Kungastad eller köpmannastad?

Sidenvägens omläggning


Under 700-talet utsattes Sidenvägen över Medelhavet för allvarliga störningar. De islamiska kalifaten hade befriat sig från Byzans och expanderat längs södra Medelhavet och ända upp i Spanien. Byzans och de andra kristna rikena runt Medelhavet svarade med att blockera handeln från kalifaten och sjöröveriet frodades. En ökande efterfrågan på siden uppstod dock i de framväxande anglosaxiska och frankiska rikena i nordvästra Europa. Sidenet behövdes främst till praktdräkter åt de nya kyrkliga och feodala eliterna och till utsmyckandet av kyrkor och kungliga och grevliga palats. Sidenvägen drogs i ökande omfattning längs flodsystemen Dnepr och Volga mot Östersjön.



Sidenhandeln under "Vikingatiden"
Blått visar Don/Volga- och rött visar Dneprleden.

Kiev (turk. "strandbosättningen"), vid Dneprleden, hade en gång runt 700-talets början grundats av khazarerna och utgjorde då ett handels- och administrativt centrum i västra Khazaria. Changard eller Könugård (fornsv. "Khanens fäste") var, helt korrekt, det samtida fornnordiska namnet på Kiev. Västkhazarerna började emellertid alltmer fjärma sig från Khazaria under 800-talet. Detta var mest en följd av rabbinismens hårdhänta införande och en enorm invandring av judar från främst Byzans till Khazaria. Det kom att innebära en ökande kulturell och etnisk sammansmältning mellan västkhazarer och andra folk i området som slaver, skandinaver och magyarer. Det framväxande Kievriket utvecklades under slutet av 800-talet till en konkurrent till Khazaria.

Khazaria koncentrerade därför Sidenvägen mer och mer till Don-Volga av militära och säkerhetspolitiska skäl. Byzans upprätthöll restriktioner i handeln mot Kievriket och föredrog också den säkra leden via Khazaria för sin egen handel och sidenexport. De stora karavanerna nådde snart inte längre fram till Kiev och man fick inte längre avsättning för sin specialvara, slavar (mamlucker), till kalifaten. Kievriket hade hamnat vid sidan om Sidenvägen.



Inte bara siden utbyttes längs Sidenvägen, utan
också frankiska svärd.

Handelscentret Sarkel vid Don fortifierades år 833 till skydd mot Kievrikets begynnande aggression. År 839 klagade några skandinaviska handelsmän hos Frankerrikets kejsare, med bistånd från judiska radhanitiska köpmän från Khazaria, över att de inte kunde använda Dneprleden via Kiev längre. Khazaria hade alltså i praktiken full kontroll över Sidenvägen, som styrdes via Volga. Ibn Fadlan berättar att sidenet nådde Khazaria på fem tusen kameler åt gången!

Sidenvägen mot norra och västra Europa gick nu alltså från Byzans, Kalifaten, Sogdiana och Kina, över Don-Volga och Östersjön via stödjepunkterna Sarkel, Itil, Bulgar, Staraja Ladoga, Birka och Hedeby mot slutdestinationerna Dorestad och London. Handeln sköttes gemensamt av de khazariska, frankisk-frisiska, varjagiska och senare även tyska handelshusen och över-vakades mycket nära av Khazarias förnämsta köpmän, bankirer, emissarier, vågmästare och andra befallningsmän och ibland en liten, men bestämd, avdelning rytteri som stöd för diplomatin.

Sidenhandeln gav, som vi också vet, upphov till en omfattande sekundär och lokalt baserad handel av mest förnödenheter, prydnadssaker och service till fjärrhandeln. Därmed växte det fram många andra lokala och regionala handelscentra, av olika etniskt, socialt och politiskt ursprung och betydelse, t.ex. runt södra Östersjön och Nordsjön. Ur denna handel växte senare den "tyska" handelshusorganisation fram som, liksom de khazariska och frankiska handelshusen på sin tid, totalt dominerade fjärrhandeln, nämligen Hansan.

Nästa sida, Slutet!


Föregående!


Nästa sida!


© 1997