Egna iakttagelser och funderingar under en december-vecka i California, 1999
Jag hade förmånen att följa tre av Sharks matcher hemma i "The Tank" i San Jose i början av december. Här följer mina personliga intryck av hur läget är för Sharks i allmänhet och för Marcus Ragnarsson i synnerhet. För säkerhets skull har jag även varvat det med lite officiell statistik - om ni nu mot förmodan tvivlar på mitt omdöme... Låt oss konstatera det från början - Marcus Ragnarsson är otroligt bra och betyder oerhört mycket för Sharks! Marcus formar tillsammans med Mike Rathje ett mycket stabilt och pålitligt backpar vars närvaro faktiskt direkt kan avläsas i Sharks resultat. Både Rags & Rats, som dom kallas, har varit borta på grund av skador ungefär samtidigt en period under hösten. Under den tid som båda eller någon av dem inte spelade hade Sharks ett facit på 8 vinster, 11 förluster och 3 oavgjorda. Sett till de matcher då de båda har spelat har man ett facit på 9 vinster 3 förluster och 1 oavgjord... [siffrorna avser matcherna t o m 991218] Marcus har dock den massmedialt otacksamma uppgiften att ägna sig åt defensivspel och det är väl förklaringen till att vi ytterst sällan ser hans namn figurera i svensk media. I matchen mot Colorado den 8/12 som Sharks vann med 4 - 2 gick t ex Peter Forsberg poänglös från isen och inget annat än slutresultatet rapporterades i svenska tidningar. Absolut inget ont om Foppa, men tror vi inte att det hade blivit åtminstone en liten enspaltare i Aftonbladet om han gjort ett par mål? Däremot var det tydligen ingen som frågade sig varför han inte gjorde några mål, eller ens några poäng, mot Sharks... Jag kan berätta att han helt enkelt inte fick nåt utrymme eftersom Marcus var satt att bevaka honom och gjorde det otroligt bra! Av kanske förklarliga skäl har lokal media lättare att hålla koll även på defensiva spelare och i San Jose Mercury News brukar man inte spara på superlativen när det gäller Rags & Rats. (Marcus utsågs för övrigt av Mercury News till en av "Matchens Lirare" - Second Star of The Game - i matchen mot Colorado.) Samma sak gäller de lokala radiostationerna, TV och inte minst fansen. Detsamma gäller även Coach Darryl Sutter som har uttryckt farhågor att han kanske kör för hårt med sitt favoritbackpar. Det där med superlativ får väl tas på en annan nivå när det gäller Sutter, som har nästan omänskligt höga krav på allt och alla. Efter matchen mot Colorado kostade han på sig att muttra ett "Good Game" till Marcus vilket tydligen är ungefär den yttersta graden av beröm han kostar på sig...
En tränares förtroende för en spelare brukar ju avspegla sig i hur mycket istid vederbörande får. Under de tre matcher jag fanns på läktaren, spelade Marcus enligt följande:
Tittar vi på den totala statistiken ser vi även att Marcus är en av de spelare som Sutter utnyttjar hårdas. Endast backen Gary Suter, som används otroligt mycket i powerplay, ligger före med ett genomsnitt på 24:18 per match. På andra plats kommer Marcus med sina 23:09. Det är i numerärt underläge som Marcus får slita absolut mest. Det var var snarare regel än undantag att han som enda spelare ingick i både första- och andrauppställningen i boxplay under de tre matcherna ovan. Då skall vi samtidigt ha i minne att Sharks har ett mycket bra facit vad gäller s k penalty killing. Mot Phoenix i söndags sprack en svit på 24 raka numerära underlägen utan baklängesmål. Av de 34 senaste numerära underlägena hade man tills dess klarat av 32 utan att släppa in något baklängesmål...
När Sutter ville skärpa till laget extra i pressade situationer kallade han in Rags & Rats bakom Owen Nolan, Jeff Friesen och Vincent Damphousse. När han behövde försvara sig med bästa möjliga manskap i numerärt underläge var det samma uppställning med undantag av Damphousse. Den enda uppställning som Marcus inte ingick i var förstauppställningen i powerplay. Ovanstående gällde i åtminstone de tre matcher jag såg men den totala statistiken talar ju för att det brukar vara så för det mesta. Trots sin relativa ungdom hör Marcus till en av veteranerna i Sharks historia, vilket naturligtvis till stor del kan förklaras av att laget endast existerat sedan 1993;
Före avresan utlovades det på sidan att vi skulle låterkomma om fyra poäng. Det blev fem - men inte från ÖIF's sida utan från San Jose Sharks'. En mycket intressant och händelserik vecka i flera avseenden och med de tre matcherna som den extra kryddan i tillvaron. Saffranet bland kryddorna var matchen mot Colorado då Sharks mot bra motstånd spelade så stabilt att vi egentligen aldrig var oroliga - vi bara njöt. Vi - var i det fallet jag och 17.482 andra hysteriska fans som stundtals gjorde allt för att överrösta varandra. Det kan inte beskrivas i ord - det måste upplevas på plats. Om Sharks och Marcus fortsätter visa samma goda form som hittills är det bara en tidsfråga innan vi får både läsa, höra och se mer från San Jose även i svensk media. Vi tror att vi som vanligt ligger i framkant vad gäller rapporteringen... Teoretiskt sett kan det naturligtvis vara så att Sutter ville vara extra artig och lät Marcus spela mycket bara för att jag var där. Det är dock inte särskilt troligt. Sutter är inte känd för att vara varken speciellt artig eller inställsam - i alla fall inte när han står i båset. Han är snarare känd för att vara otroligt målmedveten och fokuserad, på gränsen till tjurskallig, med en enda sak i sinnet: att vinna och vara bäst! Det är med den ambitionen han gång på gång, i match efter match, ständigt väljer Marcus som en av fem när han skall pressa det bästa ur sitt lag, som en av fyra när det gäller att freda sig i numerärt underläge, som en av tre när underläget är ännu större och som en av två närhelst han vill ha sina mest pålitliga backar på isen. Så går det till just nu i San Jose Sharks - ett av höstens hetaste lag, i NHL - världens bästa liga, i en av de tuffaste lagidrotter som finns - The Coolest Game On Earth. |
