Har jag Asperger syndrom, eller?


Har du läst de två första sidorna av Sartres "Äcklet"?
Så känner jag det ibland när jag skriver detta.



Mindre än 1% av befolkningen har Asperger syndrom. Socialt umgänge är ofta en stor kognitiv belastning för aspergaren, varför dennes problem rör framför allt relationer till vanliga människor. Mer här.

När du läser denna sida märker du att mitt humör är svängigt. Det är utmärkande för mig, och kanske för Aspergare i allmänhet eftersom det ibland blir extra svårt när man inte fattar allting.


Saxat ur boken
"Asperger Syndrom":

Asperger syndrom har bara ungefär 15 år på nacken som självständig diagnos. Intresset har för tillståndet har ökat på ett närmast lavinartat sätt sedan 1981, då psykiatern Lorna Wing i en redan klassisk artikel, myntade begreppet Asperger Syndrom.

Insikten om att många med syndromet söker hjälp också inom vuxenpsykiatrin och där otfa får någon annan diagnos -- som i allmänhet ger en missvisande bild av Aspergermänniskans svårigheter -- har gjort att behovet av ökad kunskap nu känns lika pressande bland vuxenpsykiater som bland barn- och ungdomspsykiater.

...

Slutligen skall nämnas att det i boken hänvisas såväl till "människor med Asperger syndrom" som till "Aspergerindivider". Det senare skall inte ses som bristande respekt för de människor som har Asperger syndrom, utan som en eftergift till några av dem, varav en del med Asperger syndrom, som tyckt att det skulle lätta upp skrivningen om temat kunde varieras en aning.

Många personer med Asperger syndrom är ovanligt lite fördomsfulla i sådana avseenden. De kan tycka att andra människors bekymmer för sådana detaljer är närmast patetiska. Kanske är det i samma anda, som många av dem, helt osentimentalt, konstaterar att de absolut inte skulle vilja vara som "de andra", nämligen allde som inte har Asperger syndrom, utan föredrar att vara "Aspergianer".

© 1997 Christopher Gillberg och Bokförlaget Cura

16 maj: inte annorlunda

Nedan undrar jag om jag är annorlunda och på vilket sätt i så fall. Här uppe är jag dock övertygad om att jag inte är det. Jag har varit sådan som jag är hela livet, alltså är jag likadan.

Min nyfunna hurtighet kommer sig av att jag träffat psykolog nr 3, som ser ut att bli slutstation. Hon är mild och grundlig. Jag ska bli skannad i huvet, koncentrationen ska testas och hon undrar hur jag mår och om jag vill äta piller. Det vill jag inte, jag föredrar marijuana som jag röker någon gång om året (mer än så berättar jag inte).

Allvarligt talat, är det inte dumt att kasta sig ut i intet och dra hallsbloss på något som man litar på bara för att kompisen gör det, samtidigt som jag vägrar piller som testats grundligt av folk i vita rockar? Nja. Marijuana har man ju rökt i flera hundra år, så även om jag inte kan alla biverkningar så är det ju inget nytt. Jämför man med Prozac så ger sig Prozac på receptorerna i hjärnan. När Prozac släpptes, kände man till x antal receptorer i hjärnan. Nu, ett decennium senare, känner man till x(10) receptorer. Prozac var alltså en motorsåg som man använde som smörkniv.

Nedan har jag också skrivit om aspergare i gemen. Nu har jag träffat några aspergare en gång till och nu lossnade det rejält, på flera stycken av dem. Vi promenerade 4-5 stycken i en park och det var förstås långt mycket bättre än att träffas 15 stycken i en tråkig lokal.

Nedan, 1 maj, skrev jag också att jag gillar å va ensam. Det tycker jag fortfarande; ibland vill jag lägga ner allting och bara cykla i det vårfagra Göteborg, inte bara för att kolla på tjejerna faktiskt. Problemet är att jag blir hungrig och då måste jag antingen gå till ett kafé och spendera pengar som jag inte har -- dessutom gillar jag inte folkvimlet om jag inte har egna kompisar med mig -- eller så måste jag ge mig hem och laga mat. Å prata med grannar, svara i telefon, mejla på nätet.

Å jag som bara vill cykla i fred...

Att träffa min slutstationspsykolog blev mer omtumlande än jag trodde. Med en så mild och klyftig och självsäker psykolog bli saken en baggis att få hjälp, tänkte jag först. Dagen efter förstod jag att det inte är så. Jag har nästan alltid en lite konstig känsla i magen och varannan tanke i huvet på mig är "tänk om?". Tänk om? ja vad händer om ... ?

1 maj: annorlunda ... ?

Det är intressant att andra människor alltid förknippar ensamhet och enskildhet med någon sorts dramatik. Det är få som jag känner som "låter" mig vara ensam; de tar det som en vink att jag tycker att de är jobbiga. Men det är jag själv som är jobbig. Jag behöver vila upp. Ju roligare jag haft med någon, ju mer vill jag vila upp efteråt. Mentalt.

Det kanske är det tydligaste tecknet på att jag är "annorlunda"... även om jag inte har Asperger syndrom kanske jag på detta viset är annorlunda från andra och det är hopplöst att försöka "vara som andra". Det bästa är ju alltid att försöka vara sig själv. Och skriva "sig" inte "sej", eller "dom" (det ska vara "de").

I de flesta situationer kan man välja hur man ska göra, så även i denna. Jag kan bestämma mig för att jag har Asperger syndrom och inrikta mig på att alltid vara annorlunda, dvs anpassa mig till mina egenheter. Eller så kan jag bestämma mig för att jag är deprimerad och inrikta mig på att "det går över".

(Jag gillar inte uttrycket "det går över". Det låter som man sätter armarna i kors och kollar på TV istället för att ta reda på vad som hänt och varför och vad som händer härnäst. Livet är som Star Trek. Ständigt nya hot, ständigt nya tilfällen att lära sig något. Hur vore det om besättingen på Enterprise o Voyager o Deep Space Nine bara satte armarna i kors och kollade på TV? Cardassianerna och Dominion och Klingonerna skulle ta över, minoriteter förtryckas, folks värdighet och kreativitet skulle strypas.)

Hur som helst blir det inte bättre av att Vuxenspykiatriska avdelningen på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg hittills tagit ett halvår på sig att ge mig någon klok person att reda ut begreppen med.

1 maj: Andra aspergare

Jag har träffat några människor som har Asperger syndrom. Men de är lite luriga, det är svårt att få kontakt med dem. Man kanske helt enkelt inte får kontakt med dem, vad det jag. Aspergare är som bilar utan rattar, eller datorer utan tangentbord. Man vet inte riktigt var man ska börja.

19 mars: familjen :-(

Jag har tre äldre bröder (inga systrar eller yngre bröder) och de har allihopa ansett att jag är bortskämd. Jag har aldrig haft någon djupare förståelse för precis vad de kan tänkas mena med detta. Men min bekantskap med asperger har gett mig ett svar, nämligen att jag har varit mer frispråkig än mina bröder och inte skämts när jag sagt fel saker. Jag trodde jag var så himla ädel när jag höll mig till sanningen, men förstår nu att det bara ibland är ädelt att tala sanning. Verkligheten är ju som sagt inte alltid så enkel.

Mina föräldrar har nog haft på känn att jag helt ärligt inte haft i min föreställningsvärld haft samma saker som de haft i sina föreställningsvärldar angående vad som sägs och inte. Vilket gör mina bröder ännu mer uppretade...

Min faster har noterat att barn har olika behov, och hon säger at detta är något som mina föräldrar kanske inte helt har fattat, kanske för att de bara har söner och inga döttrar. Har man utgångspunkten att barnen har olika behov bryr man sig nog inte lika mycket om millimeterrättvisa, vilket mina föräldrar har gjort.

17 mars: Äta mat :-)

Jag är stor i maten. Jag kan gärna börja äta innan alla andra och sluta senare, ungefär en kvart i var ände. I alla fall om det är vegetariskt, kött äcklar mig lite grann.

Dessutom är jag inledningsvis så upptagen av smaken i munnen och känslan av tillfredställelse att jag inte vill bli störd, i alla fall under de första fem minuterna. Sen kan man sakta in lite i ätandet och samtala. Talar man med mig när jag är som mest upptagen av maten blir jag så himla sur, för det är ju ett sånt klantigt klavertramp, tycker jag. Om maten är god är det lite av en religiös grej. Maten är god, HA HA HA tycker jag inte riktigt går ihop...

5 mars: att bli "vi-ad"

Jag gillar oftast inte när folk sätter ord i munnen på mig genom att säga "vi". Häromdagen hamnade jag i en bönesituation och då var det vi för hela slanten. Han som ledde bönen hade en lång och detaljerad lista på vad vi tyckte, kännde och ville. Inga allmänna grejer om synd, förlåtelse och sånt.

Jag kan fatta mig kort: om jag bad till Gud skulle jag inte säga det han sa. Därför ska han inte vi-a mig.

Jag gillar inte att höra att vi måste, vi har gjort X, vi vi vi. En del gillar den gemenskapen men jag gör det inte, jag känner mig nertrampad. Alla människor är på olika nivåer i sin personliga utveckling, alla har olika svagheter och styrkor och har därför olika prioriteringar om vad som är viktigt, vad man vill lära sig, vad man vill förlåtas för, vad man tycker är svårt. Har jag ljugit vill jag inte förlåtas för något annat än just lögn.

Likadant när man ska visa sin tillhörighet till en grupp. Man drar fåniga skämt som vi tycker är roliga, uttrycker sig om vad vi "kom fram till" i en diskussion (även om man alltjämt tycker olika om något).

Jag vet att detta är ett tecken på gemenskap, och jag gillar gemenskap. Men jag känner mig bara sårad när folk säger att vi vill eller vi kom fram till, när det är något annat som jag vill mer eller när jag tycker att vi inte tycker lika. Det konstiga är att andra verkar tycka så mycket om att bli vi-ade.

Jag har heller inte lyckats förklara för folk att jag inte gillar vi. Min kompis berättar gärna för andra hur vi upplevde något. När jag säger att så kände inte jag, och väljer ett annat adjektiv, så tycker han att jag är jobbig eller trilsk. Men om jag inte upplevde det han upplevde? Då kan man ju inte använda samma ord?

Är det inte högfärdigt att ta på sig att uttrycka någon annans känslor och upplevelser? Och varför räcker det inte att säga "jag" till Gud, varför måste det vara vi? Om gubben som vi-ade i bönen hade sagt "jag", skulle jag verkligen känt med honom och kunnat be för honom på mitt sätt.

Varför upplever inte andra människor ett övertramp i specifikt formulerade vi-böner?

28 februari: "gör" och "är" människor

Vissa människor i min omgivning verkar se mig på ett sätt som andra är blinda för. De flesta ser min kropp, mina vänner och mina skolbetyg, och summan av detta är Erik för dem. Medan andra människor ser något annat som är ganska frikopplat från mina vänner, betyg och kropp och det är självklart detta andra som de är intresserade av.

Tråkigt nog tillhör min familj den skara personer som inte verkar se det som gör mig mer än summan av mina delar. De älskar mig, men jag tror att det de älskar är mer bilden som finns i deras huvuden än individen som är jag. Det kanske är för att min familj är ganska Bergman eller Strindberg eller I-or (Nalle Puh). Alla har sina svårigheter.

Det är inte så att jag delar in folk i de som älskar mig och de som inte gör det. Men de som ser mig, Erik, och inte bara det jag gör, är inte alltid de som bryr sig särskilt mycket om mig och tvärt om. Jag menar bara att jag har iaktagit att vissa ser människan och andra ser det människan gör.

Det man gör visar vem man är. Men att se vad någon gör är inte samma att se individen, människan. Råkar man vara den typ som ser det människan gör och inte det den är, har man nog sämre förutsättningar, eftersom man är mer benägen att missa det som är viktigt och tillfredställande.


12 februari:
Jag lever mitt sociala liv i efterhand. Jag spelar upp händelser i efterhand, noterar folks beteenden och leenden eller andra miner och tolkar dem:

"Med det där menas nog att han gillar mig och att faktor y är bra", kan jag tänka. även om jag var i ett mentalt Långtbortistan och inte fattade så mycket i det ögonblicket eller ens den halvtimmen då det hände. Men när jag spelar upp saker i efterhand blir de väldigt levande och färggranna. De är röda och gula som kärlek, lust och glädje, eller blåa och gråa som Windows defaultinställningar, situationer präglade av avstånd och respekt.

är andra såhär, eller kan man kryssa för denna min egenhet som en egenskap av asperger? Om jag skulle kunna lära mig lite om det skulle jag veta bättre hur jag skiljer mig från andra och hur jag liknar andra.


12 februari, konverterat från ppf (papper&penna fil):
1993 var jag kär i en tjej och vi hade uppmärksamheten på varandra. Uppmärksamhet har jag inga problem med, det är det verbala som jag inte klarar av. Jag beslutade att jag skulle gå fram och fråga henne om vi inte skulle äta lunch tillsammans (man får inte lunch i skolan i Canada där jag bodde då), men jag ville inte säga så direkt. Jag ville liksom inte blotta mig själv eller lämna ut mig själv.

Efter sista lektionen innan lunch gick jag fram till henne vid hennes skåp i korridoren och frågade:
– Ska du stanna här över lunch eller ... ?

– Nej, ... jag ska gå, ... nån annanstans, sa hon.

Happ, sa jag och gick därifrån. Vi hade nämligen haft en del kontakt, men inte just verbal, och jag visste att hon mycket väl visste hur jag menade med "ska du stanna här över lunchen". Så jag hade hoppats att hon skulle göra det lätt för mig och säga "ja jag stannar, vänta så tar jag fram min matlåda".

Som en aspergisk kille förstod inte jag att jag kunde få med henne på lunch genom att övertala henne. Visst kännde jag till begreppet övertalning, men det är inget jag själv kan. Det kanske har med ett mindervärdeskomplex att göra. Jag tycker inte min vilja är värd att tvingas på andra. Men det är ju också en aspergisk (=konkret orienterad) personlighet:
– Jag vill inte.
– Nähä.

övertalning är ju en fin konst, man måste känna av objektet och leda in henne i ens egen föreställningsvärd. Dessutom är det svårare för aspergare att fatta när nej betyder nej och när det betyder "beror på". Om en Aspergerare kan skilja på dessa två nej är det anmärkningsvärt, och än mer oöverstigligt är att veta vad man ska säga för att övertala objektet när man väl fått nej. När hon sa att hon inte skulle stanna i skolan över lunchen raserades hela min stelbenta plan. Precis som ett dåligt skrivet dataprogram, får man inte det förväntade svaret så kraschar hela programmet.

Visst kan man tolka in arrogans i den här händelsen. När hon sa nej kunde jag inte acceptera det och gick därifrån. Jag skämdes. Men ytterligare en aspergisk aspekt finns här, nämligen att jag inte fattar att den uppmärksamhet man får, när omgivningen upptäcker att man är kär, inte bara är elak.

Visar man att man är kär blir man ofta retad. Men eftersom jag inte kan tolka människor i realtid så har jag bara nyligen förstått att denna uppmärksamhet är mer nyanserad, den är både positiv och negativ, och så finns ett visst inslag av att den som blir kär är rätt häftig eller cool eller hur man ska säga. Pondus kanske.

(Förresten, jag kan faktiskt tolka folk i realtid. Men bara såna som jag har känt i flera år och bara om det inte är en distraherande omgivning.)


När jag eller andra kommer till folk och säger "Jag tror jag har Asperger syndrom" så reagerar folk med att rynka på pannan och säga, "Nej, men det har du väl inte? Det är väl inget fel på dig?" Och om jag inte vore 23 år skulle de tillägga "lille vän" på slutet. Nej, det är väl egentligen inget större fel på mig. Alla människor har ju något som fattas dem, någon gång. (Jag tycker alltid att det är något som fattas mig, men det är en annan sak som jag inte går in på nu.)

Det är väl därför på sin plats att förklara att jag tycker att det är ballt att ha Asperger. Jag vet ungefär vad som fattas mig (förutom stereo, dator mm) och det trevliga är att Asperger passar osannolikt väl in på det. Det är som att min bil är sönder, och det är en udda bil som ingen förstår sig på, men så kommer jag till Bilverkstaden Asperger där de vet precis vad som är fel på min bil. Då blir jag ju naturligtvis mycket glad. Nu vet jag vad som är fel på min bil, nu återstår bara att fixa det.

Sen kommer förstås själva reparerandet av bilen. Och det är ju inte så lätt, men det är klart bättre än att inte veta som är fel. Jag går till en psykiater (som inte tror jag har Asperger) och så går jag också till Aspergerföreningens möten, och båda är väldigt nyttiga för mig att gå till. Hos Aspergarna får jag tips om hur min konstiga Aspergerbil kan trimmas, och hos psykiatern lär jag mig lite om de depressioner som jag försöker hålla stångna.

Hellre bortkommen och omkörd än omkommen och bortkörd!


Den här veckan (49) har jag kommit på att jag är en individ. Den här veckan har jag lyckats skilja mellan det stora bruset av andra människor och den människa som är jag. Tidigare har det funnits
  1. jag, som är en ömtålig sak som måste försvaras med ömsom atombomber och omsom tillsägelser, och
  2. dem, de som omsom sårat mig och omsöm förgjort det som är jag, dvs min arsenal och dess befälhavare.

Andra individer har många gemensamma drag t ex att de blir ledsna om man inte är snäll och omtänksam mot dem, men de är ändå små universum där ingen anna finns, de är individer kort sagt. Tidigare trodde jag att kärlek betyder att man blir ett. Nu vet jag inte om det är så. Man har något gemensamt, som man inte delar med någon annan än den man är kär i, men man upphör inte att vara en individ. Man har kvar sina intressen och sina politiska övertygelser.

Det är kanske det som gör att mamma tjatar om att man måste vara något så när lik sin älskade och ha något så när liknande intressen. Man kan inte älska någon om man inte först älskar sig själv, och det gör man inte om man är beredd att ge upp sig själv och sina intressen och allt det som utgör en själv.

Upptäckten denna vecka går ut på att jag nu vet att precis som jag är en individ gentemot den jag älskar är alla andra också individer gentemot mig och alla andra. De har alla sina intressen och sina politiska övertygelser, sina egna erfarenheter och egna glädjeämnen. De blir glada av likartade saker men de utrycker glädjen på olika sätt och med olika liknelser.

Det absolut jättemärkliga med att lära mig om Asperger syndrom är att jag kommer på egenheter hos mig själv som jag inte insåg att jag hade, eftersom ingen har utryckt dem. En marknadsförares dröm, jag kommer på saker som jag inte visste jag behövde.

Och idag, tisdag, (det var nog i november-97 någon gång) har jag insett hur stor betydelse min uppfattning av språket har betydelse för hur jag uppfattar umgänget med folk. Hur många gånger som helst har jag kommit i stora och långdragna konflikter med folk över hur man utrycker saker och ting. Ogillar jag någons sätt att utrycka något har jag svårt att tolka om det sagda för mig själv. Istället måste jag påpeka för den talande vilket fel jag anser att han begår. Och jag nöjer mig inte förrän han uttrycker saken på det sätt som jag föreskriver. Ofta är mitt sätt att utrycka saken det enda sättet. Jag har monopol på att utrycka saker rätt.

Men folk har egna sätt att utrycka saker, de har sitt eget språk. Tyvär kan jag inte omtolka detta i realtid för mig själv utan jag kräver att de säger ordagrant efter mig eller så blir jag missnöjd och vill göra hela missförståndet till en vetenskaplig upptäckt som ska behandlas neutralt och konsekvent.

Om folk går med på det tycker de att jag är rolig och eccentrisk. Men oftast blir de kränkta eller ledsna eller reagerar på annat sätt negativt. De vill inte ändra deras sätt att utrycka det de säger, det är trots allt en del av deras personlighet.

Det kanske låter som att jag tror att jag är aspergisk för att jag har gräl och diskussioner med folk. Men det lustiga med mina gräl är att de alla följer samma mönster, nämligen enligt ovan. (Jag kommer förresten inte på någon annan anledning till att jag blir arg på andra människor. Det är nog den enda sätt som andra kan få mig att bli arg på.) Jag hänger upp mig på någon språklig detalj och folk förstår inte varför de ska säga saker på mitt sätt. Jag förstår inte varför de inte utrycker saker på mitt sätt.

Det hela hänger nog på att jag inte hänger med på deras sätt att utrycka saker på ett ungefär, med ord, och låta empatin och kroppsspråket sköta den övriga kommunikationen. Det är nog därför jag i större grad nöjer mig med att läsa och lyssna på musik, där man inte förväntas ha tillgång till något annat än den information som ges på papperet eller genom högtalarna. Kroppsspråk och empati har ingen plats i litteratur eller musik, och knappt heller i Erikspråk.

Det absolut jättemärkliga med att lära mig om Asperger syndrom är att jag kommer på egenheter hos mig själv som jag inte insåg att jag hade, eftersom ingen har utryckt dem. En marknadsförares dröm, jag kommer på saker som jag inte visste jag behövde.

När jag resonerar så här som jag gör nu, får jag oftast ingen uppmuntran av andra eftersom de tycker att det är sådana självklara saker (för mig är tankarna så revolutionerande att ingen uppmuntran behövs). Man kan tycka att jag är dum i huvudet. Det tycker jag sällan själv. Det är alldeles klart att jag inte tar emot alla signaler som omgivningen ger mig. Men för att sensorerna inte fungerar betyder inte att processorenheten inte fungerar utmärkt. Det ställs i själva verket större krav på processorn att bilda sig en bild av omgivningen om inkommande data är knapphändiga.


Sömnstörningar
Processorn arbetar inte mer än 12 timmar i taget utan att det blir systemfel och jag måste startas om. Jag sover ungefär 10 timmar per dygn i genomsnitt, om det är tankar eller känslor som mal kan jag sova mer än 12 timmar om dygnet i flera dygn i streck. När jag mår bra och inte har saker som trycker på kan jag komma ner i 8-9 timmars sömn, sover jag mindre än så är det ohållbart dvs jag klarar det bara i några dagar varefter jag sover i över 12 timmar/dygn några dagar.

Röster i huvudet
För ungefär två år sedan slutade jag höra röster i huvudet. Inte den typen där jag vänder mig om och så är ingen där, utan den typen där jag vet att rösterna är inne i mitt eget huvud. Rösterna var mkt irriterande och fällde fåniga kommentarer om det jag gjorde -- t ex om jag fick fram fel nyckel till dörren kunde rösten/rösterna tycka det var klantigt osv.

Det var aldrig några nyttiga saker som rösterna sade, bara meningslöst, ologiskt, inkonsistent gnabb av den typen min mamma ägnar sig åt när hon är upprörd eller nervös. Rösterna kan ha att göra med att min relation till mina föräldrar förbättrats, men rösterna tystnade ganska tvärt, en dag väntade jag på att de skulle köra igång, men de gjorde aldrig det. Då rösterna blev särskilt irriterande när jag var arg eller påfrestad trodde jag rösterna skulle återkomma när jag blev arg, men de återkom aldrig. :-)

Problem och styrkor i samtal
Jag känner igen hela basen för det tankesätt som finns hos aspergermänniskor. Men jag har knappast sådana akuta symptom som beskrivs i litteraturen. Jag förstår "vinkar" i samtal även om jag inte kan ge sådana själv. Verbalt kan jag uttrycka saker på ett snällare och mera diplomatiskt sätt än de formuleringar som poppar upp i huvudet på mig, men det är något jag lärt mig på senare år. En sak jag fortfarande inte lärt mig är kroppspråk. I nästan alla samtal undrar jag hur jag ska sitta eller stå och vad jag ska göra med händerna, samt vilka signaler jag eventuellt ger med min kropp.

Jag har ofta mycket svårt att le med hela ansiktet. När någon säger något lustigt vill jag le, men det är bara munnen som ler, ögonen är oberörda. Jag anstränger mig något fruktansvärt för att le, men det går inte eftersom all min kraft går åt för att hänga med i diskussionen. Jag är oförmögen att leda diskussionen in på andra ämnen som jag är mer intresserad av och det känns som jag släpar i vattnet efter en stor båt som jag håller fast i med ett rep. Det är knappt att jag hänger med, och kursen kan jag inte ändra.

När jag är i en ofamiljär situation med en mindre grupp människor kan jag vara en charmig och intressant typ, men jag är inte sån egentligen. Det är verkligen en Willie- och Carol-grej som i Donna Williams böcker. Jag blir en populärversion av mig själv.

Tankar kring döden
Våren 1993 kopplade jag en kniv till vägguttagets båda poler för att se vad som hände med kniven. Detta var ett försök att få reda på vad som skulle hända mig om jag kopplade mig själv till väggutaget; när jag såg vad som hände med kniven bestämde jag att detta var inget för mig. Jag har aldrig varit så nära självmordet som då.

Tyvär drabbas jag fortfarande av tankar av typen "om inte det här går som jag planerat kan jag likaväl ta livet av mig för jag orkar inte mer". Men i samband med den tanken, tänker jag att jag inte vågar ta livet av mig och det dessutom skulle vara obehagligt -- jag är snäll mot min kropp. Och när saker inte går som jag tänkt, kommer jag aldrig på tanken att ta livet av mig. Istället lägger jag mig och sover.

Specialintressen och monologer
Visst har jag specialintressen. Jag har alltid vart intresserad av tåg -- först modelltåg, eftersom min bor hade en fin modelljärnväg, och ett tag var jag fascinerad av torn, kunde alla höga torn i världen och använde träpinnar för att göra torn i sandlådan. Sen blev det flaggor, jag fascinerades av hur flaggorna fladdrar i vinden och färgerna på dem. Båtar har fängslat mig av och an, och ett tag älskade jag järnvägar för att de är raka och har en viss brunröd-grå färg.

Men för den skull drabbar jag inte andra med mina intressen om de inte själva går in på dem. Ibland undrar jag över folk som ber mig berätta om t ex järnvägspolitik eller snabbtåg, mina nuvarande stora intressen -- de blir snabbt uttröttade och säger, "hur kan det vara så fängslande?" Men jag blir utröttad av fotboll och tennis på TV -- intressen är ju per definition olika! Hur kan man tycka att det är konstigt att någon är intresserad av något? Hela vårt samhälle hänger ju på att folk är intresserade av olika saker, annars hade vi aldrig haft någon specialiserad ekonomi.

Och det konstigaste av allt -- ber man mig berätta om mina specialintressen är det kart att jag gör det, varför tycker folk att det plötsligt är konstigt eller tråkigt med dem?

Uppväxt
Den i Gillbergs "Asperger Syndrom" beskrivna uppväxttiden stämmer på min uppväxt. Kanske inte de mest spektakulära episoder som G beskriver, men teoretiskt och i princip är det min uppväxt han beskriver.

Tvångstankar och tvångshandlingar
Hamstring
När jag prenumererade på Affärsvärlden och The Economist kunde jag inte slänga tidningarna pga miljöhänsyn och att jag ville ha kvar vissa artiklar. Tidningshögarna blev irriterande så jag slutade prenumerera och började sortera. Större delen av de sorterade sidorna hamnade återvinningen när jag äntligen kunde förmå mig att slänga skräpet. Jag undrar varför jag lade ner så mkt energi på något så meningslöst.

Städning
När jag skulle läsa skolböcker när jag fortfarande var motiverad nog att gå i skolan så var jag tvungen att städa först, liksom mina kursare -- det blir himla städat innan man kan itu med studierna eftersom ett ostädat rum är distraherande. Dessvärre kom jag aldrig längre än ett städat rum. Av kurserna U-landskunskap, Ekonomisk historia, Förvaltningslinjen, och Transportekonomi och materialadministration är det ingen som jag slutfört.

En annan grej jag ägnar mig åt innan jag kommer till skott med studierna är mitt tågintresse, vilket innebär att jag antingen läser om tåg eller underhåller min hemsida på internet, Järnvägs-nytt. Den har 200 besökare i veckan.

Kompisar anmärker ofta på att jag torkar diskbänkar mkt noga och att jag dras till odiskad disk.

Obeslutsamhet
Innan mitt hår var långt var det ett trauma att räkna ut om jag skulle tvätta håret när jag badade den här gången, eller "tvätta" det med bara hett vatten, eller inte alls. Nu är alltsammans mkt lättare eftersom håret är långt och ser stripigt ut om jag inte tvättar det varannan dag.

Tyvär är tillvaron besudlad av huruvida jag ska städa rummet eller ej, och hur stor städning det ska vara -- dammsugning eller även mattskakning? Ska alla tre mattor skakas, eller bara en eller två? Ibland kommer jag igång med ett schwung och allting bara görs -- det är en stor lättnad eftersom jag inte måste tänka på i vilken grad jag ska städa. Däremot kan en rejäl städning leda till att en massa andra grejer också blir gjorda och jag gör mer än jag egentligen orkar -- på fel tid, när jag egentligen ska göra annat. Problemen med beslut har jag också i skolan när vi får långa litteraturlistor och det är orealistiskt att läsa allt.

Det har aldrig slagit mig att dessa tvångstankar inte drabbar andra. Visserligen talar ingen om dem, men det krävs ju bevis att de inte tänker på dem för att jag inte ska anta att andra har det likadant. Och det där med att jag ska tala med folk för de har faktiskt samma problem som jag, att jag inte är ensam, det har jag lärt mig att inte tro på...

Problem och styrkor vid kroppsberöring
Jag har inte svårt för kroppsberöring. Jag tycker om att ta folk i handen när jag träffar dem och tycker inte alltid att det är obehagligt att klämmas in i en överfull buss, t ex. Blodprov, däremot, och större ingrepp hos tandläkaren framkallar rysningar hos mig. När jag läste att en Aspergerdiagnos kan innebära alla möjliga medicinska ingrepp mådde jag nästan illa. Min känslighet för medicinska ingrepp har blivit mindre genom åren, men insikten att min olust inför medicinska ingrepp antagligen hänger ihop med mina andra problem slog hårt på mig.

Det är nämligen så att jag har lagt ner oerhört mkt energi på att lära mig hur andra människor fungerar och jag tycker att jag själv fungerar bättre genom att lära mig av andra. Jag tror det är så jag blivit av med min olust inför blodprov och sprutor -- jag säger till personalen och ber att få hålla nån i handen och upprättar på så vis en kommunikation mellan mig och omgivningen.

Jag lär mig hur de fungerar och känner och jag lär dem -- en växelverkan mot att jag fattar bättre hur andra människor fungerar och känner.

Erik Sandblom