|
|
|
|
2000-02-07 När Anders Pentler drar på sig ÖIF-tröjan nästa gång gör han det för 500:e gången... En smått fantastiskt siffra. Femhundra matcher! Andra siffror som inte heller går av för hackor är att Anders under sina 17 säsonger i ÖIF hunnit med:
Det gör en total om 282 poäng på 499 matcher; dvs 0,56 poäng per match. Att det dessutom handlar om en spelare som fortfarande både kan dominera och avgöra en match gör inte bedriften mindre imponerande! Ingen tendens till avmattning synes! Mr Hockey i Östervåla - det är väl knappast någon överdrift? I snart två decennium har han hört till de tongivande spelarna i ÖIF och bjudit oss på stor underhållning på hög nivå. ÖIF's adelsmärke har genom åren varit skridskoåkning och ingen har mer än Anders Pentler personifierat detta. Anders debuterade som 15-åring i sista matchen säsongen 1983/84 - borta mot Gimo. Den gången var han dock mest med för att se och lära och fick hålla sig på bänken. Den spelmässiga debuten skedde 1984/85 då man mötte Uppsala i Gränbyhallen och redan då höjde Uppsala Nya Tidning på ögonbrynen åt den osannolike snabbskrinnaren från Östervåla. Och på den vägen är det... Den stora stjärnan i ÖIF debutsäsongen 1983/84 var måltjuven Kent Svensson. Andra namn vi känner igen är Peter Wictorsson, Tom Gustafsson, Stefan Wenngren och Kenneth Persson. En annan legend inom ÖIF Hockey, Leif "Knylan" Torstensson, gjorde sin sista match samma säsong. Faktum är att vi även återfinner fler bland dagens ÖIF:are i truppen från det året: Johan Nordquist, Göran Frisk och Fredrik Norstedt. Kenneth Persson har Anders speciellt starka minnen av från de första åren i A-laget. Han var ju dåtidens altmeister i ÖIF och tyckte det var kul att ta hand om "ungtupparna". Anders och Clabbe Löhman bildade kedja tillsammans med Persson. Rutinerade Persson rörde sig makligt men säkert och ropade ut instruktioner till "ungtupparna" hur och vart dom skulle åka... Samarbetet fungerade bra - Persson slapp röra sig så mycket och ungtupparna fick passningar på bladet i bra lägen när dom följde instruktionerna och for fram likt väldresserade vinthundar! Kenneth, som betytt oerhört mycket för ÖIF Hockey, hade således ett finger med i spelet även här.
Bland övriga som haft ett finger med i spelet vad gäller Anders karriär kan vi t ex nämna pappa Bo Pentler. Förutom som vanlig stödjande hockeyförälder som krängde på Anders de allra första dubbel-medade skridskorna så är det även från honom snabbheten kommer - genetiskt arv således. I alla fall om vi får tro Bo själv - och det gör vi! Han är dessutom den ende som i regelrätt tävling åkt ifrån Anders på skridskor! Men det var ju några år sedan och dessutom var det tydligen vissa oklarheter i starten... När verksamheten sedan började bedrivas i mer organiserad form var det en annan ÖIF-legend som stod för träningen på pojklagsnivå - Kenneth "Svingbolstaexpressen" Svinghammar. Kenneth var ju själv en snabbskrinnare av rang men i det här fallet skulle adepten så småningom komma att överglänsa sin läromästare. Under de 17 säsonger han gjort i ÖIF's A-lag har Anders hunnit med att avverka ytterligare några tränare:
Av dessa vill Anders klassa Lars-Fredrik Nyström som den bäste av dem alla. - Han var den som betydde mest för mig och jag tror även hela ÖIF Hockey tog ett kliv upp tack vare honom, säger Anders. Ingen har hängt med Anders hela resan i ÖIF. De som kommer närmast är Göran Frisk, Johan Nordquist och Fredrik Norstedt men alla tre har varit borta minst en säsong. Ända till starten av innevarande säsong fanns en person som Anders kamperat ihop med från början - den legendariske materialförvaltaren Roland Smids. - Ja, honom har man fått dras med på gott och ont, flinar Anders, men skyndar sig att tillägga: - Rolle gjorde ett fantastiskt jobb och hjälpt även han till att fostra oss spelare. Som ung och oerfaren spoling svor jag väl ibland över Rolle och hans materialpolitik. Det tog dock inte lång tid förrän jag insåg att han hade helt rätt - ordning och reda är en förutsättning för att det skall fungera och material är inte gratis!, betygsätter Anders tacksamt sin gamle vapendragare. En annan av dem som utför ett gigantiskt men anonymt arbete i ÖIF Hockey är Tomas "Pirran" Larsson. Han och Anders har följts åt sedan de var klasskompisar i skolan, via spel i pojklag och sedan till A-laget. Där bytte dock "Pirran" roll och tog hand om materialet istället. Många är också de spelare som passerat revy under Anders år i ÖIF - och det är inga dåliga lirare... Jag tjatar och tjatar och till sist och efter mycket funderande lyckas Anders sätta ihop ett Dream Team av alla han spelat ihop med under sin tid i ÖIF: Erik Persson Marcus Ragnarsson, Henric Björkman Kent Svensson, Patrik Forsberg, Peter Gustafsson Inga dåliga lirare var ordet, sa Bull... Det unga ambitiösa backparet väcker ett alldeles speciellt minne hos Anders; "En gång när vi hade träning både fredag kväll och lördag morgon tyckte Mackan och Henke att det var lika bra att stanna i Lundahallen. Sagt och gjort så fixade dom fram sovsäckar och madrasser och övernattade i omklädningsrummet och kunde kliva direkt ur sängen till träningen lördag morgon!" Med den inställningen redan i unga år är det kanske inte är nån tillfällighet att dessa herrar tagit sig längst av alla ÖIF:are... Är det nån motståndare som utmärkt sig som speciellt bra och svårspelad genom åren? - Niklas Falk, säger Anders blixtsnabbt och tveklöst. - Huddinge som sådant var alltid tufft att möta och "Falken" som spelare var näst intill omöjlig att ha att göra med. Otroligt bra helt enkelt, säger Anders. Nicklas Gällstedt i Södertälje är en annan tuff motståndare Anders minns och Olof Pousette på den tiden han spelade i Gimo och alltid gjorde bra matcher mot ÖIF. - Han blev nåt slags spöke för oss i ÖIF, säger Anders. Det är ju främst som snabbskrinnare vi känner Anders men faktum är ju är en komplett hockeyspelare. T ex har han ett otroligt bra skott som han utnyttjar alltför sällan. Enligt Anders själv var det där med hans skridskoåkningen inte enbart av godo; - I pojklaget var det oftast bara att ta tag i pucken och åka! Därför har jag aldrig blivit nån större tekniker - jag behövde inte dribbla utan utnyttjade bra farten för att komma runt och förbi, säger Anders. Nåja, vi har sett en och annan dribbling också... Som snabbskrinnare borde man vara rätt kräsen på underlaget och frågan är om det finns någon favorit-is? - Helt klart Lundahallen, säger Anders utan att tveka! Där har vi utan konkurrens den bästa isen säsong efter säsong och vi skall ge en eloge till våra ismakare, poängterar han. - Motsatsen hittade vi precis häromveckan, fortsätter Anders. Den sämsta is vi någonsin spelat på var den i Skå Ishall. Av alla matcher genom årens lopp finns det några som etsat sig fast i minnet; - Det allra roligaste var när vi vann i kvalet till Division 1 borta mot Tierp 1992, säger Anders. Då hade jag skadat ett knä början av kvalserien och trodde säsongen var slut för min del men tack vare ett specialskydd från Lennart Hovelius var jag tillbaka i spel igen. Vegahallen var fylld till bristningsgränsen och minst hälften var tillresta Östervåla-bor. Jag fick dels göra målet som betydde kvittering till 1 - 1 i ett två-mot-ett-läge tillsammans med Stefan Johansson och dels tekade jag till Fredde (Norstedt) som direktsköt det som blev segermålet 2 - 1 och tog oss till den näst högsta divisionen för första gången. Mottagandet vi fick när vi kom hem till Gästis var dessutom helt oförglömligt, fortsätter Anders. Vi som varit med ett tag har ju även upplevt motsatsen och ingen glömmer väl den lokala landssorg som rådde efter den snöpliga förlusten i kvalet mot Göta 1989. - Nej, då trodde man att det var slut med hockeyn i Östervåla, säger Anders. Med facit i hand hade det ju inte ens börjat... Vi hade då fortfarande de största högtidsstunderna framför oss - vem vet, vi kanske fortfarande har det...? Dessa har Anders i stor utsträckning själv bidragit till. Jag vet inte hur många gånger vi kollektivt rest oss redan när han passerat mittlinjen och den siste försvararen och haft jublet förberett och klart när han nått målet och format struten. Jag har också tappat räkningen på alla numerära överlägen vi fått när motståndarnan har tröttnat på att inte hinna med och i ren frustration tagit till ojustheter. Eller när vi på läktaren sett luckan på kanten och hoppfullt mumlat - "trampa Anders!" - och Anders har trampat! Stort grattis till, och ännu större tack för, dina 500 matcher, Anders!
[Anders spelade match nummer 500 borta mot Waxholm 2000-02-09] |
