I samtalsgrupperna för vuxna överlevare, som leds av Ellen under mottot "Jag har aldrig berättat det för någon" möts tio till tjugo kvinnor i en atmosfär av stöd, tillit och trygghet för att utforska sina känslor, sörja de övergrepp man utsatts för, samla styrka och fira sin överlevnad.

Deltagarna ombeds skriva ned sina erfarenheter av att ha blivit utsatta för sexuella övergrepp som barn. Alltför ofta har deras erfarenheter förnekats, trivialiserats eller förvanskats. Att skriva är en viktig väg till läkedom, eftersom det gör det möjligt att definiera den egna verkligheten. Man får lov att säga: "Detta hände mig. Det var verkligen så illa. Det var de vuxnas fel och de bär skulden. jag var - och är - oskyldig.

Genom att gå tillbaka och skriva om det som hände kan du återuppleva känslor och få en chans att sörja. Du gräver ut platserna där du begravt minne och smärta, skräck och vrede. Du återupplever din historia.

Varför är det bra att skriva?

En fördel med skrivandet är att det nästan alltid är tillgängligt. Klockan tre på natten, när du är ensam eller inte vill väcka din partner, när dina vänner är bortresta, när terapeuten bara har telefonsvararen på och till och med katten är ute, då finns i alla fall dagboken där. Den är tyst, billig och lätt att ha med sig. En dagbok kan hjälpa dig att ta reda på hur du känner, vad du tänker, vad du behöver, vad du vill säga, hur du vill handskas med en situation, bara genom att skriva.

 Alla kan skriva

Att använda sig av skrivandet i läkningsprocessen är till stor hjälp vare sig man deltar i en organiserad samtalsgrupp tillsammans med andra överlevare eller ej. Du behöver inte se dig som en författare eller ens tycka om att skriva. Din utbildning är kanske begränsad. Du har kanske problem med stavning eller anser att du skriver illa.

Många av oss dras med blockeringar när det gäller att skriva. Om din mor tjuvläste din dagbok, om din far var svensklärare och alltid kritiserade det du skrev, om din bästis skickade runt privata brev från dig bland kompisar i skolcafeterian har du kanske svårt att formulera dig i skrift, men vi har alla ett djupt behov av att uttrycka vad vi känner. Kanske tar ditt behov sig andra uttryck än skrivande, men om du skulle vilja pröva skrivandet som en hjälp till läkedom så behöver inte tidigare blockeringar hindra dig. Många kvinnor som haft motstånd mot att skriva har gjort dessa övningar - och vunnit enormt mycket.

Tid och plats

Välj en tid och en plats där du inte riskerar att bli avbruten. Kanske krävs det vissa arrangemang, men du är värd det. Du kan skriva så länge du vill men att avsätta en viss tid från början kan hjälpa dig att slappna av.

Att skriva om sexuella övergrepp kan röra upp starka känslor; försök därför inte klämma in en halvtimmes skrivtid efter att du hämtat barnen från skolan och innan du ska börja laga middag. Se till att du har lite tid efteråt för att smälta dina intryck.

 Att bli hörd

Skrivandet är i sig självt till stor hjälp, men att dela med sig av vad man har skrivit är också viktigt. När du har skrivit något, läs upp det för någon som kan lyssna uppmärksamt och med inlevelse.

För din egen skull är det viktigt att du inte väljer någon som du vet kan försöka trycka ner dig på något sätt.

Om du inte har någon att läsa för med detsamma kan du läsa högt för dig själv - då har du åtminstone en uppmärksam lyssnare. Att uttala orden högt kan få dem att kännas verkligare.

Om du läser vad du skrivit för någon som saknar erfarenhet av att lyssna till personliga texter, gör då klart för den personen vad du behöver. Du kan säga att du helst inte vill att han eller hon kritiserar eller bedömer det du säger. Kanske vill du att hon eller han ställer frågor som kan hjälpa dig att tala mera om saken, eller kanske vill du hellre att hon/han lyssnar utan att säga något.

Kanske söker du tröst, kanske inte. Du får ofta ett mera tillfredsställande gensvar om du börjar med att förklara vad du förväntar dig.

 Den grundläggande metodiken

Försök glömma allt du nånsin lärt dig om att skriva. Vad du ska göra nu är ett slags fritt skrivande ur en fri medvetandeström. Det handlar inte om konst, stil, eller att försöka förklara för någon annan. Det handlar snarare om ett sätt att lura dina censorer för att kunna uttrycka vad du behöver.

Skriv oavbrutet, i en takt som känns bra för dig och sluta inte! Om du fastnar eller inte kan komma på vad du vill säga, kan du skriva "Den här övningen är det dummaste jag nånsin gjort" eller "Jag är hungrig - jag undrar om tiden är ute". En kvinna som skrev om de övergrepp hon utsatts för stannade då och då upp och

skrev "Jag kan inte säga mer" och fortsatte sen att just säga mer. Tack vare att hon tillät sig att vägra fortsätta, att säga nej, så blev det möjligt för henne att fortsätta med några steg i taget.

Du behöver inte använda hela meningar eller stava och kommatera ordentligt. Du kan skriva på svenska eller på något annat språk. Ifall du som barn hörde ett annat språk talas så kanske dina minnen kommer till dig på det språket. Om du blev utsatt för sexuella övergrepp innan du lärt dig tala kan det hända att duskriver på babyspråk.

* Till den här boken finns en arbetsbok (ICA Bokförlag 1996) med checklistor, förutsättningslösa frågor, skrivövningar m.m., som steg för steg lotsar överlevare genom de viktigaste momenten i läkningsprocessen.