Råd och anvisningar för specialarbetet

Inledning

Här kan du läsa om syftet med specialarbetet, vilka krav som ställs på det och förutsättningarna för det. Vidare finner du här anvisningar om hur specialarbetet skall se ut, och råd om hur du bör gå till väga för att arbeta så effektivt som möjligt.

Syfte, förutsättningar och krav

Först följer här Skolverkets anvisningar, sedan hur vi på Tibble tilllämpar dem.

Skolverkets anvisningar

Enligt gymnasieförordningen, 5 kap, 13§, gäller följande: 'Specialarbetet skall ge eleverna tillfälle att fördjupa sig inom kunskapsområden som ingår i elevens studieprogram och att träna sig i att arbeta på ett undersökande sätt.'
[...] Ämnesområde kan väljas inom såväl programmets kärn- och karaktärsämnen som inom de kurser, som ingår i elevens individuella val. Specialarbetet skall ge eleven nya erfarenheter och kunskaper utifrån valt ämnesområde samt utveckla elevens förmåga att se helheter och samband.
GyVux 1994:16, Skolverket

Syfte

Syftet med specialarbetet är trefaldigt. Det skall för det första ge eleverna på gymnasiet någon erfarenhet av ett arbetssätt, som många av dem kommer att möta i studier och i ett kommande yrkesliv. Detta innebär att man skall kunna formulera ett problem, kunna söka efter de upplysningar som behövs för att lösa problemet, samt kunna presentera lösningen på ett klart och överskådligt sätt. För det andra skall specialarbetet innebära en fördjupning inom ett ämnesområde som är karakteristiskt för det program eleven valt, eller för elevens intresseinriktning.
För det tredje skall specialarbetet kunna tjäna som en merit: söker man anställning på en reklambyrå är det säkert inte ointressant att man kan visa upp ett specialarbete om reklam. Dessutom skall handledaren sätta betyg på arbetet, något som borde kunna öka arbetets värde som merit. (Detta tredje syfte är ett skäl så gott som något till att välja något av programmets karaktärsämnen; om man går på medieprogrammet kan det väl vara klokt att fördjupa sig i något ämne som har med medier att göra, med tanke på de arbeten man kan vilja söka.)

Förutsättningar

Specialarbetet ingår i samtliga nationella program som ett obligatoriskt moment liksom i det specialutformade programmet. Specialarbetet kan även ingå i det individuella programmet. Arbetet kan utföras enskilt eller i grupp och skall betygsättas efter samma skala som de olika kurserna i gymnasieskolan.
GyVux 1994:16

På vårterminen i åk 2 börjar man förbereda specialarbetet genom att orientera om förutsättningarna och genom att välja ämnesområde.
Det är en fördel för eleverna att ha bestämt ett område för sitt specialarbete före sommaren: det finns åtminstone en teoretisk möjlighet att då kunna börja leta litteratur, etc. I början av åk 3 preciseras uppgiften och före sportlovet skall arbetet vara klart.
Specialarbetet ger 30 studiepoäng, vilket motsvarar en arbetsinsats på ungefär 60 minuter i veckan under åk 3. Dessa poäng är att betrakta som en fingervisning om hur mycket tid man bör lägga ned på sitt arbete; det finns ingen särskild undervisning eller närvarokontroll (det händer dock att handledaren vill träffa sina elever på vissa bestämda tider). Varje elev tilldelas en handledare, som skall hjälpa till med att formulera uppgiften, som skall följa arbetet i alla dess faser och bistå med goda råd, och som slutligen skall bedöma det.

Krav

Specialarbetet innebär att eleven utför en praktisk eller teoretisk uppgift såsom exempelvis en tillverkad produkt, en dansform, en processbeskrivning, [...] eller diskussion av ett rent teoretiskt problem. I vilketdera fallet bör varje enskild elev redovisa resultatet i en skriftlig rapport i formellt gott skick.
GyVux 1994:16

Detta var kraven på specialarbetets yttre form. Det som krävs av innehållet är för ett teoretiskt arbete att det skall ge prov på elevens förmåga att ställa upp ett problem, undersöka det och försöka lösa det och slutligen att dra slutsatser och presentera resultatet. Specialarbetet får alltså inte bli ett mekaniskt, osjälvständigt återgivande av olika källor. För en praktisk uppgift gäller att "produkten" (enkäten, filmen, radioprogrammet, bildspelet) skall kompletteras med en skriven kommentar, som förklarar avsikten med produkten, hur produkten framställts, vilka problem man stött på, hur dessa lösts och så vidare.

Bedömning

Läraren är ansvarig för att en bedömning sker av det färdiga resultatet.
Gymnsieförordningen föreskriver: 'Vid betygssättningen av ett specialarbete skall läraren beakta elevens förmåga att själv planera, genomföra och redovisa en undersökande uppgift.' (SFS 1994:35, 7 kap. 5§)
Även om flera elever samarbetat skall varje elevs individuella prestation bedömas.
GyVux 1994:16

Kraven på ett godkänt specialarbete vid Tibble gymnasium

De krav som följer här, är hämtade ur "Lokal arbetsplan för specialarbetet". Se denna arbetsplan för mer detaljerade krav beträffande de olika betygsgraderna.

Obligatoriska delmoment

För att ett specialarbete skall kunna godkännas, måste vissa delmoment vara godkända. Dessa delmoment är: presentation av syftet, disposition av arbetet, samlande av material och en preliminär version av arbetet. Detta krav gäller för både praktiska och teoretiska arbeten.

Krav på den yttre formen

Praktiska arbeten

Teoretiska arbeten

Krav på innehållet

Praktiska arbeten

Teoretiska arbeten

Om fusk

Att använda en annans specialarbete som sitt eget, eller att låta någon annan skriva det, är ohederligt och räknas som fusk. Det leder automatiskt till underkännande. Om handledaren har anledning att misstänka fusk måste den som lämnar in ett sådant arbete vara beredd att noggrant redogöra för arbetsgång, frågeställning, litteraturval, resonemang, slutsatser etc. Den som skrivit sitt arbete själv, har naturligtvis inga svårigheter att besvara sådana frågor.

Tidsplan och specialarbeteshandledare

Som du har förstått är det inte lätt att göra ett godkänt specialarbete på en kafferast. Det är inte bara preciseringen av ämnet som kräver tid, utan det kan vara praktiska omständigheter: beställda böcker låter vänta på sig, intervjuer kan vara svåra att ordna. Börja alltså i tid! Vi har på skolan en tidsplan _ sista dag för bestämmande av ämne, för precisering av ämnesområde, för inlämnande av preliminär version och för den slutliga versionen. Följ den! Kom ihåg att ditt specialarbete inte kan godkännas om du inte får godkänt på dessa delmoment. Det är svårt att göra ett så här pass kvalificerat arbete utan hjälp, och därför har varje elev en handledare. Handledaren skall hjälpa dig att välja uppgift, att precisera frågeställningen, att hitta lämplig litteratur. En handledare har emellertid många elever att handleda förutom att hon eller han har sin vanliga undervisning så sitt inte och vänta på att handledaren tar kontakt med dig, utan du får vara aktiv och själv ta initiativet. Ta denna kontakt så snart du känner dig osäker på hur du skall arbeta, så snart du har kört fast! Utnyttja din handledare, men kom ändå ihåg att det är du som skall skriva specialarbetet!
Något som kan vara till mycket stor hjälp är att diskutera sitt arbete med klasskamrater, vänner och bekanta. Även om de inte kan bidra med något konkret, är det ofta mycket klargörande att berätta för någon annan vad det är man sysslar med, vilka problem man har. Framför allt bör du prata med dem som sysslar med ämnen som ligger nära ditt eget.

Hur man skriver ett specialarbete

Här följer ett konkret exempel på hur man skriver ett teoretiskt specialarbete, från den första idén till den slutgiltiga dispositionen. Du får också tips om hur du söker litteratur. Om du följer dessa råd och exempel, är risken för att du skall underkännas, eller behöva skriva om stora delar, så gott som obefintlig. Dessutom är det arbetssätt som exemplifieras det mest effektiva och tidsbesparande. Även om exemplet som följer utgår från en bestämd uppgift i ett bestämt ämne, är själva tillvägagångssättet allmängiltigt och går att tillämpa på vilken uppgift som helst inom vilket ämne som helst.

Några allmänna råd

Bestäm dig redan i slutet av åk 2 inom vilket undervisningsämne du vill skriva ditt specialarbete! Du har då sommarlovet på dig att åtminstone fundera över vad du vill skriva om inom detta ämne.
Kom ihåg att du inte behöver läsa in så förtvivlat mycket litteratur - det viktiga är att du visar att du kan tänka själv, inte att du kan läsa böcker. Ägna förhållandevis mer tid åt att fundera över vilken fråga du vill besvara med ditt specialarbete, än åt att smälla i dig en mängd artiklar. Försök att inte läsa något utan att du vet varför du läser just detta. I början är det för att skaffa dig en överblick, sedan, när du börjat precisera ditt arbete, är det för att du vill ha svar på vissa
bestämda frågor, eller vill veta hur andra har lagt upp liknande undersökningar. Med andra ord: läs inte allt lika noga!
För att besvara din fråga, bevisa din hypotes, behöver du information. En del uppgifter kräver kanske att man gör enkäter, andra att man fotograferar eller ritar av, åter andra att man läser skönlitteratur eller ser på konst. För samtliga uppgifter gäller emellertid att man skall orientera sig i vad som tidigare gjorts i ens ämne; inte bara för att man kan få värdefulla tips, utan också - med risk för att verka tjatig - för att en viktig del av specialarbetet är detta att kunna samla, sovra och kritiskt undersöka olika källor.

Att söka material i bibliografier

Denna orientering i ämnet sker på bibliotek med hjälp av kartotek (på större bibliotek oftast via en datorterminal) och bibliografier av olika slag. En bibliografi är en förteckning över böcker och artiklar, till exempel Svenska tidskriftsartiklar och Svenska tidningsartiklar (utkommer månadsvis), i vilka står förtecknade de artiklar som publiceras i olika ämnen i svenska tidningar och tidskrifter. Andra bibliografier kan man finna i översiktsverk, som till exempel Sveriges litteraturhistoria, eller i olika uppslagsböcker (det vill säga, efter ett visst uppslagsord, säg Napoleon, står det ofta "Tips för vidare läsning" eller dylikt). Nationalencyklopedin har ofta sådana litteraturtips i slutet av en artikel. Fråga handledaren eller bibliotekarien vilken bibliografi du kan använda för din uppgift.

Att söka material i elektroniska media

I skolans bibliotek kan du söka i ett antal databaser i digital form. Artikelsök och CD-Libris finns båda på CD-ROM.
Artikelsök innehåller hänvisningar artiklar som stått i tidskrifter, dagstidningar och årsböcker. Artiklar som du vill ha förmedlas gratis av skolans bibliotek. Artikelsök finns också "on line", vilket innebär att man ringer upp databasen. Denna version är aktuellare än den som finns på CD-ROM.
CD-Libris är en förteckning över de böcker och tidskrifter som de olika forskningsbiblioteken skaffat sig (svenska böcker från 1986, utländska från 1989) . Detta är det bästa stället att söka efter böcker på. Boklån förmedlas gratis av skolans bibliotek.
I skolans bibliotek kan du också söka uppgifter på Internet. Det finns en uppsjö sökverktyg som du kan använda där; ett tips är att börja i Skoldatanätet (http://www.skolverket.se/skolnet/). Andra användbara sökverktyg är Yahoo, Lycos, Alta Vista, Dejanews med flera.

Det kan inte nog betonas hur viktigt det är att rätt kunna använda biblioteken och deras resurser: det är ofta skillnaden mellan att lyckas och misslyckas.
Till sist ett praktiskt råd (men därför inte mindre viktigt _ tvärtom!): samla allt som rör ditt specialarbete i en mapp eller pärm! Motivering till detta behövs väl knappast.

Val av ämnesområde och det första sökandet efter litteratur

Låt oss säga att jag bestämt mig för att skriva mitt specialarbete i ämnet svenska. Av olika anledningar tycker jag det vore intressant att göra något om reklam. Dels är det något jag känner till alla är vi ju översköljda av reklam i olika former dels är det något vi pratat om i undervisningen. Jag har alltså en viss "för-förståelse" av ämnet. Det är självklart lättare att skriva om något man redan känner till, än att kasta sig över något helt främmande. Men vad skall jag säga om reklam? Man kan ju behandla den ur ett flertal synvinklar: ekonomisk (vad kostar den? vem betalar?), formell (hur används bild och ord?), kulturell (vilken kultursyn framträder i den? vilka fördomar vädras?), sociologisk (till vem riktar den sig? vem reagerar på den?) och så vidare. Eftersom jag valt att göra arbetet inom ämnet svenska, kan jag stryka allt som har med den ekonomiska aspekten att göra, men ämnet blir i allafall för stort. För att få tips om vad som kunde vara speciellt intressant att syssla med inom området reklam, går jag till biblioteket. Först slår jag i den systematiska katalogen (jag hittar kodbeteckningen, "hyllsignaturen", i Ämnesordsregistret, en bok som brukar ligga på kartotekskåpen) för att se om biblioteket har några böcker som handlar om reklam. På det här stadiet är jag i första hand intresserad av översiktliga arbeten om reklam, inte studier av specialområden. Jag vet ju ännu inte exakt vad jag skall skriva om. Det enda jag vet är att jag inte skall bry mig om att låna och läsa böcker som verkar ta upp enbart ekonomiska aspekter.

Den första preciseringen av ämnet; nästa sökande efter litteratur

Biblioteket har ett par böcker som verkar användbara, och dem lånar jag och läser. När jag läser dem, slås jag av (den självklara) insikten att reklam handlar om manipulation, det vill säga, om att förmå reklambetraktarna att handla på ett visst sätt, köpa vissa varor. Men hur bär den sig åt? Vilka trick använder den? Det vore kanske något att skriva om. Jag läser noga om de avsnitt i böckerna som tar upp denna aspekt, och antecknar på vilka sidor det står sådant som verkar tänkvärt. För att bespara mig onödigt besvär när jag sedan skall börja skriva, för jag mina anteckningar enligt principen "varje bok på särskilt papper". Överst på papperet skriver jag de uppgifter som jag sedan kommer att behöva för litteraturförteckningen: författare, titel, utgivningsort, -år. Till exempel: Ulla Jonsson, Konsument, se upp!, Stockholm 1979. Jag är också mycket noga med att ange sida för de citat eller sammanfattningar ur boken som jag gör. Det är inte lätt att en eller två månader efter det att man läst en viss text komma på författare, titel och sida _ om man nu inte är så ordentlig som jag. Dags för nästa biblioteksbesök. Nu vet jag ungefär vad mitt arbete skall handla om vilka trick som reklamen använder för att manipulera oss och jag har därför en aning om vilka böcker och artiklar jag inte kommer att ha någon nytta av och därför inte behöver läsa. Nu använder jag Skolans artikelservice (finns numera på CD-ROM) för att se om det finns några användbara dagstidningsartiklar i mitt ämne. Någon kanske undrar varför jag inte använder den smarta databasen Artikelsök med en gång. Svaret är enkelt: de databaser som skolan har tillgång till ger bara författare och titel och var och när artikeln eller boken tryckts. I Skolans artikelservice, som visserligen är mindre omfattande, får man fram hela texten.

Jag hittar några artiklar, ögnar snabbt igenom dem med en gång, och finner att det bara är två som tar upp reklamen ur den synvinkel som jag är intresserad av. För att spara tid, pengar och papper är det endast dessa två, som jag ber att få kopierade. Men jag misstänker att det kan finnas en mängd intressanta artiklar i olika tidskrifter, och går därför till Artikelsök. Om jag söker under "Reklam", får jag en alltför lång lista på artiklar, och därför preciserar jag sökningen till "Reklam och sociologi" och "Reklam och psykologi". (Detta är en ren chansning _ men den verkar rimlig.) Datorn sprutar ut en rad titlar, och det gäller att sovra ordentligt, så att jag slipper läsa alltför mycket som inte har med min inriktning att göra. Jag bestämmer mig för ett halvdussin artiklar, som av titlarna att döma verkar matnyttiga. Dessa beställer jag genom biblioteket.

Preliminär frågeställning

Medan jag väntar på de beställda artiklarna, börjar jag samla material, det vill säga, jag noterar hur reklamen på bussen, i tunnelbanan, på reklampelare och så vidare ser ut, och jag klipper ur annonser av alla de slag (och noterar på urklippen var och när jag klippt ur dem). Jag upptäcker snart att det är en våldsamt stor uppgift jag gett mig in på. Det finns ju något att säga om varje snutt reklam jag får syn på; alla använder de något slags trick för att påverka konsumenten. Jag måste tydligen begränsa mig ytterligare, annars kommer jag att drunkna i material. Om jag bara skulle ta upp reklam som finns i veckopressen? Eller på offentlig plats? Eller reklam för en viss sorts vara, till exempel smink eller godis eller kläder? Alla dessa begränsningar verkar möjliga. Jag tänder emellertid inte riktigt på någon av dem, utan söker vidare. En annan möjlighet vore att begränsa sig till en viss målgrupp. Det kunde kanske vara intressant! Genom att granska hur reklamen manipulerar en viss grupp, kan man kanske få en bild av hur reklammakare ser på den gruppen, vilka fördomar som finns om den, och slutligen hur målgruppen inte bara påverkar reklamen, utan också påverkas av den. Precis det jag tyckte var mest intressant i ett par av de artiklar om reklam som jag läst. Vilken målgrupp skall jag välja? Män, kvinnor eller barn? Jag väljer tonåringar _ dels för att så mycken reklam riktar sig till den gruppen, dels för att det är den grupp som jag har mest kunskap om. Så har jag då en preliminär frågeställning för mitt specialarbete: Hur bär sig reklammakarna åt för att manipulera tonåringar?

Den första dispositionen

Nu gäller det att tänka efter ordentligt och göra en preliminär disposition, så att jag vet vad jag skall leta efter i annonser, i böcker och artiklar. En tidsbesparande åtgärd alltså. Jag vet att jag skall ha en inledning som talar om hur och varför jag har begränsat mig som jag gjort, och vilken fråga jag tänker besvara i mitt arbete. Den bör det inte bli några problem med, och den kan jag skriva när resten av arbetet är klart. På detta stadium väljer jag enklast tänkbara disposition:

1. Reklam i tidningar

1. dagstidningar
2. kvällstidningar

2. Reklam i tidskrifter

1. tidskrifter "för hela familjen"
2. tidskrifter för tjejer
3. tidskrifter för killar

3. Reklam på offentlig plats

4. Bio- och TV-reklam

   
   
   

Reviderad disposition

Jag märker emellertid snart att min första disposition inte ger så mycket, och detta av flera skäl. För det första blir det en hel del upprepningar, för vad som är sant om reklamen i tidningar, sett ur min speciella synvinkel, är i stort sett också sant om reklamen i tidskrifter, på bio etc; för det andra skymmer dispositionen det som jag är intresserad av, nämligen reklamens tricks. Rimligare verkar vara att disponera efter de reklamknep jag kan hitta. Dessutom är de flesta av de artiklar och böcker jag fått fram upplagda på det viset, vilket gör det lättare för mig att använda dem. Jag ställer upp en ny disposition:

1. Språket

1. ordval (värdeladdade, stämningsskapande ord, slang, etc)
2. engelska inslag
3. vitsar och lustigheter

1. situationer (bad, disco, gym, skola, etc)
2. livsstil (frigjord, ordentlig, etc)

   
   
   

Slutgiltig disposition

Det går skapligt att arbeta efter denna disposition, men den har sina brister. Är det verkligen möjligt att skilja språk och bild åt? Värdeladdade ord som "fri" åtföljs normalt av en bild på någon eller några som ser "fria" ut; romantiska ord om spirande kärlek beledsagas av softade bilder på ljuva flickor och tryggt manliga unga män. Det vore rimligare att ha underrubriker som "Kärlek", "Frihet" och så vidare. Dessutom märker jag att jag hela tiden bara beskriver den ena reklambilden efter den andra; jag talar om för läsaren vad läsaren kan se med egna ögon. Det gäller alltså att hitta en form, i vilken jag varken upprepar mig eller är enbart beskrivande. Efter mycket grubbel kommer jag så fram till min slutgiltiga disposition. (Underavdelningarna är på intet sätt uttömmande eller särskilt väl valda de står där för att visa hur pass noga man bör strukturera sitt arbete.)

1. Kärlek

1. Pojke möter flicka
2. Flicka får pojke

1. Ungdom = frihet
2. Strunta i konventionerna

1. Kvinnligt
2. Manligt

1. Amerikanskt-engelskt inflytande
2. Individualism
3. Materialism

   
   
   
   
   

Citat och hänvisningar

Så är det bara att börja skriva. Nu vet jag vad det är jag skall skriva om, och kan därför dels sålla bort en del litteratur, dels leta efter sådant i de artiklar och böcker jag behåller, som direkt har med mitt ämne att göra. Den litteratur jag utnyttjar skall redovisas. Det avsnitt som nu följer kan verka petigt, men alla dessa regler utgår från samma grundprincip: Läsaren skall alltid kunna veta vad som är mina tankar och vad jag har fått från andra. Dessutom skall läsaren med hjälp av mina hänvisningar utan svårighet kunna plocka fram vilken källa som helst och kontrollera att jag återgivit den riktigt. Det finns faktiskt en rättslig aspekt på detta också. Enligt lagen om upphovsrätt har man rätt att fritt citera andra författare _ under förutsättning att man anger upphovsmannen och att man inte förvanskar dennes text.

Citat

Grundprincipen för citat är enkel. Så snart jag citerar (det vill säga, återger något exakt ur en bok, artikel, intervju eller dylikt), måste jag ange varifrån jag hämtat citatet. Det finns två huvudmetoder för att ange källan: nämna den i texten eller i en not. På senare år har det blivit allt vanligare att man använder en variant av den förra huvudmetoden, det så kallade Harvardsystemet. Det är utan vidare den enklaste hänvisningsmetoden att använda, och är den jag vill rekommendera.
Oavsett vilken metod man använder för sina källangivelser, skall man följa vissa regler när man citerar. De är i korthet de följande:
* Anföringstecken (") skall sättas före och efter citatet.
* Citatet skall återge originalet exakt (undantag: se de två följande punkterna) .
* Överhoppade ord inne i ett citat markeras med tre punkter omslutna av snedstreck: /.../.
* Egna tillägg inne i ett citat omges av snedstreck: / /.
* Hänvisningen skall komma i direkt anslutning till citatet. Se exemplen här nedan.
Harvardsystemet innebär att källan anges med författarnamnet + verkets utgivningsår. När man anger sida i det verk som citeras, sätter man kolon efter årtalet och sedan sidnumret. Så här skall det se ut:
Flickor i reklamen är inte bara ljuva, utan bilderna på dem "erotiserar också konsumtionen /.../ genom att erbjuda /en/ lolitakvinna med sitt oskuldsfulla ansikte och sin yppiga kvinnokropp". (Peterson 1985:22) På reklambilden för ett nytt tuggummi (bilaga 6) ser man ett tydligt exempel på detta. Flickan...
Eller med en annan konstruktion:
Flickor i reklamen är inte bara ljuva, utan bilderna på dem, som Peterson säger (1985:22), "erotiserar också konsumtionen /.../ genom att erbjuda /en/ lolitakvinna med sitt oskuldsfulla ansikte och sin yppiga kvinnokropp". På reklambilden för ett nytt tuggummi...
Eller:
Om reklamens bilder på flickor har Peterson (1985:22) följande att säga: "/De/ erotiserar också konsumtionen /.../ genom att erbjuda /en/ lolitakvinna med sitt oskuldsfulla ansikte och sin yppiga kvinnokropp". På reklambilden för ett nytt tuggummi...
Citatet omges alltså av anföringstecken och föregås omedelbart av hänvisningen. I detta fall innehöll den text jag ville citera en del ord som var onödiga, och som jag ville hoppa över; dessa utelämnade ord markeras av /.../. För att citatet skulle bli grammatiskt riktigt, var jag tvungen att stoppa in ordet "en" (och i sista exemplet också "de"), varför jag omgav dem med / /.

Andra hänvisningar än citat

Man skall emellertid inte citera i onödan; det tar ofta stor plats. Man kan göra så här i stället:
Flickor i reklamen är inte bara ljuva, utan, som Lars Peterson (1985:22) säger i en bildanalys, de framställs också som erotiskt lockande. På reklambilden för ett nytt tuggummi...
Den enda skillnaden mellan detta sätt att utnyttja en författare och det direkta citatet är att du här använder dina egna ord, gör en sammanfattning. Hänvisningstekniken är precis densamma som för ett citat.

Det kan ju hända att man utnyttjar en text så mycket i vissa avsnitt, att man skulle vara tvungen att sätta ut hänvisningar i var och varannan mening. Det ser trist ut och bryter läsarens koncentration, men det går att undvika. Låt oss säga att jag i mitt specialarbete om reklam har tagit en mängd bakgrundsinformation från en viss bok. I stället för att ideligen hänvisa till den i texten, kan jag avsluta Inledningen på följande sätt: Mina fakta om reklam, liksom den analysmodell jag använder, har jag i stor utsträckning hämtat från Bengt Linds bok Reklam - tro och vetande (Lund 1983).
Observera att eventuella citat från Linds bok måste behandlas på vanligt sätt.
Skall man då hänvisa till allt man läst sig till? Redovisa alla citat? Det finns en tumregel som säger att man inte behöver redovisa "allmänbildningskunskap" eller "uppslagsbokskunskap"; utgå från denna regel och använd ditt sunda förnuft. Om du till exempel anger Nya Zeelands yta, förefaller det onödigt att hänvisa till Encyclopedia Britannica, varifrån du fått uppgiften, och om du skriver "Att vara eller inte vara", skulle det se fjantigt ut att i en hänvisning skriva (Shakespeare 1600).

Referenser

För att Harvardsystemet skall fungera, det vill säga, för att man skall förstå vad det är för text som döljer sig bakom "Peterson 1985", måste man ha en förteckning över de källor man hänvisar till i texten. Skall man vara riktigt fin, skiljer man mellan "källor" och "litteratur" - det förra är till exempel muntliga uppgifter, brev och protokoll, det senare allt tryckt material. Förteckningen skall omfatta allt man hänvisat till i arbetet, och skall vara ordnad alfabetiskt efter efternamnet! Om ett verk inte har någon namngiven författare (till exempel broschyrer) eller är ett samlingsverk (till exempel ett uppslagsverk) står titeln på författarplats (se exempel här nedan). Omedelbart efter författarens namn står utgivningsåret inom parentes. Observera att uppsatser och artiklar omges av anföringstecken, och att boktitlar kursiveras (eller stryks under om man använder skrivmaskin). Meningen med en hänvisning är att den vetgirige läsaren skall kunna leta upp samma litteratur själv, och i bibliotekens kataloger kan man bara slå upp boktitlar (och författare), inte enstaka artiklar. I exemplet på litteraturförteckning här nedan har Birgitta Conradsson således skrivit en uppsats eller artikel som ingår i en bok (i detta fall en årsskrift) som heter Fataburen. Var noga med att ange nummer och årgång på tidskrifter och datum och år på tidningar!
En intervju behandlas som vilken text som helst.
Om du hittat material på Internet, behandlar du det i princip på samma sätt som en bok eller artikel. Det kan dock vara lämpligt att ha sådana referenser i en särskild avdelning. Se här nedan för ett par exempel. Det första exemplet gäller en artikel i en tidskrift som heter Money och som finns på Internet. Författaren till artikeln är namngiven. Nätadressen står på "förlagsortsplats". I det andra exemplet är artikeln hämtad från en "newsgroup", som alltså namnges för att din läsare skall kunna hitta fram till samma ställe.
Det tredje exemplet gäller en text som du hittat på en hemsida som heter "Grim World". Textens namn står på författarplats, eftersom du inte vet vem som är författare till den. Hemsidans namn står på "titelplats" och följs av nätadressen, som står på "förlagsortsplats".
En referenslista skall alltså se ut på följande sätt:

Referenser

Otryckt material Trickson, Karl (1995) Intervju 22/11 1995 Tryckt material Bonniers lexikon, vol. 11 (1965) Stockholm. Artikeln "Reklam" Conradsson, Birgitta (1985) "Nio filmstjärnor av tio...", Fataburen. Stockholm Lind, Bengt (1983) Reklam - tro och vetande. Lund Låt inte lura dig! (1982) Broschyr utgiven av Konsumentverket. Stockholm Packard, Vance (1958) Varför köper vi? Övers. Olle Moberg. Stockholm Peterson, Lars (1985) Det köpta språket. Uppsala Ståhlberg, Carin (1988) "Bildspråk nära våra drömmar", DN 30/6 1988 Österlund, Åke (1986) "Flärdfull image vinner terräng", Veckans Affärer, nr 49 Elektroniskt material Hawkins, Jack (1996) "Advertising Makes the World Go Round", Money. http://www.pathfinder.com/money Lane, Pacho (1996) "Perfect Markets". news:alt.list.edu 1996-08-23 "Lethal Pictures" (1996) Grim World. http://www.grimworld.uk

Titelsida

På omslaget skall stå specialarbetets titel, inom vilket ämne du skrivit ditt arbete, vilket år det är, vilken skola du går i, din handledare, ditt namn och din klass. Sätt gärna in en bild också. Sidan kan se ut så här:

Specialarbete läsåret 1998-99
Tibble gymnasium

Handledare: Ann Onymus
Författare: Pelle Jönsson
Klass: SP 3 e

Innehåll

Här sätter du upp alla huvudrubriker och deras sidnummer. En innehållsförteckning som utgår från den disposition som skissades tidigare, kunde se ut så här:

Inledning 1
Kärlek 3

1. Pojke möter flicka 4
2. Flicka får pojke 6 .
   .
   Frihet 10
   Avslutning 16
   Referenser 18
   Bilagor 19

Inledning

I inledningen talar du om vad det är du skriver om, vad du har för syfte med arbetet (det vill säga, din frågeställning, din hypotes) och något om din arbetsmetod: bild- och litteraturstudium, enkäter, intervjuer och så vidare. Här kan du också förklara varför du valt att begränsa ditt arbete så som du har gjort, och om du använt något speciellt verk som grundtext (se ovan om hänvisningar).

"Avhandling"

Det är egentligen en smaksak om man vill ha blott några få huvudrubriker eller också vill sätta ut alla underrubriker. Många underrubriker ger ett redigt intryck, men det kan också se stelt och tråkigt ut. Om det dessutom bara kommer några få rader efter en underrubrik, får läsaren lätt en känsla av "mycket väsen för ingenting". Rådgör med din handledare!

Avslutning

Här sammanfattar du det du kommit fram till, värderar, kommer med personliga reflektioner. En regel är att man inte får komma med något nytt i detta avsnitt.

Referenser

Denna förteckning skall utformas som exemplet ovan - och inte på något annat sätt! Längst bak samlar du alla de bilder, tabeller och diagram, som du ofta hänvisar till i din text.

Bilder

Det lättar ofta upp en text om du använder bilder för att illustrera det du vill säga. Se bara till att bilderna hamnar intill den text som de skall belysa, annars blir läsaren lätt konfunderad.

Bilagor

Det kan hända att man skriver ett arbete där man ofta vill hänvisa till en och samma bild eller tabell. Ta till exempel det arbete om reklam som jag använt som exempel i detta häfte. Jag skulle antagligen ha plockat ut ett halvdussin reklambilder som är typiska på ett eller annat sätt och ofta hänvisat till just dessa i texten. Praktiskt kan då vara att samla dessa bilder i en bilaga, som placeras längst bak (efter referenslistan alltså). Det är mycket lättare för läsaren att hitta dem om de är samlade i slutet, än om de finns insprängda här och där i texten. Kom ihåg att numrera dem! "Bilaga nr..." brukar man skriva i övre högra hörnet.

Slutord

Det är säkert så, att många ser specialarbetet som enbart en börda, som ytterligare en meningslös skoluppgift. Den inställningen är begriplig om specialarbetet bara blir ytterligare en "fördjupningsuppgift", ytterligare en uppsats, i vilken man mekaniskt upprepar de fakta man slagit upp i diverse böcker eller ytterligare en praktisk uppgift som man utför enligt lärarens instruktioner. Meningen är att specialarbetet skall mäta er förmåga att utnyttja de baskunskaper ni skaffat er i skolan, er förmåga att skaffa fram, kritiskt granska och utnyttja litteratur; er förmåga att ställa upp och skriva ned era reflektioner och slutsatser, er förmåga att skapa något eget på ett medvetet sätt. Kort sagt, er förmåga att producera, inte bara reproducera. Sett ur den synvinkeln är kanske specialarbetet inte bara en börda.

Tibble i september 1996
Håkan Kjellin