The Crow
Alex Proyas, 1994


"People once believed,
that when someone dies
a crow carries their soul
to the land of the dead.

But sometimes, 
something so bad happens
that a terrible sadness
is carrying with it,
and the soul can't rest.

Then sometimes, just sometimes,
the crow can bring that soul back,
to put the wrong things right." 

Det är Devils Night - en av tradition våldsam natt, natten före 
Halloween. En natt då skurkledaren "Top Dollar" och hans liga 
sätter staden i brand och sprider skräck och förödelse i sin om-
givning. Stadens poliser är mitt uppe i ett brutalt vålds- och 
mordöverfall. Ett yngre par - Rockmusikern Eric Draven och hans 
flickvän Shelly - är offren. I sin gemensamma vindsvåning har de 
båda blivit överfallna av "Top Dollar's" gäng, Shelly våldtagen 
och Eric ihjälskjuten och utkastad genom fönstret. Även Shelly 
avlider senare av sina skador.

På dagen ett år efter händelsen börjar ligamedlemmarna avrättas en 
efter en av en mystisk gärningsman. Morden är skoningslösa, brutala 
och utförda av Eric Draven som återuppstått från de döda. Precis som 
legenden säger, har en kråka givit Eric en chans att med hjälp av 
övernaturliga krafter spåra upp skurkarna och hämnas sin älskade Shelly.

Som de flesta känner till så blev The Crow Brandon Lee's sista film,
eftersom han vådasköts till döds under inspelningen. Filmen har sitt
ursprung från ett seriealbum, vilket regissören Alex Proyas på ett
bra sätt lyckats med att överföra till vita duken. Serietidnings-
känslan är märkbart påtaglig. Det frossas i färg, trots att filmen
mestadels är svart. Och ljussättningen är härligt endimensionell. Man 
kan kanske beskriva filmen bäst som en våldsam, smått sorgsen musik-
video med dånande rockmusik ,snabba klipp och svepande kameraförning. 
Men The Crow är en mörk film. Både vad det gäller handling och miljö. 
Allt är gjort på ett väldigt karikatyriskt sätt där de onda verkligen 
framställs som onda och de goda som just goda. "Ondskans krafter är 
förödande onda, medan kärleken spänner musklerna till bristingsgränsen 
och kastar sig villkorslöst in i ett föföriskt och hårdkokt passionerad 
"öga-för-öga, tand-för-tand" uppgörelse där det Goda, naturligtvis, slut-
ligen segrar" för att citera Thomas Nilssons recension av filmen i 
tidningen Shock (nr 2, 1994). En väldigt bra beskrivning, som inte hade 
kunnat formuleras bättre. Brandon Lee är suverän i rollen som den vit-
målade hämnaren och Michael Wincott gör en perfekt tolkning av en riktig 
gangster. Filmen är våldsam, men vacker, högljudd men inte bullrig. Likt 
en saga i thriller/actionformat. The Crow är en underbar och fascinerande 
och rent tekniskt en fulländad film som knappast lämnar någon oberörd. 

Betyg: