The Punisher Mark Goldblatt, 1989Efter att polismannen Frank Castles (Dolph Lundgren) familj omkommit av en bilbomb, som var avsedd för Frank, går han boks- tavligen under jorden och blir brottsbekämparen The Punisher. En ensamvarg som glider omkring på sin HD och avrättar skurkar som undkommit rättvisan. Under fem års tid har han tagit livet av över 500 maffiamedlemmar i staden. Maffialedaren De Franco, som har åtalats för attentatet mot Franks familj, släpps i brist på bevis. Men han hinner knappt korka champagnen innan The Puni- sher dyker upp i hans residens och dödar honom, samt spränger huset i småbitar. Därefter träder De Franco Jr i bilden för att ta över sin fars roll som ledare. De Franco Jr avser att stoppa stridigheterna mellan stadens olika maffiafamiljer och utarbeta en samarbetsplan som innebär att alla familjer slås ihop till en enda stor brottsorganisation. Detta verkar till en början gå fint, ända tills Yakuzan, den japanska maffian, ledd av den spöklike och obehaglige Lady Tanaka, träder fram och vill slå sig in på den amerikanska marknaden. Hon vill vara med och dela på kakan och kräver att få 70% på alla intäkter. De amerikanska familjerna vägrar och rustar sig i stället för krig. Men då kidnappar Yaku- zan barnen till maffiamedlemmarna. Om de inte går med på spliten kommer deras barn att dödas. När The Punisher får höra talas om detta börjar han sätta press på Yakuzan, för att senare iscensätta ett räddningsuppdrag. Han blir dock tillfångatagen och torterad men lyckas till sist undkomma. Därefter påbörjar The Punisher ett krig mot maffian som saknar motstycke. The Punisher baserar sig på serietidningen med samma namn. Diggare av serietidningen brukar anse att filmen inte har mycket gemensamt med sin förlaga. Måhända att det stämmer, men nog känns det i alla fall som om serietidningskänslan är påtaglig. Detta är 80-talsaction av allra bästa sort, och troligtvis Dolphs bästa film hittills. Fil- men har knappt en död minut och det skjuts, slåss och sprängs nästan oavbrutet i 90 min. Dock känns det som att den röda tråden är lite väl tiltrasslad emellanåt. Dolph mumlar fram sina repliker på ett så- dant sätt att han till och med överträffar Stallone i Cobra. Spän- ningsmusiken är också mycket bra. Betygsätter man The Punisher i jäm- förelse med andra Dolphfilmer är detta helt klart en fullpoängare, men jämtemot andra rullar inom actiongenren är det inte riktigt lika suveränt. Men inte långt ifrån. Rekommenderas till alla älskare av 80-talsaction. Betyg:
