| Spelminnen / Recensioner / Final Fantasy-tips | |||||
Format PlayStation Utvecklare Game Arts Utgivare Ubi Soft Genre RPG Premiär 1999 |
|||||
| Grandia Fastän det var knappt ett år sedan Grandia släpptes här i Europa, så är det inget nytt spel direkt. 1997 hade Game Arts släppt det till Segas 32-bitare Saturn, men bara i Japan. I USA ägde för få en Saturn för att det skulle bli lönsamt för Game Arts att översätta titeln till engelska och släppa spelet där, och i Europa var det ännu färre som hade maskinen. Men det föll sig så, att någon klok person kom på att man kunde konvertera Grandia till PlayStation och på så sett nå en betydligt större massa. Sagt och gjort, Grandia översattes och kom till USA och Europa, dock nästan två år efter det att titeln släppts i Japan. Grandia tar sin början i en liten stad i den gamla världen, där en busig pojke vid namn Justin bor med sin bestämda men snälla mor. Justin, som är faderlös, drömmer om att bege sig iväg på storartade äventyr till den nya världen, ett ställe som endast kan nås med båt. Med en speciell sten som Justin ärvt av sin far, kommer han i kontakt med den kvinnliga anden Liete. Hon berättar om Andevärlden, en plats som Justin känner sig kallad att finna. Han och vännen Sue rymmer hemifrån och efter några dagars hårt slitande på en båt, anländer de till den nya världen. På sina olika resor från plats till plats finner Justin nya vänner som han lyckas få med på sin aningen vilsna färd. En person som med en gång blir spelets andra huvudperson är den vackra kvinnliga äventyraren Feena. Hon ser ner på Justin från en början och tycker att han är lite barnslig, men allteftersom spelet fortskrider så fattar Feena mer och mer tycke för Justin, något som är ömsesidigt. Efter att träffat några olika figurer, så förstår man vilket enormt arbete Game Arts lagt ner på karaktärsdesignen. Och det är runt matbordet det märks tydligast, där man samtalar om dagens händelser och vart man ska bege sig härnäst. Faktum är att jag aldrig spelat ett RPG där man känner så starkt för karaktärerna. Justin är för mig den perfekta mallen för hur en huvudperson i ett episkt rollspel ska vara. Han kan till och med få mig att skratta. Om vi ska gå in på grafiken och spelsystemet, så har jag nästan bara gott att säga om det också. Miljöerna är helt i 3D och man byter vinkel genom att använda L- och R-knapparna. Allt är oerhört detaljerat och tillsammans med den smakfulla färgsättningen skänker spelet ett varmt och mysigt intryck. Förutom att det känns friare och mindre linjärt, så bildar Grandia skola för framtida RPG. Striderna då? Jo, även här finns ett unikt inslag. När kampen startar visas din och fiendens attacktid på en mätare i det nedre högra hörnet. Oftast är man snabbare än fienden och får nöjet att slå första slaget, men hamnar man i ett bakhåll gäller det att se upp. Striderna uppkommer inte slumpvis som i Final Fantasy-spelen, utan här måste du stöta på en fiende för att hamna i strid, alternativt att fienden stöter på dig. Magier och vapen finns det gott om. För att få tillgång till de klassiska elementen eld, jord, vatten och luft så måste man hitta så kallade manaägg. Dessa lämnas sedan in i en affär och i utbyte får man önskad magi. Ju mer man använder magierna, desto mer utvecklas de och så småningom bildas nyttiga kombinationer mellan elementen. Vapen kan som i de flesta rollspel köpas i affärer eller i enstaka fall vinnas från fiender. Med vapnen kan man såklart utföra vanliga attacker, men även grymma specialattacker till kostnad av speciella poäng. För att sammanfatta Grandia kan man använda sig av tre ord: innovativt, vackert och involverande. Men det finns naturligtvis brister också. Striderna är lite för enkla, det händer nästan aldrig att man dör. Bossarna är också alldeles för veka, de använder rätt mesiga magier och ger med sig efter högst 5 minuter. Musiken är heller inte så bra som den förväntas vara i ett RPG. Allt för ofta hörs ett monotont trumljud blandat med lite maracas. Det förekommer givetvis helt okej musik också, främst i städer och byar, men bara ytterst sällan får man höra riktigt vackra toner. Trots några negativa saker, så hamnar Grandia högt upp på min interna speltopplista. Att ta del av Grandias mysterier är oftast ett sant nöje, ett nöje som dessutom varar längre än 40 timmar. |
|||||
|