i Nya testamentet. Staden byggdes av Herodes Antipas och uppkallades efter den romerske kejsaren Tiberius. Här verkade också den berömde judiske läraren Moses Maimonides. Hans grav finns här och har följande inskrift: "Från Moses till Moses var det ingen som Moses."

Tillsammans med en god vän, som vi funnit här, gör vi många utflykter omkring sjön. Med båt far vi till Magdala, Betsaida och Kapernaum. På hemvägen får vi vara med om storm. Den kom på ett ögonblick, liksom rusande ned från de ödsliga bergen. Vi är sex i båten, vågorna slår in och vi är i det närmaste genomvåta, men vad betyder det mot att få vara med om en sådan erfarenhet. Ingen av oss kan stilla stormen. Vår vän är allvarlig. Han känner sin sjö. Snabbt styr han mot land och om tio minuter har stormen bedarrat och vi fortsätter utmed stranden till Tiberias. Genesaret ligger nu blank som en spegel.

En tidig morgon startar vi för ett besök i Korasin. Få svenska turister har varit där. En bemärkt svensk försökte för några år sedan att ta sig dit, men ingen guide ville följa med honom. Han begav sig själv åstad men kom efter ett par timmar tillbaka blodig och sönderriven. Vi är emellertid fast beslutna att komma dit - och guide har vi, den bäste i hela Israel. Efter några timmars vandring ser vi Korasins ruiner. Jesu ord: "Ve dig Korasin" blir så levande för oss. Här gjorde Jesus många av sina kraftgärningar. Ruinerna från den tidens synagoga är mycket väl bibehållna. Det är gripande att gå omkring i denna stad och se hur bokstavligt Jesu ord gått i uppfyllelse. Får och getter betar nu på stadsmurarnas gräsbevuxna kanter. Här finns ej en människoboning. När vi kommer hem från denna vandring, gör jag en upptäckt: mina skor, de enda jag har, är totalt utslitna. Båda klackarna är borta, sulorna lösa och ovanlädret sprucket. Av en god vän får jag köpa ett par begagnade skor för fem pund.

Fiskelyckan prövas i Genesaret. Vi får en krok av en snäll man samt ett stycke deg till bete. Napp får vi, men det är bara små uslingar, som äter upp degen. Rätt som det är, har hela degförrådet försvunnit. En hund går omkring och snokar. I ett obevakat ögonblick har han ätit upp allt vårt bete. Bättre tur har vi på kvällen med kastnät. Det är alldeles kolmörkt och vi smyger oss ned till stranden. Fiskarna är mycket lyhörda i Genesaret. Första kastet blir ett riktigt lyckokast: sju och ett halvt kilo fisk. Vi är inte litet stolta. Och det hela sker på mindre än en halv timma. Det är fin fisk, som i handeln kostar två pund kilot, d.v.s. nära sex kronor. Bäst att tala om, att vi inte fiskar alldeles ensamma. Det tar flera år att lära sig denna konst. Vår gode vän från Tiberias är med oss och i hans hem äter vi påföljande dag vår lunch.

Aldrig ska vi glömma denna kväll vid Galileiska sjön!

Vi besöker en kibbutz (kollektivjordbruk). Det finns tusentals sådana i Israel. På grund av den stora immigrationen växer de upp som svampar i jorden. Unga kolonister får hjälp av judiska nationalfonden, vilken även ger dem ett stycke land, där de får bryta ny mark. Möjlighet till lån finns också. Allt är gemensamt i en sådan kibbutz. Köket med matsalen ligger i centrum. Bostäderna är av enklaste slag. Stall, ladugård och ett rymlig hönshus fullbordar byggnadernas rad i kibbutzen.

Här lever frisk ungdom, brunhyllta och härdade av hårt arbete. Nio timmar är deras arbetsdag. Arbetsförmedlingen sker efter principen "rätt man på rätt plats". Varje koloni är ett självförsörjande samhälle. Kibbutzim - så heter det i flertalsform - har vanligen mellan 100 och 1.500 medlemmar. Ingen har någon lön, men vad som produceras kommer alla till godo. Kläder får man, när man behöver. Överskottet användes till inköp av maskiner och till förbättring av kolonin i övrigt. Friktioner är sällsynta i en kibbutz: alla håller ihop och är oftast av samma politiska åskådning. I kibbutzen Nezer stannar vi över natten och får åtnjuta mycken förståelse, gästfrihet, välvilja, kärlek, apelsiner och kaffe.

Mycket mera vore att berätta från de 15 dagar, som vi hade glädjen att få vara i Israel, men då flera författare före mig ingående berättat om de heliga platserna och ett upprepande därför ej kunde undvikas, väljer jag att i stället berätta litet mera om hemresan. Annars är det nog så frestande att förtälja om Tabor, Saligheternas berg. Gideons källa, Gilboa berg och Bet-Sans stadsmur m.m. Men som sagt, jag låter det sagda vara nog och ber nu än en gång att få taga läsarna med på en kryssning över Medelhavet.

MED MESSAPIA TILL PIREUS.

De sista timmarna i Israel går fort. Min kamrat lämnar mig. Han reser med flyg från Lydda. I Per Faye Hansens bil följer jag honom till Tel Aviv, där vi tar farväl. En chirout tar mig tillbaka till Haifa. Jag har ännu några timmar innan båten går och passar därför på att ta en tur till Akko, det gamla Ptolemais, som är omnämnt i Nya testamentet. Det känns litet underligt att så här helt oförmodat bli ensam. Mest tänker jag på den långa sträckan Atén-Jönköping, som jag nu måste tillryggalägga ensam.

En rundlig tid tar det innan jag och Volvon är ombord i Haifas hamn. Min judekristna vän Harold Kogut assisterar mig troget från klockan 15 tills båten går klockan halv tio på kvällen. Mötet i Harolds hem går aldrig ur mitt minne. Tolv judekristna var samlade och Harold ledde själv mötet. Barnen i hemmet talade lika flytande fyra språk. De skrattade lika hjärtligt, vare sig de små pigga historierna berättades på engelska, tyska, arabiska eller hebreiska. Mötet var tvåspråkigt. I hemmet talades dock mest tyska.

Äntligen började Adriaticas Messapia röra på sig. En liten bogserbåt drar henne långsamt ut från kajen. Haifa ligger utbredd som en stjärnhimmel över Karmels sluttningar. Skulle tro, att man ingenstädes i världen kan se något så vackert från en båt i hamn.

Klockan sju på morgonen närmar vi oss Cypern. Medelhavet har många öar. Den största är Sicilien, därnäst kommer Sardinien. Cypern kommer som god trea. Den är 250 km lång och 100 km bred. Här bor mer än en halv million männsikor. Huvudstad är Nicosia med 39.000 innevånare. Cypern är sedan 1878 under brittisk överhöghet. Dess historia är i övrigt mycket skiftande. Under många hundra år sorterade öv under turkarna. Det var de, som anställde det över hela världen kända boldbadet på de kristna. Mer än 300.000 led martyrdöden. Ett grymt outplånligt minne i Cypern historia!

Staden som vi ser är Larnaca. Vårt skepp ankrar ganska långt ute till havs. Staden har ingen hamn. Både last och passagerare fraktas till kajen i småbåtar. Eftersom båten ligger här i hela sju timmar, passar jag på att landstiga på Cypern. Det tar tio minuter till kajen, och det kostar en dollar. Jag befinner mig alltså åter på en biblisk plats. Här var det som Barnabas hade sitt lantställe, vilket han sålde för att giva pengarna till missionen, Apg. 4:36-37. När sedan den första hednakristna församlingen var bildad i Antiokia och dess medlemmar var villiga att ge det bästa de hade för missionen, berättas det i Apg. 13 kap, att Paulus och Barnabas avskildes som missionärer. De for till Cypern. Jag förmodar på inrådan av Barnabas. Kanske han sade: "Låt oss fara till mitt hem och ha möte på min gamla farm." Lukas berättar för oss, att det fanns verksamhet före deras ankomst till ön. En trollkarl hade där vind i seglen. T.o.m. landshövdingen hade kommit under hans inflytande. Men han var en förståndig man, som ville höra ord även från ett annat håll och så bilda sig en uppfattning om vad som var rätt och riktigt. Paulus blev därför kallad till landshövdingens residens, där han kom till tro med hela sitt hus. Jordmånen för trolleri blev allt sämre, ja trollkarlen själv blev av Herren slagen med blindhet och måste sluta med sin verksamhet. Med andra ord, himlen vann på Cypern, Barnabas hemö.

Ett av de förnämsta fornminnena i Larnaca är Lasarus’ grav med den däröver byggda Lasaruskyrkan. Av Johannesevangeliet vet vi, att efter det att Lasarus blivit uppväckt från de döda, man sökte efter tillfälle att döda honom. Legenden berättar vidare, att Lasarus blivit kastad i havet utanför Haifa. Emellertid blev han räddad och kom så småningom till Cypern. Här undkom han alla sina fiender och kunde fritt i mer än 30 år frimodigt vittna om sin Mästare, som en gång genom ett under förlängt hans liv. Man tror, att Lasarus blev Cyperns förste biskop och att han dog på denna ö omkring 60 år gammal. På åttahundratalet fann man hans ben, vilka fördes till Konstantinopel. Hans grav är alltså tom, men en kyrka till hans minne är byggd över platsen där hans stoft blev funnet.

Majoriteten av folket på Cypern utgöres av greker. Många av dem lämnar i dag med Messapia sin hemö. En del reser till England, andra till Italien. Avskedsscenerna på stranden kan jag ej skildra. Jag har aldrig förr sett så många människor på en gång högljutt gråta. Poliserna stöder en gammal kvinna, som stapplar ned mot stranden, högljutt ropande: "Min son, min son." Sonen reser till London för att få bättre möjligheter att leva. Grekerna på Cypern är alla fattiga.

Så långt jag vet är jag den ende svensken på Messapia. I tredje klass är jag också den ende européen. Mina medresenärer i denna klass är judar, greker, turkar, armenier samt tre amerikaner. Förstår nu bättre än förut rådet jag fick av Nyman & Schultz, när de sade: "Ni kan inte resa tredje klass på en italiensk båt". När grekerna i dag vid middagsbordet tog upp sina medhavda stekta höns, vilka de med fingrarna slet i tu, var det nära att jag fått upp det lilla jag konsumerat. Man måste hålla god min. En dam ger även mig en vinge av kycklingen. Och den var faktiskt lika bra som biffen, båten bestod med. Jag sitter bredvid den ortdoxe prästen. Han har det väldigaste skägg jag någonsin sett. Han är med för emigranterns andliga vård. Prata kan vi inte - för övrigt är han mycket tystlåten och synes mest meditera.

Klockan 17 är vi i Limasol. Även här måste transporterna från och till skeppet ske med småbåtar. Djuphamn saknas. Sex timmar ligger vi här. I dag har vi faktiskt inte kommit längre på väg än man kan köra på en timma med en bil. Men nu ska vi enligt turlistan inte stanna förrän i Pireus.

Några personer från Messapia slår sig ihop och tar en taxi, som kör dem runt på ön och lämnar av dem i Limasol, dit båten anländer i kväll. Men trippen kostar elva dollars, så jag föredrar att vandra omkring i Larnaca, göra smärre uppköp samt skriva ett och annat vykort. Larnacas palmer fångar mitt intresse, likaså det turkiska inslaget i folkvimlet. Det finns 100.000 turkar på Cypern. Med sitt mongoliska utseende och sin säregna klädedräkt skiljer de sig från alla andra. Kvinnorna bär svarta dräkter, männen är iförda läderstövlar med långa skaft. Folket verkar vänligt. En turk bjuder mig på coca cola. Jag har annars alltid haft en viss skräck för turkar, alltsedan jag läste i skolans historiebok, att de höll på att bränna upp kung Karl.

Det tar nära tre dygn från Haifa till Pireus. Detta är min tredje och längsta färd på Medelhavet. Sista dygnet ligger havet som ett stycke sammet, här och var borstat emot luggen. Det är så minnesrikt att färdas över detta hav. Här upplevde Paulus skräckfyllda veckor, då det visade sig, att han var djärvare än alla sjömännen, vilka ville fly från skeppet. Just nu ser vi till vänster om oss ön Rhodos. Den är omnämnd på ett ställe i Nya Testamentet. Det är i Apg. 21:a kapitel, när Paulus sagt farväl till de äldsta i Efesus. På ön finns en bukt som kallas S:t Paulusbukten. Man tror, att Paulus kom denna vägen. Men även i modern tid har man hört Rhodos nämnas. Många av oss minns, att det var här som Folke Bernadotte hade sitt högkvarter för sin folkförsonande gärning, vilken han ville skulle omfatta alla nationer. Vi passerar massor av öar. Jag kan inte minnas namnen på dem alla. En ortodox präst med stor hårknut i nacken pekar visserligen ut dem och nämner deras namn, men de faller ur minnet lika fort.

Sista natten är det inte mycket ro på Messapia. Det är ett väldans ståhej innan alla de emigrerande grekerna har fått reda på var och en sitt. En av mina hyttkamrater är något "dragen", vilken på honom verkar så, att han är mer fåordig än vanligt. Av övriga hyttkamrater har jag en lagklok från Massachusetts samt en armenier från Famagusta. Den lagkloke är trevligast av dem alla. Nu är klockan sju på morgonen. Det stretar och drar i kättingar och wirar. Vi håller på att ankra i Pireus, en av Medelhavets största hamnar och en värdig förstad till Atén. Redan på båten blir jag erbjuden att få både en och två guider. Men jag är försiktig. Resan har lärt mig det. För mig är det inte heller det mest aktuella för ögonblicket. Jag befarar att åter bli fast i en hamn, eftersom bilpapperen är skrivna i min kamrats namn. Jag tar sällskap med den lagkloke genom spärrarna. Det går bra för oss. Lyckligt igenom tullen väntar min amerikanske vän på mig, medan jag försöker fixa bilen. Men här var det stopp, precis som jag väntat. Tullmyndigheterna släpper ej igenom bilen. Jag måste ha en garanti från K.A.K. i Stockholm. Det tar sin tid. Jag som storordigt lovat min vän en "ride" från Pireus till Atén, får så vackert se mig om efter en taxi, allt medan Volvon står inom lås och bom på hamnområdet. Vi far alltså till Atén i taxi och tar in på Hotell Metropol. Här bor vi fint men dyrt. När det gällde näringsställena skiljes vi åt. Den lagkloke ville äta så fint! Jag tar in på billigare ställen. Maten består mest av bröd, fårmjölk och lammkött. I dag äter jag lever till middag. Får först se den som rå. Jag accepterar. Levern stekes, och om en stund är jag mätt. En annan gång, när jag har svårt att bestämma mig, blir jag bjuden ut i köket. Jag får en sked, varefter jag i restaurangvärdens sällskap går från gryta till gryta, avsmakande de olika rätterna. Jag stannar till sist för arni, vodino och kåldolmar. Jag och en förskräckligt gammal gumma är de enda gästerna. Kyparnas antal är elva!!

PÅ KLASSISK MARK.

Grekland är ett trevligt turistland. Människorna är vänliga och har gott om tid. Det är en njutning att köra här All signalering är förbjuden. Har ej hört ett horn sedan jag kom hit. Poliserna har blixtrande stålhjälmar och är mycket tillmötesgående. Men tala med dem är möjligt. Här går blott grekiska och ibland litet franska. Ja heter på grekiska ne och åtföljes av energiska skakningar på huvudet. Nej heter ochi och åtföljes av upprepande nickningar. Var och en kan begripa, att man här får var med om många roliga missförstånd. Till allt detta kommer, att man för första gången i livet får vara i analfabetens sorgliga belägenhet. De har ju inte samma bokstäver som vi, vadan man ej heller kan stava och lägga ihop och på så sätt ta sig fram. Så vanliga ting som äta och köpa frimärken är ett helt äventyr här. Men roligt har man. Jag vill råda alla turister: res till Grekland nästa gång och låt Atén med Korint och det övriga Peloponessos bli slutmålet för resan, gudamyternas, filosofernas och de sköna konsternas land. Grekland välkomnar världen. Med stöd av marshallmedel reser landet sig på nytt efter svåra år av fattigdom och inflation, som följde i krigets spår. I Grekland kan man inte bara se nutiden och vardagen. Landet tillhör mer än något annat i världen sagan och legenden. Man flyttas in i den världen, när man hör namnen Sparta, Mykene, Delfi och Arkadien.

I Grekland bor omkring 8 millioner människor, vilka nästan utan undantag bekänner sig till den grekisk-katolska kyrkan. Fastlandet är övervägande bergigt med Olympus som högsta topp. Kusten är söndertrasad i en massa öar, av vilka mer än 4.000 är obebodda. På alla sidor, utom i norr, omges Grekland av ett azurblått hav. Solen skiner nästan jämt här. Man beräknar ha 122 molnfria dagar per år.

VANDRINGAR I ATÉN.

Atén är rikt på fornminnen, jag skulle tro mer än någon annan stad i världen. Här ligger t.ex. Jerusalem i lä. Den staden har inga minnen som är 3.000 år gamla. Det har däremot Atén. Och frågan är, om inte t.o.m. Rom kommer på efterkälken, när det gäller minnen från svunnen tid. Jag blir stum av förundran, när jag ser Parthenon, Zeustemplet och Lykabettos. Här levde och verkade Sokrates, Platon och Aristoteles. Atén var den förnämsta staden i den antika världen, källan till europeisk kultur. Dess storhetstid infaller under Perikles, vilken anses som grekernas kung David. Under denna lyckotid - 400-talet f.Kr. - byggdes också de praktfulla templen. Thukydides, Sophokles och Euripides skrev dramer, som uppfördes på de ända intill denna dag välbehållna amfiteatrarna. Demostenes, talarkonstens mästare, tillhör också det gamla Aténs storhetstid. Det var han som lade kiselstenar under sin tunga för att taga bort ett medfött läspljud. För att få mera volym på rösten, övade han sig vid havet i stormiga kvällar. Efter Alexander den stores död började Atén förlora sin makt och sitt inflytande, men förblev dock ett intellektuellt centrum intill 59 e.Kr., då kejsar Justinus förstörde dess filosofiska skolor.

När vi nu ska ta en titt på Atén, börjar vi med Akropolis, ett berg nästan i hjärtat av staden. Det är inte så högt. Bara 156 meter, men synes ändå ganska långt, från vilket håll man än nalkas staden. Det finns flera höjder i Atén, men ingen som är så berömd som Akropolis. På dess högsta topp ligger Pallas Athenes tempel Parthenon. Den mest makalösa tempelruin jag någonsin skådat. Det byggdes under Perikles tid. Vi går närmare. Blott från den västra sidan är det möjligt att komma upp till templet. Det byggdes helt av marmor. Världens främsta bildhuggare hjälpte till med dess försköning. Fidias, den störste skulptör, som någonsin levat, förfärdigade två bildstoder av Pallas Athene, som var Aténs skyddsgudinna. En av dessa stod mitt inne i templet, den andra var placerad vid ingången. Hjälmen och spetsen av lansen, vilken gudinnan höll i sin hand var av rent guld. Den lyste gamla tiders sjöfarande in i hamnen. Parthenon är 70 meter långt och 31 meter brett. Runt omkring står 46 pelare av marmor, 10,5 meter höga. Från 1948 till i mitten av 1800-talet var Atén under turkarnas allt annat än milda välde. Republiken Venedigs trupper anföll staden. Turkarna, som skulle försvara staden, förskansade sig uppe på Akropolis, där de hade sitt krutförråd i själva templet. De anfallande trupperna riktade sina kanoner mot templet, vilket träffades och blev illa skadat. Krutförrådet exploderade och förvandlade den praktfulla byggnaden till de ruiner som i dag finns där. Akropolis med Parthenon följer mig hela livet. Två gånger vandrade jag dit upp. Lika underbart, om man såg det i flödande solljus, i skymningen eller på natten i månljus. Pelarna glänste som av alabaster. Det finns flera andra ryktbara tempel i Atén, såsom t.ex. Olympos tempel, Theseion m.fl. Det förstnämnda har blott sexton pelare kvar, men säges hava varit mycket praktfullt.

När jag går och ser på dessa mäktiga monument för dyrkan av andra gudar, är det liksom varje tempelruin ropar: "Endast det mest dyrbara och det allra finaste är gott nog för gudarna. I sena tiders barn, som går här och ser på kolonner, stenar och ornament, I dyrken en levande Gud, ge er helt åt honom, Han är det värd, ty våra gudar ligga i grus." Ruinerna predikar!

Vid foten av Akropolis ligger två gamla teatrar. Den ena, Backusteatern, är ganska bibehållen. Bänkarna är inhuggna i själva berget. De nedersta raderna är av marmor, avsedda för de olika templens präster. Världens största dramatiker skrev verk för dessa teatrar, oöverträffliga verk, som ännu läses runt om i världen.

EN KAL BERGSKNALLE.

För en predikant finns det dock en liten oansenlig bergsknalle som är mer intressant än alla andra höjder. Det är Areopagen. Den ligger helt nära Akropolis. Areopagen var fordom en sammanträdesplats för Aténs äldste. Här fanns också en domstol, mycket representativ, ty dess medlemmar lär ha valts för livstiden. De var av hög samhällsställning. Inom domstolen fanns en särskild nämnd, som hade att ta ställning till olika talare, som uppträdde t.ex. på torget, vilket låg alldeles nedanför Areopagen. De hade att avgöra, om den nykomne talaren var kvalificerad som föreläsare. När Paulus år 54, 20 år efter Jesu död, stod på denna klassiska mark, blev han av denna anledning förd till Areopagen. Lukas berättelse i Apg. 17:e kapitel blev så levande för mig, när jag såg den oansenliga kullen, som vid det tillfället var skådeplatsen för en prominent samling lärda herrar där en av världens märkligaste predikningar hölls.

Vid tiden för Paulus besök var Atén ännu i sin blomstring. Praktfulla byggnader och tempel dominerade hela staden. Atén var den antika världens centrum för konst och kultur. För en universitetsstudent från Tarsus måste det ha varit oerhört intressant att få ströva omkring i denna stad. Men Paulus kom inte dit i första hand för att på nära håll studera antikens härlighet. Det var något annat, som brann i hans själ. Han ville förkunna evangelium om Kristus, och han började som andra talare på torget, där det fanns en öppen plats för fria tal, ungefär som Hyde Park i London. När jag 1946 var på sistnämnda plats, såg jag minst ett 10-tal talare i farten. De var av olika kulör och konfession. Jag minns en kvinna. Hon skrek värre än alla de andra. Över henne stod det i en båge: "Ned med Franco". Det var politik. Litet längre bort stod en liten baptistgubbe. Han hade ett plakat i handen på vilket man kunde läsa: "God said it, Christ did it, I believe it." En kväll hade han bara en åhörare, men han var inte utan inspiration för det, utan predikade med inlevelse och värme för den ensamme. Han knöt handen, glodde på honom och upprepade gång efter annan: "You must be born again." Och det tror jag den stackarn behövde. Jag kände mig också väldigt frestad att stå upp och säga något men hade inte mod. Till slut vågade jag mig fram till en pingstpredikant. Jag meddelade honom, att jag var svensk och kunde säga Halleluja. Han blev så glad, att han tog mig i famn. Något liknande tänker jag mig det såg ut på berget i Atén den där tidiga morgonen som Paulus uppträdde. Jag hör hur hans röst vibrerar av helig rörelse. Han pekar med handen åt Akropolis, när han säger, att de gudar, som göras med människohänder, inte är några gudar alls. Om en stund är en stor skara samlad kring hans primitiva talarstol. Plötsligt blir det så tyst i folkmassan. Man makar på sig. Det blir en väg rakt fram till podiet. Det är två filosofer. De är ute på morgonpromenad. Det är nyttigt för hälsan med en tur innan lektionerna börjar för dagen. De ser representativa och lärda ut. "Vad kraxar denna kråka för?" säger de. I vår översättning står det pratmakare. Grundtextens ord betyder egentligen fröplockare. D.v.s. en sådan, som inte har något eget utan plockat ihop lite här och lite där och på så sätt fått något, som han förkunnar och ej ens begriper själv. Men här var det sannerligen inte fråga om plagiat, ej heller om "en ny lära", som man trodde, utan om evangelium, som förut på sin färd genom världen hade konfronterats med judisk formalism och hednisk vidskepelse. Här möter det hellenistisk vishet.

Vid denna tid fanns det minst fyra filosofiska skolor i Atén. Paulus stötte ihop med två av dem, epikuréerna och stoikerna. De två andra, som man känner från denna tid, var peripatetikerna som hade Aristoteles som lärofader, samt akademikerna, vilka hade Plato som upphovsman. Om Paulus kom i kontakt med dessa senare vet man ej. Epikurus levde på 200-talet före Kristus och lärde, att njutningen är livets högsta goda. Hans filosofi var helt inomvärldslig. Han trodde möjligen, att det fanns en Gud, men att denne Gud ej kunde nås av människorna. Det är emot denna lära Paulus vänder sig, när han i sin predikan säger, att Gud "ej är långt ifrån någon enda av oss". Stoikernas grundare hette Zenon och levde ungefär samtidigt med Epikurus. Han lärde, att dygden var det viktigaste samt att man måste nå fram till ett upphöjt, inre lugn, så att man var helt oberoende av alla intryck utifrån. Markus Aurelius och Seneca var anhängare av denna filosofi. Seneca var själv filosof och Pauli var samtida.

Ingen av dessa förordade monoteism, ej heller förbjöd de polyteism, men båda riktningarna hade starkt inslag av panteism och ateism. Att de inte opponerade sig emot avguderiet fick Paulus ett starkt intryck av vid sin rundvandring i deras stad. Staden var "uppfylld" av avgudabilder. Ja, en av antikens författare säger, att det i Atén var lättare att finna en gud än en man. På Paulus verkade deras avgudar som en inspirationskälla. Det heter: "Han höll därför samtal i synagogan och på torget var dag med dem han träffade där." Torgmötena resulterade i, att Paulus blev förd till Areopagen, där han håller den predikan, som vi har ett koncentrat av i Apg. 17:22-34. Paulus är psykolog. Han börjar ej med ett dråpslag utan med ett erkännande. Han berömmer atenarna för att de är ivriga gudsdyrkare och talar om för dem, att han på sin vandringar här funnit ett altare med inskriptionen: "Åt en okänd Gud." Detta blir hans text. Hur detta altare blivit till, vet man ej. Möjligt är, att atenarna hade så många gudar, att de inte visste om dem alla och så reste detta altare för att den gud, som möjligen fanns utöver alla de andra, inte skulle bli misslynt. Även gudar kan ju bli stötta i kanten. Eller kanske det var, som det lär förtäljas om i en grekisk saga. Det berättas där, att en gång skulle alla Aténs gudar bli till stoft. Även Zeus, som var den högste av alla skulle störtas från sin tron av en mäktigare gud än han. Det är möjligt, att man rest altaret åt denne store Gud, som skulle komma. Något liknande berättas i de nordiska gudasagorna. När den store guden kom, skulle alla andra försvinna i Ragnarök.

Paulus förklarar för atenarna, att den okände Guden är den ende och evige Guden. Först talar Paulus om Honom som skapelsens Gud samt inflikar, att denne Gud behöver ingen "service" av människohänder. Honom behöver ingen ge någonting. Han giver själv "liv, ande och allt". I vers 26 sårar Paulus atenarnas nationalkänsla. Det var nämligen så, att de betraktade sig som ett herrefolk och kallade alla andra för barbarer. Tvärtom säger Paulus, han har skapat människosläktets alla folk." Den evige Guden är också historiens Herre. Paulus citerar här en av grekernas skalder och menar, att man bör vara konsekvent i sin uppfattning. Är vi av Guds släkt såsom Aratus har sagt, kan vi ju inte mena, att gudomen är något som är danat genom mänsklig konst och uppfinning. Efter denna ganska långa inledning kommer Paulus i v. 30 fram till vad han egentligen vill säga. I kort, kraftiga satser förkunnar han bättring för atenarna. Detta med hänsyn till att det finns en fastställd dag, då världen skall dömas. Domaren är bestämd, och att Han är kvalificerad för uppgiften, har Gud visat därigenom, att Han låtit honom uppstå från de döda. Detta är den kristologiska avdelningen i Pauli predikan. De sista verserna i kapitlet visar oss, hur åhörarna delar sig i tre grupper. Det finns sådana som gäckas och sådana som säger "en annan gång". Men det finns också en tredje grupp. Det är de som kom till tro. Bland dem var justitierådet Dionysius samt den högförnäma damen Damaris. Det är härligt, när fint folk blir frälsta.

Några har menat att Paulus misslyckades i Atén och att hans ord i Korintierbrevet, där han bara ville veta av "Kristus Jesus och Honom såsom korsfäst", är en självkritik med upplevelsen från Atén i bakgrunden. Det tror inte jag. Visserligen blev det ingen stor väckelse i Atén, ej heller grundades där någon kristen församling, men Pauli besök i staden var för den skull inte förgäves. Paulus var strateg. Han visste, att man måste använda vapen allteftersom villebrådet är beskaffat. I Korint bestod åhörarna mestadels av slavar, i Atén av upplysta kulturmänniskor. Och det är inte farligt att citera en skald för att få stöd för sin tankegång. Med andra ord, man måste slå på den kil som går in. Evangelii förkunnare behöver besitta en helig anpassningsförmåga. Pauli besök i Atén skall ses i ljuset av 1 Kor. 9:22, där det heter: "För alla har jag blivit allt för att i alla händelser frälsa några."

TILL KORINT.

Måndagen den 10 maj far jag till Korint. Genom hjälp av svenska legationen får jag bilen ut ur hamnen. Ett par schweizare som jag stöter ihop med är pigga på att följa med. Sagt och gjort, vi startar. 200.000 drakmer ska de betala för trippen. Vi har litet svårt att hitta ut ur Atén, men det lyckas efter en del felkörningar. Vägen är asfalterad. Jämn som ett loggolv. Vi följer Sardoniska viken. Det är ungefär 9 svenska mil från Atén till Korint. Paulus kom samma väg, när han på sin andra missionsresa besökte Korint. Vi läser därom i Apg. 18:e kapitel. Vid den tiden var Korint en blomstrande handelsstad, belägen vid den stora stråkvägen till Orienten, en mötesplats mellan öst och väst. Av Pauli brev får vi veta, att livet som levdes där ingalunda i moralisk lösaktighet stod efter det liv som leves i våra stora städer av i dag. Det osedliga livet i det gamla Korint hade t.o.m. smittat den kristna församlingen. Paulus var bekymrad över läget.

Efter en stund passerar vi ett smalt näs. Här ägde fordom de olympiska spelen rm. Paulus syftar på dessa när han i Kor. 9 skriver om att "löpa på tävlingsbanan". Segraren fick en krans av furu. I ett annat sammanhang talar Paulus också om segerkransen. Rätt som det är befinner vi oss på en bro. Någon ropar: "Stopp, här har vi Korintkanalen". Det är riktigt. Vi får tillstånd att stanna på bron, men all fotografering är förbjuden. Jag lyckas dock att taga ett stycke färgfilm, sedan jag gjort ett hål på rockfickans foder, genom vilket jag stack fram objektivet och spelade på för fullt medan jag talade med den grekiske befälhavaren för brovakten. En filmkamera är i sådana sammanhang mycket bättre än en annan kamera, vilket man alltid måste ta upp till ögat och rikta in. Det tar sin tid. Filmkameran har hjälpt mig många gånger, t.ex. i Nordafrika, när det gällde att snabbt filma moskéer, mohammedaner och tiggare, vilket som bekant är förbjudet.

Korintkanalen är åtta kilometer lång. Den är sprängd genom stora bergsmassiv och måste kostat både pengar och arbetskraft. Redan Nero på sin tid hade klart för sig, att en förbindelseled mellan Medelhavet och Adriatiska havet skulle ha sin stora betydelse. Han började också arbetet på en kanal, men det blev bara ett försök, som helt stannade vid hans död. Projektet fick sedan vila i många hundra år, till franska ingenjörer förde det i hamn. Det var år 1893 som Korintkanalen var färdig ock kunde öppnas för trafik. Kanalen förkortade resvägen mer än 250 kilometer. Alla stora pilgrimsfartyg till Egypten och Palestina går numera alltid genom denna kanal. Vi står länge på bron. Vi vet att en svensk pilgrimsskara är på väg österut, men vi lyckas inte få se deras silverglänsande fartyg. Troligen har de redan passerat.

Några kilometer från kanalen ligger det nya Korint, en stad med några få tusen innevånare. Men det var inte hit vi skulle. Vi fortsätter till det antika Korint. Nu är vi där. Det är inte mycket kvar av storstaden. Under turkväldet förföll staden mer och mer och förstördes alldeles vid en jordbävning 1858. Nu finns det bara en och annan eländig koja kvar. Några tempelruiner finns också. Den förnämsta tempelruinen är resterna av Afroditetemplet. Afrodite, som av romarna kallades Venus, var den sinnliga kärlekens gudinna, och man kan vara viss om att hon dyrkades i det gamla Korint. På en höjd inte så långt från nämnda tempelruin ligger det s.k. Akrokorint. Berget är nära en kilometer högt. Att åka upp med bilen var omöjligt, varför vi nöjde oss med att beskåda härligheten nedifrån. Även här uppe var ett Venustempel. Det sägs, att mer än ett tusen tempeltärnor gjorde tjänst där under dess glansdagar. D.v.s. dessa flickor gav sig åt vilken man som helst, om han erlade en gåva till templet. Det var just detta som ansågs som en gudstjänst.

Medan Mr och Mrs Fatzer från Basel studerar lämningarna med en arkeologs noggrannhet, står jag för mig själv och tänker. Jag ser solen sjunka i havet, precis som den gjort i tusende år. Det blir så mäktigt för mig, när jag på nytt börjar tänka på, att det var till denna sorlande stad, som Paulus kom med det underbara evangeliet om Jesus Kristus och honom såsom korsfäst. Paulus hade sett samma sol sjunka i havet. Han hade hört spel och dans från stadens glädjefester. Här någonstans på kullarna hade Priskilla och Akvila sitt hus. Det var de som härbärgerade missionären. På dagarna sydde de tält och på kvällarna hade de möten. I ett år och sex månader stannade Paulus här och grundade en av de allra största hednakristna församlingarna, till vilken han sedermera skrev tre brev, av vilka ett förkommit. Jag hade gärna velat stanna här längre för att riktigt försöka sätta mig in i hur det var på Pauli tid, men skymningen smög sig över oss och det var bäst att komma tillbaka till Atén, innan det blev allt för sent på kvällen.

Vi är på väg till Atén. Det är redan nästan nermörkt. En och annan stor regndroppe faller på vindrutan. Någon kilometer från Korint står en ung liftare vid vägkanten. Det är en flicka. "Ska vi ta upp henne?" frågar jag schweizarna. "Ja, det är synd om henne i regnet", säger de. Vi stannar och tar upp henne. Hon skall till Atén, så det passar ju bra. Hon är våt, men vi skruvar på värme och om en liten stund är hon torr och välmående i den svenska Volvon. Flickans namn är Helen, men hon kan varken tala engelska, tyska eller franska. Till sist lyckas vi finna ut, att hon ska besöka en moster i Atén. Vid 11-tiden är vi åter i denna stad.

Jag lämnar av mina vänner från Basel. Vår första uppgift är att försöka finna den där mostern. Vi kör men kommer bara galet. Helen läser på den skrynkliga adresslappen. En halv timma har gått, men ingen moster är inom synhåll. Vi träffar en man, visar honom adressen. Han skakar på huvudet och säger: "Den platsen ligger 40 km. utanför Atén". Vad skulle jag göra? Det finns blott ett val, att köra dit. Vi kör, frågar och kör igen. När vi äntligen kommer till platsen, har mostern flyttat, om hon nu någon gång hade bott på platsen. Det blir jag aldrig riktigt klok på. Alla samtal med Helen måste föras på grekiska och jag är inte så värst slängd i detta tungomål. Vi har inget annat att göra än att åka tillbaka till Atén. Mannen, som vi sista stycket haft som guide, är otålig för att det blev så sent.

Vi åker till mitt hotell. Jag försöker förklara situationen för portiern. Som en inspekterande överste vid I 12 synar han både mig och Helen och förklarar, att det var omöjligt att få ut ett rum för flickan. Därtill fordrades personligt pass, och sådant ägde inte Helen. Solen håller på att gå upp över Akropolis. Jag är gränslöst trött och håller på att förlora modet. Nu försöker vi att få tag på schweizarna, men efter som alla gatunamn är på grekiska och Helen är främling i Atén så lyckas vi inte hitta deras hotell. Än en gång far vi till mitt hotell. Gubben är nu litet mjukare i rösten och lovar Helen att sova i mitt rum mot att jag delade rum med en turk. Naturligtvis gick jag med på det. Jag höll på att dö av trötthet. Klockan 10 vaknar jag. Helen står redan nere i tamburen. Jag måste bjuda på frukost varefter vi söker reda på herrskapet Fatzer, som skall åka med mig även denna dag. Helen blir mycket fäst vid fru Fatzer och vill så gärna följa med oss på vår två dagars tur till de historiska platserna. Vi låter Helen följa med. Hon gör alla tjänster hon kan åt oss. Mycket gudfruktig som hon är, beder hon alltid en bön för var och en av oss, då jag kanske något ovarsamt rundar kurvorna i Greklands bergiga kustland. Återkomna till Atén gör Helen klart för oss, att hon vill till Korint. Och fastän vi var trötta och det var nio mil dit, följde vi med vår reskamrat till det gamla antika Korint, där vi lämnade av henne vid en liten fallfärdig koja inte så långt från ruinerna av det gamla Afroditetemplet. Om det var hennes hem vet vi inte. Vi tar farväl av Helen. Visst hade hon åsamkat oss en hel del bekymmer, men det uppvägdes av glädjen av att få ha henne med i vår gemenskap.

SOM TRAFIKCHAUFFÖR PÅ PELOPONESSOS.

Kl. 9 är vi åter på benen. Idag träffar jag också Earl Jennyson och Maryleen Werthen från U.S.A. De är studenter i Frankfurt, och vi har tidigare gjort vår bekantskap på båten mellan Alexandria och Beirut. De åkte med oss ganska mycket i Israel. Nu möttes vi på nytt. De är pigga på att fara runt till alla fornminnen på Peloponessos. Vi startar för att fara till Daphni, där det bl.a. finns en gammal kyrka från den bysantiska tiden. Den är belägen endast 11 km. från Atén. Kyrkan har de underbaraste mosaikmålningar, som jag någonsin sett. Vi fortsätter söderut. Nästa hållplats är Sunion, 62 km. från Atén. Här finns Poseidons tempel, byggt på en höjd med en hänförande utsikt över havet. Templet skall ses i solnedgången, och det blir då en skönhetssyn som man aldrig glömmer. Eftersom vi startade tidigt idag, hinner vi ytterligare med några fornminnen. Vi far nu till Epidaros. Här finns en amfiteater från fjärde århundradet. Den är så pass bibehållen, att knappast en sten är flyttad. Den rymmer 40.000 människor och har en sällsam akustik. Dagen lider mot sitt slut och vi är åter i Atén.

Under de dagar jag hade trafik på Peloponessos hade jag ingen bestämd taxa. De som åkte med mig fick ge vad de ville. Ty sanningen att säga så var jag så gott som pank, när jag landsteg i Pireus. Jag hade blott resechecker för två engelska pund. Och det var inte mycket att hurra för. I svenskt mynt är det ungefär 30 kronor. Av detta skulle jag leva och bo under tre veckor och dessutom skulle det räcka till bensin för flera hundra mil. Genom mina färder i Grekland körde jag i omkring 260 kronor i svenskt mynt och dessutom lyckades jag att få passagerare ända från Atén till Frankfurt. Dessa var det förut nämnda förlovade paret från U.S.A., en österrikisk student från Wien, samt slutligen Mr T.C. Reece från Boston, Mass. Earl och Maryleen skulle åka med till Frankfurt i Tyskland, Mr Willis från Wien, till Belgrad samt slutligen Mr Reece till München. De två förstnämnda betalade med grekiska drakmer och turkiska pund, medan de sistnämnda höll sig till hårdvalutan och betalade i dollars.

ATÉN - TESSALONIKA.

På morgonen tisdagen den 11 maj står Volvon parkerad utanför Hotell Metropol i Atén. Den ser ut som en packåsna. Mr Reece hade mycket bagage. Likaså de andra passagerarna. Hur skall det gå! Fem passagerare, av vilka två väger sina modiga 100 kilogram och så allt bagage. Man får hoppas det bästa. Vi är mycket försenade. I fyra dagar, flera gånger om dagen, har jag besökt automobilklubben i Atén men alltid fått till svar, att det papper från K.A.K., som skulle ge mig rätt att köra bilen hem, ej kommit. Till slut kan vi ej vänta längre utan kör på vinst och förlust, sedan bi besökt jugoslaviska konsulatet i Atén och av konsuln där fått ett brev till tullpersonalen vid grekisk-jugoslaviska gränsen. På automobilklubben lovar man att eftersända det viktiga dokumentet till Belgrad.

Vägen är ganska bra, och farten är god. Nog är Volvon tillräckligt lastad, det märker vi, särskilt när vi åker i någon grop. Fjädrarna slår då ihop och stötdämparna får fylla sin uppgift. Maryleen och Earl, som sitter i förarsätet håller observation en halv timme var åt gången. Deras uppgift är att i god tid varsko mig, så att jag hinner sakta farten, innan vi åker ner i gropen. Om en stund åker vi förbi vägskälet till Delfi. Det drog i oss. Visst hade vi velat se oraklet, men tiden var starkt begränsad och Mr Willis från Wien ville äntligen vara i Belgrad till fredag middag, då hans tåg gick till Wien. Vi friskar på. Proviant har Mr Reece köpt i Atén. Den räcker för oss alla. Vi stannar inte förrän i Larissa. Sedan vi länge och väl pressat ned hotellpriset, sov vi en stund på något slags vandrarhem. Klockan 4 nästföljande morgon är vi i farten igen. Vi gör ett litet uppehåll i Verria. Genom att se på kartan och även jämföra den med den karta över Pauli resor, som finns i Bibeln, blir det klart för oss, att Verria är det gamla Berea, dit Paulus kom från Tessalonika på sin andra missionsresa. Vi läser därom i Apg. 1:3 kapitel. Vi reser alltså fram på en paulinsk väg, bara med den skillnaden, att Paulus kom från motsatt håll. Det är blott 70 km. från Berea till Saloniki, det gamla Tessalonika. Men fastän städerna låg så nära varandra var inställningen till Pauli budskap mycket olika. Det finns en passus i skildringen om Pauli besök i Berea, som är mycket intressant. Det heter om judarna i Berea, att de var ädlare till sinnes än judarna i Tessalonika. De tog emot ordet med villighet och läste sedan hemma för att se, hur den nya förkunnelsen stämde med Skriften. Det är en god regel även för oss sena tiders mötesbesökare. Apg. 17:11 är versen om det dagliga bibelstudiet och vad sådant kan leda till.

Berea gör ett vemodigt intryck på oss. Gatorna är små och trånga, kantade av fallfärdiga ruckel. Vi förstår, att vi ännu befinner oss i den primitiva östern. Kanske staden såg ut ungefär så på Pauli tid. Någon kristen kyrka kunde vi inte upptäcka, men en och annan ortodox präst skymtade förbi oss. Korgmakare, smeder och övriga hantverkare ser godmodiga ut och vill gärna sälja sina alster, men vår kassa är skral, så vi lämnar Berea utan någon minnessak. Färden genom hela Grekland var underbart vacker. Aldrig hade jag tänkt mig detta land som ett alpland. Och vägen är inte tröttande som i södra Italien. Man bara väntar på nästa natursensation. Vägen från Verria till Saloniki är ganska bra. Vi ökar farten och blir slarvigare med observationen. Plötsligt åker vi i ett nästan halvmeterdjupt hål. Passagerarna far i en hög, takräcket slits loss och bagaget kastas flera meter framför bilen. Stöten var hård, men Volvon håller. Jag trodde att både axlar och fjädrar var brutna men kunde efter en översyn med stor belåtenhet konstatera, att vagnen inte tagit någon skada av den hårda törnen. Men en olycka kommer sällan ensam. När vi kört några kilometer till, springer helt plötsligt en oxe upp på vägbanan, fyra meter framför bilen. Vi har omkring 80 kilometers fart. Ingenting är att göra. Jag slår till alla bromsar, men sträckan är för kort. Kollisionen blir fruktansvärt hård. Oxen far ihop som en boll och skärmen blir illa tillbucklad. Oxen fick också en del skador, dock icke av allvarligare art. Han låg en stund på vägbanan. När han omsider reste på sig, linkade han på vänstra frambenet. Bonden och jag jämförde skadorna på bilen och oxen och beslutade att göra upp i godo. D.v.s. låta udda vara jämnt. Jag skulle reparera bilen och han skulle plåstra om oxen. Vi skildes åt som de allra bästa vänner. Bonden talade grekiska och jag gjorde mig förstådd medelst armar och ben.

Nu närmar vi oss Tessalonika, en stad som fanns för 2.250 år sedan. Vi är inte tvungna att fara in i staden för att komma till den jugoslaviska gränsen, men jag vill gärna se Tessalonika och mina passagerare respekterar min önskan och följer med. Paulus var här i tre veckor. Vi stannar tre timmar. Vi kör till amerikanska konsulatet. De amerikanska studenterna har alltid i varje stad någon som de skall träffa. Juristen från Massachusetts tycker inte om allt detta frågande med åtföljande väntetid, men finner sig i det och säger: "De är studenter". Och en student måste ju veta så mycket som möjligt. Vi ser Vita tornet, en femhundraårig byggnad, från vars topp man har en hänförande utsikt. Härifrån kan man även se Olympen, som har evig snö på sin hjässa. Tyvärr har vi ej tid att gå upp i tornet. Vi promenerar i stället längs kajerna i den stora, vackra hamnen. Saloniki har en av Europas största hamnar. Redan långt före vår tideräkning var det en betydande stad med livlig handel och sjöfart. Befolkningen bestod av greker, romerska kolonister och judar. När Paulus kom dit, gick han sin vana trogen till synagogan. Apostlagärningarnas 17:e kapitel berättar om besöket. Vers 7 visar, att man försökte ge Pauli förkunnelse en politisk innebörd. De menade: Här har vi att göra med fientliga stämplingar mot staten. En revolution är i faggorna. Man trodde, att Paulus siktade mot kejsaren, när han sade att Jesus var konung. T.o.m. den som härbärgerade missionären råkade illa ut. Jason hette han. När jag en gång hade bibelstudium på en plats, läste någon: "Jansson har tagit emot dem i sitt hus." Jag försökte påpeka, att mannen hette Jason, med det blev Jansson i alla fall, och det hela fick för den skull nästan svensk prägel. Om denne Jason heter det, att han måste ställa borgen. Och man tror, att borgen bestod däri, att han fick skriftligen lova att aldrig mera taga emot missionärerna. Ett är visst, Paulus kom aldrig mer till Tessalonika. Men han skriver i sitt brev till församlingen där, att han både två och tre gånger försökt komma till dem, men att han blivit hindrad. I Tessalonika bildades en mycket god kristen församling som hade mission på sitt program. Paulus säger, att "genljudet av Herrens ord" gick ut till andra platser.

Den tid vi anslagit för Tessalonika är slut. Vi är åter på väg mot norr. Vägen från Tessalonika till den jugoslaviska gränsstationen kan knappast beskrivas, men om jag säger, att avgasningsröret såväl som underredet på bilen är ganska illa tillbucklat förstår nog var och en, att det var inte en första klassens autostrada, som vi åkte på. Mellan 20 och 30 mil måste vi ständigt köra på ettans växel. Dock vill jag inte avskräcka någon från att fara denna väg. Det är en upplevelse, som man aldrig glömmer. Men man måste ha en stark bil. Helst en Volvo.

I TITOS LAND.

I Jugoslavien från gränsen upp till 100 kilometer söder om Belgrad är vägarna mycket gropiga och här och var översvämmade av vattendrag. Naturligtvis är alla broar av trä. Man fick passera dem med stor försiktighet. Påfrestningarna för vagnen blev här ändå hårdare på grund av de långa avstånden, som trots de dåliga vägarna måste tillryggaläggas med 50 kilometers fart. Däcken utsattes för oerhört svåra prov. I Macedonien fick jag en punktering. Att få däcket lagat var omöjligt och jag måste fortsätta mot Belgrad utan reserv. Lyckan var mig denna gång väl bevågen och på kvällen knekade jag nästan halvdöd av trötthet in i Belgrad.

Den natten fick jag gå brandvakt. Vartenda rum i stadens alla hotell jämte alla hotell i en omkrets av tio mil runt Belgrad var upptagna. Försökte sova i bilen men kunde ej finna någon plats att parkera den. Frampå morgonkröken träffade jag en taxichaufför, vilken gav mig tillåtelse att följa med till hans hem. Där fick jag både kaffe och en smula sömn. Saken var den, att landskampen i fotboll mellan Jugoslavien och England spelades på söndagen på Belgrads stadion inför en åskådarmassa av mer än 60.000 personer. Biljetter såldes på svarta börsen under hela lördagsnatten. De betingade ett pris av 4.000 dinares per styck (80 kronor). Tidigt på söndagsmorgonen försökte jag att tränga mig in i fotbollsförbundets hus, och eftersom jag var utrustad med presskort, lyckades jag tränga mig fram i kön och fick en biljett till det ordinarie priset av 600 dinares. Det var första gången efter kriget, som Jugoslavien mötte England i fotboll på hemmaplan. I fjol spelades matchen i London oavgjort. Resultatet i Belgrad denna gång blev 1-0 till Jugoslaviens förmån. Även för en icke fotbollsintresserad var det en enastående spännande match.

Trafiken är inte hård i Jugoslavien. Här finns inte många bilar. Och de bilar som finns äges nästan uteslutande av legationsråd, militärer och högre ämbetsmän. Visserligen kan man se en och annan privatbil, men det är i så fall en gammal Fiat eller Opel, som just drar sitt sista andetag. Från Gevgeli, som är grekisk gränsstation, till Belgrad mötte jag allt som allt inte mer än ett tjugotal bilar. Däremot myllrade det av olika vagnar, dragna av kor, oxar och hästar. Detta speciellt i Macedonien, som är Jugoslaviens mest exotiska provins. Oxanspända vagnar var här i flitigt bruk, ävensom finare åkdon. Färden genom Jugoslavien är en oförglömlig upplevelse. Aldrig förr har jag på en resa blivit så uppmärksammad. När mitt enkla ekipage kom på vägen, gick gamla och unga man ur huse, ivrigt vinkande åt den okända bilen. När jag hade tillfälle, stannade jag och bekantade mig med ortsbefolkningen. På bruten tyska kunde jag mestadels göra mig förstådd bland farmarna i Macedonien. I Skopie, som är dess huvudstad, råkade jag inträffa samma dag som en stor marknad gick av stapeln. Alla kvinnor var klädda i lysande nationaldräkter. Det var ett eldorado för en färgfotograf. Till en början var folket litet blyga och tillbakadragna, med då de förstod att främlingen inte hade några onda avsikter, blev de med en gång öppenhjärtiga och språksamma och jag fick det intrycket, att de var jordens snällaste människor. När jag till sist måste lämna dem, trängdes de i hundratal kring bilen. Alla önskade lycka på färden.

Eftersom Jugoslavien som turistland är ganska okänt i Sverige, kanske några data om landet och folket vara på sin plats. Jugoslavien säges vara demokratisk folkrepublik. Hur det stämmer överens med verkligheten , får man ett starkt intryck av under en resa genom landet. Frågar man folket i allmänhet, får man en annan uppfattning. De menar att Jugoslavien är en mer eller mindre kommunistisk diktatur, orienterad åt öster. Folkets frihet är ganska beskuren. De har inte rätt att skriva eller tala vad de vill. Det är nästan omöjligt för en jugoslav att få ett pass för en resa utomlands. Allmänt känt är, att många jugoslaviska idrottsmän utnyttjat sin chans för att komma ur landet. Inkomsterna är ganska blygsamma och räcker endast till det allra nödvändigaste. En flicka med kontorsplats har till exempel 8.000 dinares i månaden, vilket utgör ungefär 160 kronor i månaden. Levnadsförhållandena är dock något billigare än i Sverige. Marskalk Tito är som andra större ledare en ganska okänd och en delvis legendarisk person även i sitt eget land. De mest fantastiska historier är i svang om honom. Många tror, att den verklige Tito dödades i världskriget, och att den Tito, som nu regerar, är en helt annan person fast med liknande utseende. Folket drar den slutsatsen bland annat av, att han ser mycket yngre ut än den verklige Tito, som vid det här laget skulle vara 64 år, och att hans uttal av det jugoslaviska språket till en början hade en misstänkt rysk brytning. Nu har det dock genom den träning, han tillägnat sig, betydligt förbättrats säger man. Han syns sällan på gatan och när han färdas, sker det alltid i en bepansrad bil. Följden av detta skulle alltså vara, att ledaren av det jugoslaviska folket av i dag icke är en jugoslav!! Men ingen vet något med bestämdhet…

Jugoslavien är en federativ republik, som i sin tur består av sex mindre folkrepubliker, nämligen Serbien, Kroatien, Bosnien, Slovenien, Macedonien och Montenegro. Respektive huvudstäder är Belgrad med en halv million inv¨ånare, Zagreb 360.000, Ljubljana 140.000, Sarajevo 136.000, Skopie 112.000 samt Titograd med 16.000. Av dessa är säkert Belgrad och Sarajevo de mest kända, den förstnämnda som huvudstad för hela republiken och den sistnämnda såsom platsen, där attentatet 1914 mot den österrikiske tronföljaren ägde rum, vilket blev den tändande gnistan till första världskriget. Jugoslavien är ett kontrasternas land med hänsyn till natur, språk, folk och religion.

Folket är uppdelat i olika nationaliteter med helt olika karaktärsdrag. Alla är mycket stolta över sin nationalitet och turisten bör försöka att inte blanda ihop dem. Serberna till exempel är ett tappert krigarefolk med en lång och ärorik historia och är jämte montenegrinerna de mest färgrika. Fyra officiella språk talas inom landet, nämligen serbiska, kroatiska, slovenska och macedonska. Två slags alfabet användes. I söder och öster använder man det slaviska alfabetet och i norr och väster det latinska. Till sin religiösa bekännelse är folket dels ortodoxa, dels katolska och protestantiska. Alla kyrkor är skilda från staten. Av allt att döma är den kristliga friheten starkt beskuren. Man berättade i Zagreb, att både juldagen och påskdagen är vanliga arbetsdagar. Detta för att förhindra de kristna att på dessa stora högtidsdagar besöka kyrkorna. Förliden jul hände det att åtskilliga, som på juldagen i trots av förbud gått till kyrkan för att förätta sin andakt, arresterades av polisen.

Naturligtvis kan man inte genom en snabb resa genom landet bilda sig en absolut uppfattning av den politiska och religiösa situationen, men helhetsintrycket är dock: Här möter man ett folk, som längtar efter den frihet, man åtnjuter i det övriga västerlandet.

MOT KALLARE LUFTSTRECK.

På måndagskvällen den 17 maj kör vi in i Zagreb, huvudstaden i Kroatien. Tjugofem mil söder om Zagreb hittar vi en svensk liftare. Han är bördig från Hälsingborg, 21 år gammal. Han har liftat runt i hela Europa och även hunnit med en sväng i Mindre Asien. På sina färder hade han funnit en vän från Schweiz. Hon bodde i Genéve. Och fastän han bara hade en vecka på sig tills han skulle "rycka in i lumpen" blev frestelsen honom för stark, så att han lämnade oss, när vi kommit ett 20-tal mil in i Österrike, och medelst liftning gick färden mot Genéve. Även därifrån till Hälsingborg skulle han lifta. Jag hoppas han kom i tid till den första uppställningen och slapp få buren. Det är inte trevligt, det vet jag. Han var student och en mycket trevlig pojke. Vi saknade honom mycket.

Från Belgrad till Zagreb har vi autostrada hela vägen. Den är inte så fin som i Tyskland, men god nog för 90-100 km. fart. All väldens ungdom har hjälpt till att bygga denna breda asfaltväg. Autostradan är Jugoslaviens stolthet. Ju längre norrut vi kommer, märker vi, att östern försvinner och västerlandet möter oss. Vi blir litet smått förvånade över att kroaterna är så blonda, då däremot folket i Serbien är mörka som italienare. För att få en fläkt av folklivet i Kroatien, tar vi in på ett litet värdshus, inte så långt från den österrikiska gränsen. Det lilla kaféet håller sig med orkester och en solist, som sjunger ungefär som Alice Babs. Vi träffar en rektor på kaféet. Han undervisar i tyska och var därför möjlig att tala med. På våra många frågor angående Jugoslavien svarade han knappt och fårordigt. Det är starkt turkiskt kaffe som vi får. Det kostar 35 dinares per kopp. Maten i Jugoslavien är god. Som huvudrätt användes raznjici. Det är olika sorters kött och lök m.m., som hänges upp på ett spett och griljeras, då detta sakta roterar över en eldslåga. Som efterrätt får man pannkaka med socker och nötter.

Vi önskar, att vi fått se litet mer av detta vackra land. Den dalmatiska kusten lockar oss! Likaså ville vi gärna se Blend, som ligger vid en alpsjö nära gränsen till Österrike. Regeringen och diplomatiska kåren firar där sin sommar, men tyvärr får vi lämna dessa platser och koncetrera oss på Salzburg i Österrike. Om allt går efter beräkning ska vi sova där nästa natt. Vid den jugoslaviska gränsstationen finns inga svårigheter. Jag behöver inte ens visa de papper, som jag äntligen i Belgrad erhöll från K.A.K. och som skulle ge mig rätt att köra bilen. Alltså var den långa väntan i Atén och Belgrad och alla telegram och telefonsamtal faktiskt till ingen nytta. Ja, så kan det gå, när man i allt rättar sig efter varje bokstav i de internationella bestämmelserna, vilka inte alltid följas.

Vi rullar in i Österrike. Wien ingick ursprungligen i vår plan, men måste slopas. Under två dagar får vi dock se ganska mycket av det pittoreska landet. Här är ett underbart klimat och våren är bästa tiden för besök i Österrike. Då blommar alpens ros, krokus och narcisser. Vi far igenom den ena vackra alpbyn efter den andra. De vilda orkidéerna har redan börjat blomma, fast den riktiga sommaren kommer inte förrän i juni. Den berömda österrikiska operan och det likaledes välkända kafélivet har då sin högkonjunktur.

Österrike "befriades" av ryssar, engelsmän, fransmän och amerikanare, vilka sinsemellan delat upp landet i fyra zoner. Som turist märker man inte så mycket av ockupationen, men det stackars folket har säkert inget emot, om det än en gång blir som det var före kriget. I flera år har den österrikiska frågan diskuterats, men fram till något fredsfördrag har man inte kommit.

Ryska zonen är så gott som stängd för turister, utom det att det finns ett par bilvägar genom deras område, vilka leder till Wien. På vår färd kom vi blott igenom den engelska och amerikanska zonen. Någon skarpt markerad gräns mellan de olika zonerna finns inte. Österrike är ungefär så stort som Svealand och har mer än 70 procent av sin yta täckt av berg. Här bor omkring 7 millioner människor, som till mer än 90 procent är katoliker.

Över Graz kommer vi så småningom till Salzburg. Här föddes 1756 Wolfgang Amadeus Mozart, en av musikhistoriens genialaste och mest mångsidiga tonsättare. Man behöver bara tänka på hans verk "Figaros bröllop" och "Trollflöjten". De är alltfort i sitt slag ouppnåeliga mästerverk. Mina medresenärer tog in på ett s.k. Gasthaus. Jag däremot var för gammal för att få vila där, enligt de uppgifter som damen gav oss. Efter en stunds sökande fann jag ett hotell. Men det var dyrt. Salzburg är faktiskt Österrikes dyraste plats, men så är staden också en stor turistort samt centrum för de amerikanska ockupationstrupperna. Salzburg har många magnifika byggnader i gammal barockstil, däribland Universitetskyrkan och Mozartmuseet. I museet får man bl.a. se tonkonstnärens vagga. Under de stora festspelen, som varje år hålles här, uppföres här Mozarts musik av världens finaste artister. Från Salzburg kan man besöka många småorter, bland dem Oberndorf, där sången "Stilla natt, heliga natt" en gång skrevs.

Från Salzburg till Frankfurt kör vi så gott som i ett sträck. Vi är bara tre i bilen nu. Det är "autobahn" hela vägen. Vid universitetet i Frankfurt säger jag farväl till Earl Jennyson och Maryleen Werthen, vilka jag mer eller mindre varit tillsammans med, alltsedan vi möttes på båten mellan Alexandria och Beirut. Efter en ordentlig middag i universitetets restaurang fortsätter jag till Köln. Ett par flyktingar från östzonen åker mer än 30 mil med mig. Framkommen i Köln tar jag för sista gången bort framsätenas ryggstöd och Volvon får än en natt, den sista på denna resa, tjäna som hotell. Jag parkerar framför järnvägsstationen och sover nästan ostörd hela natten.

Över Hamburg, Lübeck och Grossenbrode går färden snabbt mot Hälsingborg, och klockan 23.00 den 22 maj rullar jag igen på svenska vägar. Till Värnamo anländer jag klockan 2 på natten. På ungdomshemmet njuter jag en välförtjänt vila, och på söndagsmorgonen far jag till Fröderyd, där jag i Hörnebo missionshus får vara med om juniorernas vårfest. När jag hälsat på föräldrar och syskon reste jag till Månsarp för att träffa min färdkamrat Birger Axelsson. Båda kände vi oss oändligt tacksamma till Gud, som varit med oss på den långa färden.