En match där Tullinge spelade för att hålla sig på rätt sida om det förhatliga strecket och ÖIF endast hade äran att spela för. Det visade sig att strecket betydde mer än äran - mycket mer.

Trots en chockartad inledning med Tullinge-mål redan efter 28 sekunder lyckades vi hålla i ganska bra den första perioden. Vi kunde även rättvist kvittera i ett bra power play efter 11:58 genom Pontus Parling assisterad av Peter Larsson och Håkan Lindberg. 1 - 1 stod sig perioden ut men perioden som helhet till ÖIF på poäng.

Från och med period två var dock det roliga slut. Tullinge kan utan att briljera göra tre mål på ett stillastående och passivt ÖIF.

Ett av få besök i Tullinges zon i mittenperioden

I sista perioden rycker vi upp oss en liten aning och efter 10:44 gör Erik Elvingsson 4 - 2 med hjälp av Ted Wallin och Jimmi Johansson, Detta ser länge ut att även bli slutresultatet men med 36 sekunder kvar slår Tullinge även in 5 - 2.

Emil Brandel laddar stora kanonen i sista perioden

Skott: 30 - 17  (7-8, 12-3, 11-6)

På det hela taget en ganska trist tillställning där det minst dåliga laget vann. Eller ska vi kanske säga laget som minst saknade vilja. Det fanns naturligtvis undantag. De jag i första hand tänker på är:

• Peter Larsson, som jobbade bra hela matchen

• Emil Brandel, som blev bättre ju längre matchen led

• Tomas Nordstrand som ofta lämnades ganska ensam men utförde sin otacksamma uppgift bra.

Ikväll kan vi inte skylla på otur. Det kan däremot en olycksbroder i den fåtaliga i publiken. På ståplats var vi väl ca tio personer. På sittplats fanns tre (3) personer. Hur stor är sannolikheten att man som åskådare får en förlupen puck i huvudet under dessa förutsättningar? En av de tre på sittplats skiter i dylika sannolikhetsteorier - han har garanterat ont i skallen fortfarande.