RASBESKRIVNING

Inte en sekund i onödan ligger den och drar sig. Den försitter aldrig ett tillfälle till upptåg. Själva kroppsbyggnaden skvallrar om en hund i farten, rygglinjen sluttar som en accelerande racerbil. Rasen lockar ofta beundrare genom sitt tokroliga yttre. För ett otränat öga liknar den måhända en blandras, men som sådan av ett unikt och sällsynt lyckat slag. Det man först fäster sig vid är de mycket rörliga öronen, upprättstående med vikta toppar som om de inte kunnat bestämma sig, och utstyrda med präktiga tofsar. Genom klippning av den krulliga pälsen understryks de karakteristiska dragen i pumins utseende. Ett rätt friserat huvud får hunden att lite grand likna en koalabjörn. Ryggens fartlinje kan också få hjälp av saxen.

Till sitt temperament har pumin den traditionella vallhundens mjuka och lättlärda sinnelag. Den är oerhört tillgiven, ibland snudd på klängig. För pumins del kan det vara en verklig fördel att tillhöra ett större hushåll. Tillsammans med bara en matte/husse kan pumin bli för fixerad på en enda person. En familj där flera ägnar sig åt hunden, vars omsorger också naturligt kommer att omfatta hela "flocken", gör pumin mer social. Som alla hundvalpar behöver pumin socialiseras, extra energi ska man lägga på den biten om man är enda ägaren. Det är nyttigt att låta andra människor pysssla med valpen redan från början, lyfta, bära och vårda den, så att den inte binds upp alltför hårt vid sin idol. Ibland kan pumivalpen behöva en vänlig knuff ut i världen för att våga börja uptäcka livets fröjder.

Pumin kan uppträda reserverat mot främlingar, det gäller i hög grad den unga hunden, men har den tagit sig över det första motståndets tröskel är den både uppfordrande och pockande i sina ömhetsbevis. Den är inte större än att den ryms i ett knä, och där sitter den gärna uppflugen. Platsen garanterar kli på magen och klapp på huvudet och strålande utsikt över mat- och kaffebord! För pumin vill vara med. Om inte i fokus så i alla fall så nära händelsernas centrum som möjligt. Den hatar att bli utmotad och ivägskickad. Som fullvärdig familjemedlem förutsätter sig pumin ha rimliga rättigheter och absolut tillträde till alla "flockens" aktiviteter. Ett lagom händelserikt vardagsliv utan segdragna timmar i ensamhet, är för de flesta pumi fullt tillräckligt. Förutsatt att en lugnare dag kompenseras med tillfälle att rasa av sig ordentligt på lång utflykt dagen efter.

Men vill man mer , så har pumin en remarkabel kapacitet. Den briljerar i såväl lydnadsarbete som agility. Det finns flera lydnadschampions och världsmästaren i agility är en pumi. I Finland, där rasen är mycket populär, är träningen av det sistnämnda utbredd. Pumin tycks närmast född till att hoppa över hinder, klättra över plank och sick-sacka mellan slalompinnar. Den har energin och de fysiska förutsättningarna, balansen och spänsten. Bruksarbete har prövats i mindre omfattning, men åtminstone en pumi har nått högre klass i spår. En hund har dessutom utbildats till bevakningshund.

Nu ska man komma ihåg att pumin, precis som mudi och puli, är en vall- och vakthund. Den har med andra ord en förkärlek till sin egen röst och stoppar man det inte i tid blir den lätt skällig. Det ligger i dess natur att ge larm när det ringer på dörren eller någon närmar sig huset. I yster lek och när pumin är ivrig kan den ha svårt att inte låta. Det går aldrig att få den helt tyst, men den skall fostras till att förstå när det är nog. Det åligger alltså pumins ägare att klart tala om var gränserna för det tillåtna går. Rasen är inte hård eller svåruppfostrad och den skulle knappast försöka sig på att konkurera om ledarskap eller yrka på alltför vittgående medbestämmande. Men inte minst terrierblodet i pumin gör att det inte går att vara alltför slapphänt. Man måste vara konsekvent och man måste se till att de krav som ställs på hunden efterföljs. Pumin är envis och smart nog att genomskåda sin ägares svaga punkter: har man en tendens att vara undfallande hittar pumin direkt kryphål. Den är också kvick nog att förekomma den sävligare ägaren och nå sina mål innan denne hunnit förstå vad som är på gång. Pumins "mjuka" utseende inbjuder till eftergifter, men också det bedrar. Pumin är det man brukar kalla "mycket hund i litet format".

Rasen finner sig som sagt var utan dispyter i att ha en mänsklig flockledare. Skrapar man lite på ytan kan man dock ofta få fram egenskaper som med säkerhet kan härledas till en sturskare och ettrigare terrieranfader. Från honom kroppens kvadratiska form, och attityd av "upp-på-tårna som är typiskt.kommer rasens stramhet, kanske Slår terrierinslaget igenom medför det att pumin blir lite "hetare". Normalt är den ingen slagskämpe, tikar och hanar samsas gott huller om buller. Det är sällan några bekymmer för pumin att umgås med andra husdjur. Som andra vallhundar kräver pumin ett visst mått av formning under uppväxten. De karaktärsdrag man önskar förstärkta uppmuntras, medan t ex skällighet och vaksamhet dämpas. Det är m a o viktigt att veta VAD man lär sin hund. Beröm eller bestraffning på fel tidpunkt kan ha rakt motsatt effekt än den tänkta. Häri ligger reservationen mot pumi som förstagångshund. Med gott stöd från uppfödaren och ett eget sunt förnuft brukar det ändå gå bra. Dessutom ska man ha klart för sig att pumin är en livlig och aktiv hund. Så livlig att det hos vissa individer stundom nästan slår över i stress. Det handlar ofta om att dämpa snarare än att "peppa", om att tala lugnande och se till att hunden håller sig på jorden. Speciellt i lek kan vissa pumis terrierglöd bubbla upp till ytan. Å andra sidan gör terriern i pumin att den kan ha stadga och stabilitet i högre grad än vad som är utmärkande för vallhundar. Söker man en stillfärdig kamrat som makligt sträcker ut sig på sofflocket, som är tyst och aldrig busar , då blir inte pumin ett lyckat köp.

Namnet pumi härrör troligtvis ur "puli" och lär betyda samma sak: fårhund. De olika orden tycks snarast haft lokal anknytning och används officiellt växelvis. "Pumi" läser vi i tryck första gången 1815. Rasen anses ha uppkommit under 1600- och 1700-talet som en följd av korsparning puli, tyska spetsar, den franska biarden och så småningom diverse terrier, troligen bl a foxterrier. Resultatet blev en hundras som på väsentliga punkter skilde sig från pulin. Pälsen blev kortare och av annan karaktär, nospartiet längre, öronen resta med vikt tipp och rygglinjen sluttande. Precis som i fallet med pulin var det professor Emil Raitsis som gav den första mer tillförlitliga beskrivningen av rasen. På så sätt klargjordes definitivt skillnaden mellan de båda. Detta faktum låg säkert till grund för det avelsarbete som påbörjades under vårt sekels första år och som ytterligare kom att understryka pumins specifika utseende. År 1921 skisseras den första standarden, ett par år senare får den status av självständig ras. Medan pulin nådde snabb berömmelse och rönte stort intresse från uppfödare, var pumins framgångar mer blygsamma. Till stor del behöll den sin uppgift som arbetande hund. Pumin har kallats "den vallande terriern". Dess iver och mod gör att den är lika användbar på får som större boskap. Den har också rykte om sig att kunna göra processen kort med råttor och andra mindre skadedjur. Det finns bilddokument som visar pumin på vildsvinsjakt!

Utanför hemlandet har pumin framför allt används som sällskapshund även om intresserade ägare också tränat vallning. Likt pulin och mudin arbetar den helst under ivrigt skällande. Den första pumin kom till Sverige från Finland 1980. Tiken Kilvan Edda, född i juli -77, importerades av Lena Nordlund. Det kom att dröja ända fram till 1984 innan hon hade sin första kull bestående av fem valpar. Den första hanhunden som användes i avel var också han av finsk härkomst och hette Kilvan Herceg. Rasen har inte omfattats av någon explosiv popularitet hos oss, trots att den i mångt och mycket kan tyckas ha förutsättningarna att nå en bredare beundrarskara. Mellan 20 och 40 valpar om året registreras i SVENSKA KENNELKLUBBEN.

Pumin borde som sagt ha en hel del fördelar som modern sällskapshund. Storleken är "lagom", ca 40 cm, och vikten mellan åtta och tretton kg. Det går att ta pumin med sog under armen om så fordras. Trots det behagliga formatet har den stor kapacitet. I stort sett alla hundsporter passar pumin . Den kan i regel gå lös under skogspromenaden eftersom jaktlusten sällan är besvärande (med reservation för individuella avvikelser! Pumin lär sig snabbt...). Den har inga enorma motionskrav men orkar hur långt som helst tack vare en ändamålsenlig fysionomi. Den är förarbunden och revirbunden och rymmer varken från ägare eller tomt. Pälsvården är lätt och den fäller inte. Ett par, tre gånger om året ska pumin klippas. Vill man hålla sin hund utställningsfin ska det göras oftare. De flitigaste putsar pälsen någon gång i månaden. Dessemellan kammas pälsen igenom med stålkam. Övrig vardagsskötsel inskränker sig till kloklippning och översyn av tänderna för att på ett tidigt stadium kunna skrapa bort eventuell tandsten. Rasen har inga utbredda ärftliga sjukdomar.

Standarden beskriver pumin som en "medelstor, terrierliknande hund med livligt temperament". Terrierlikheten uppstår bl a tack vare den kvadratiska kroppen som gör pumin något högställd, och den branta skuldran med kort överarm. Ryggen beskrivs som kort, manken väl markerad och ländpartiet medellångt men mycket stramt. Överlinjen ska slutta tydligt bakåt. Bröstkorgen ska vara lång och djup men tämligen smal d v s inte tunnformad. Buklinjen ska vara uppdragen. Svansen ska vara högt ansatt och kuperades på den tiden det var tillåtet. Det lär förekomma hundar födda med stubbsvans men det är mycket ovanligt. Huvudet utgör en icke föraktlig del av pumins charm. Nospartiet är långsträckt och spetsigt, hjässan välvd och en aning smal. Stopet är knappt märkbart, nosryggen rak. De aningen snedställda ögonen är mörka. Kronan på verket är öronen: högt ansatta, rakt uppstående med tippande öronspetsar, till formen ett omvänt V och utrustade med tufsigt uppstående hår. Pumins rörelser är kvicka och snabba, galoppen "snabb och studsande". En pumi är alltid enfärgad. Pigmentet ska alltid vara mörkt, men pälsens färg kan variera. Duvgrå, silvergrå och skiffergrå är vanligast men vi hittar också svarta, ljust gråa, vita och rödbruna hundar. Pumin är på många sätt en attraktiv hund, förutsatt att man har den erfoderliga tiden att förläna den. Vadhelst du vill göra har du en trogen, intresserad och uthållig kamrat i pumin. På köpet fås en stor portion sprallig livsglädje som inte kan undgå att smitta och sätta färg på vardag och omgivning. Pumin är en tillvarons nypa salt!