Medan pumi och puli har hittat sin plats i rashundarnas blåblodiga skara, är mudins väg dit bara påbörjad. Än är stamboken öppen för de hundar som inte kan ståta med fulla släktled, än är mudin landsbygdens hund och herdens val framför andra. Det hindrar inte att rasens populäritet som bruks- och lydnadshund ökar allt mer.

På den tid är det begav sig, och de ungerska kynologerna inventerade det inhemska hundbeståndet framstod det ganska snart att förutom puli och pumi kunde ytterligare en typ av hund urskiljas. Den visade sig vara utbredd över hela landet och förekom i Transylvanien, liksom Erdelyben och ända in i det dåvarande Sovjet. Teorier förfäktade att hundtypen som hade uppenbara spetshundsdrag, funnits i det forna Pannonien (slättlandet som delas av Ungern, Österike och Jugoslavien) redan under antiken. År 1936 godkände FCI den första standarden för rasen mudi. Mudins första verkligt ivriga anhängare var en museidirektör vid namn dr Dezsö Fenyesi i den lilla staden Balassagyarmat. Han gav bl a rasen dess namn. Under 30 års tid organiserade han stambokföring av hundar och bedrev uppfödning. Det lär finnas ett latinskt namn för mudin: "canis ovilis fenyesi"!

ÖPPEN STAMBOK

Det har varit ett tidskrävande arbete att överblicka och registrera mudi. Ännu är inventeringen på intet sätt komplett. Till stor del beror det på att rasen hör landsbygden till. Bönder och herdar som använt sina mudi i det dagliga arbete med får, nötkreatur och svin, har inte funnit någon anledning att registrera sina hundar, än mindre visa dem på utställning. Än idag är det endast ett fåtal uppfödare i Ungern som registrerar sin uppfödning. Det totala antalet "bokförda" mudivalpar under 1995 uppgår endast till ca 150 st i hela världen. Beståndet hundar i hemlandet är i praktiken alltså större, men inte ens där är den särskilt välkänd. De specialutställningar som lockar hundratals representanter av de andra raserna kan i bästa fall ståta med 35-40 mudi. I Ungern är stamboken för rasen fortfarande öppen. Det innebär att hundar från rena från rena arbetslinjer, uppfödda av herdar och boskapsägande bönder, efter noggrann examination kan införlivas i avelsprogrammet, trots att deras ursprung är okänt. Dessa hundar placeras i ett s k B-register. Detta förfarande är säkert till gagn för rasen som helhet, kanske rentav en förutsättning för mudins framtid, men det har också en baksida. Rasen är mycket heterogen och typvariationen rik. Det existerar hundar av utpräglad spetstyp, liksom hundar av uppenbar vallhundsmodell. Den sistnämnda framhålls numera som det eftersträvansvärda. Mudin är och har alltid varit en arbetande hund. Aveln har i den mån man tidigare idkat planlagd sådan, varit strängt pragmatisk med brukskapacitet som främsta urvalsgrund. God arbetsförmåga har alltid prioriterats framför utseende, vilket är en anledning till att dagens uppfödare kan bjudas på överaskningar i avelsarbetet. Eftersom många mudi bara kan uppvisa stamträd på fem-sex generationer, kan man inte gardera sig mot enstaka valpar med t ex tydligt pumi- eller puliblod i ådrorna. I Ungern lägger man fortfarande stor vikt vid den praktiskt fungerande vallhunden. Mudin utbildas och tränas omsorgsfullt, något som självaste JORDBRUKSMINISTERIET lär bevilja anslag till. Från myndighetshåll understöds vallhundsprov, bl a i form av penningpriser.

INGET FÖR NYBÖRJAREN

Mudin är den mest opolerade av de tre ungerska vallhundarna. Även om dessa har mycket gemensamt är mudin förmodligen den som i högst utsträckning uppvisar det vi vanligen kallar ursprungliga beteenden. Det kan visa sig hos tikar vid valpningen, när de får passas dygnet runt för att inte smita ut och gräva en grop i trädgården för sina avkommor. Det syns också vid avvänjningen när tiken på välkänt vargmaner stöter upp halvsmält mat åt valparna. Närheten till urhundsbeteenden har flera poänger för den hundägare som rätt förstår att dra nytta av dem. Andra sidan av myntet är att rasen knappast är att rekommendera för nybörjaren. Det är alltför lätt att göra fel och få mudin att utveckla just de sidor som passar sämst i vårt samhälle. Den vaktinstingt som rasen värdesätts för i Ungern måste stävjas i tid och på ett riktigt sätt. Situationer kan uppstå som för en ovan hundägare är svåra att förutse. En väska som lämnas på golvet i ett hörn påtar sig kanske hunden ansvar för och vaktar. Bilen, som står parkerad med fönsterrutan nerrullad och hunden sovande på sätet, blir det självklart mudins uppgift att hålla nyfikna ifrån. Mudin har skärpa att ta till när den vaktar och det finns därför all anledning att försöka dämpa den lusten. I hemlandet uppfostras istället mudin så att dessa drag förstärks. Detsamma gäller rasens röstresurser. En mudi ska tidigt lära sig när och på vad den får skälla. Dessemellan ska den vara tyst, eller åtminstone mycket lågmäld. Det kommer förmodligen alltid att höras ett dovt "voff" ur en mudistrupe när den ser något ägaren bör göras uppmärksam på. Utan klara gränser kan mudin bli gapig och skällig i både tid och otid. Det gäller hela tiden att ligga steget före, att ha fantasi och förmåga att tänka sig in i hur olika situationer kan tolkas. Kan man inget om hundars beteende är det svårt att förekomma en mudi, som ser, lär och agerar blixtsnabbt.

LYHÖRD