The Bird With The Crystal Plumge Dario Argento, 1969En ung amerikansk författare vid namn Sam bevittnar en natt ett mordförsök, inne på ett konstgalleri. Men när han försöker ingripa blir han istället instängd mellan två glasdörrar och kan bara ropa åt en förbipasserande att ringa polisen. Polisen är snabbt på plats, och konstaterar att den skadade kvinnan går att rädda till livet trots att hon förlorat mycket blod. Detta till förtjänst av Sam. Eftersom Sam och hans flickvän, Julia, ska återvända till USA om ett par dagar tar polischefen Sams pass i förvar. Detta för att han är ett mycket viktigt huvudvittne. Till en början blir Sam lite irriterad över detta, men snart börjar han själv att undersöka hur saker och ting hänger samman. Eftersom den lilla staden råkat ut för flera liknande mordfall utesluter ingen att det finns ett samband. Sam följer de få ledtrådar man har och kommer på detta vis över en tavla. Denna tavla såldes av det första offret bara en liten stund innan hon blev mördad. Men att agera privatdeckare är inte bara en lek. Snart visar det sig att någon inte gillar Sams undersökande och det blir farligt för både honom och Julia... The Bird With The Crystal Plumage är Dario Argentos regidebut. Detta är en äkta giallo som innehåller allt vad som brukar kännetäckna en dito. Det ges mycket sparsamma ledtrådar om vem som är mördaren. Om man tror sig avslöjat vem som är skyldig får man snabbt komma på andra tankar när denna teori visar sig ohållbar. Suverän spänningsuppbyggnad genom hela filmen gör att det är mycket svårt att slita sig från densamma utan att först ha fått reda på slutet. Det är ingen orgie i avancerade mördar- scener, utan det mesta blod man får se kommer från sår och knivhugg som bara anas. Soundtracket är däremot väldigt ojämt. Stundtals är det riktigt mysigt och småkusligt, för att i nästa scen vara helt opassande jazzliknande stress. Men med tanke på att detta är Argentos första film så kan man ha överseende med detta. Och i och för sig - somliga gillar ju inte den suveräna hårdrocken i Phenomena och Opera heller (!) Något som Argento redan i denna debut har fångat väldigt bra är känslan av att vara instängt och inte kunna ta sig därifrån. Likt Suspiria är en av de bästa scenerna i The Bird... just en sådan. Dessutom är de väldigt lika varandra. Och detta är inte enda scenen man kommer återfinna i flertalet av senare Argento filmer. Snyggt filmat, även om det inte är att jämföra med tex tidigare nämnda Suspira och Opera. Detta är helt klart ett måste för alla fan av Skräckmästaren Själv! Betyg:
