Man vaknade rätt som det var under natten.

Vinden ven å rev å slet som katten.

Vi kollade ständigt vindinstrumenten

stormstyrka(!) avlästes av fartygsintendenten.

I stormig vind och vackert väder

väl utrustade i "Michelinakläder"

Stretade vi mot öns lotsutkik

upprört hav med bränningar i varje vik.

Breathtaking det var minsann.

Ett skådespel för var kvinna och man

Skulle stormen bedarra ? Det undrade vi.

Egon han lyssna´på vädret och stod i.

Oviss väntan på att kasta loss

ställde stora krav på oss.

Skulle vi ta buss eller stanna kvar ?

Beslutsamheten vacklande var.

Till slut fick vi välja mellan två olika tidert.

"Ni kommer ju ändå hem vad det lider"

Så utkristalliserade sig de "oumbärligas" skara.

Lite snullet det var att vi 16 måste fara.

Di "tappra", jag har hört, kasta loss strax efter fem.

Det var förstås rätt sent innan de nådde sina hem.

Hawila - 97 skall i hjärtat alltid finnas

en sådan toppseglats vill vi alla ha att minnas.

Hawila - 97 skall ingen nånsin glömma,

med video och foton kan vi snart sitta och drömma.

"Stortoppssegelskotet" - jag vet var det sitter nu

tack vare min lärare på Hawila - 97.

 

Tack för en härlig weekend. Det var fantastiskt skoj.

Den som seglat med Hawila skall ropa: SKEPP OHOJ !!!!

Anette