Brottsbalk (1962:700)

35 kap. Om bortfallande av påföljd

1 § Påföljd må ej ådömas, med mindre den misstänkte häktats eller
erhållit del av åtal för brottet inom

1. två år, om å brottet ej kan följa svårare straff än fängelse i ett år,

2. fem år, om svåraste straffet är högre men icke över fängelse i två år,

3. tio år, om svåraste straffet är högre men icke över fängelse i åtta år,

4. femton år, om svåraste straffet är fängelse på viss tid över åtta år,

5. tjugofem år, om fängelse på livstid kan följa å brottet.

Innefattar en handling flera brott, må utan hinder av vad nu sagts påföljd
ådömas för alla brotten, så länge påföljd kan ådömas för något av dem.


2 § har upphört att gälla enligt lag (1975:667).


3 § Frigives häktad utan att hava erhållit del av åtal eller avvisas eller
avskrives mål mot någon sedan han fått del av åtal, skall i fråga om
möjligheten att ådöma påföljd så anses som hade häktningen eller delgivningen
ej skett.


4 § De i 1 § bestämda tiderna skall räknas från den dag brottet
begicks. Förutsätts för ådömande av påföljd att viss verkan av
handlingen inträtt, skall tiden räknas från den dag då sådan verkan
inträdde.

Har brott som avses i 6 kap. 1-4 och 6 §§ eller försök till sådana
brott begåtts mot barn under femton år skall de i 1 § bestämda
tiderna räknas från den dag målsäganden fyller eller skulle ha fyllt
femton år.

Om vid bokföringsbrott, som ej är ringa, den bokföringsskyldige inom
fem år från brottet har försatts i konkurs, fått eller erbjudit
ackord eller inställt sina betalningar, skall tiden räknas från den
dag då detta skedde. Om den bokföringsskyldige inom fem år från
brottet blivit föremål för skatte- eller taxeringsrevision, skall
tiden räknas från den dag då revisionen beslutades. Lag (1996:659).


5 § har upphört att gälla genom lag (1971:964).


6 § I intet fall må påföljd ådömas sedan från dag som i 4 § sägs har
förflutit

1. fem år, om å brottet ej kan följa svårare straff än böter och tid för
ådömande av påföljd för brottet bestämmes enligt 1 § 1,

2. femton år, om i annat fall än i 1 sägs å brottet ej kan följa fängelse
över två år,

3. trettio år i övriga fall. Lag (1971:964).


7 § Ådömda böter bortfaller när fem år förflutit från det domen vann laga
kraft. Detta gäller inte om vid utgången av den angivna tiden den dömde har
delgivits en ansökan om böternas förvandling och denna ansökan inte har
prövats slutligt. Föranleder ej ansökningen att böterna förvandlas,
bortfaller
de när rättens slutliga beslut i målet vinner laga kraft. Om bortfallande av
ålagt förvandlingsstraff föreskrivs särskilt.

Dör den dömde, bortfaller ådömda böter. Har under den dömdes livstid domen
vunnit laga kraft och lös egendom tagits i mät eller satts i allmänt förvar,
för betalning av böterna, skall dock böterna betalas av den egendomen.

Vad nu sagts om böter gäller även utdömt vite. Lag (1983:351).


8 § Ådömt fängelse bortfaller, om domen ej börjat verkställas innan tid
som nedan sägs förflutit från det domen vann laga kraft:

1. fem år, om fängelse ej över ett år ådömts,

2. tio år, om fängelse på längre tid än ett år men icke över fyra år ådömts,

3. femton år, om fängelse på längre tid än fyra år men icke över åtta år
ådömts,

4. tjugo år, om fängelse på viss tid över åtta år ådömts,

5. trettio år, om fängelse på livstid ådömts. Lag (1971:964).


9 § Avbrytes verkställighet av fängelse som ådömts på viss tid, skall vad
i 8 § sägs äga motsvarande tillämpning i fråga om den fortsatta verkställigheten;
och skall därvid tiden beräknas med hänsyn till vad som återstår av det
ådömda straffet. Tiden skall räknas från den dag avbrottet skedde eller, när
villkorlig frigivning ägt rum men förklarats förverkad, från den dag beslutet därom
vann laga kraft.


10 § har upphört att gälla enligt lag (1981:211).


11 § har upphävts genom lag (1986:645).