...träffades tre unga killar (Christian, Toni och Fredrik) och upptäckte att de hade gemensamma åsikter och intressen vad gäller musik. Fredrik och Christian kände varann sedan tidigare och hade även spelat tillsammans med i Rundgång med Johan Granbom som trummis. Jag själv kom från en brokig bakgrund bestående av bl.a. Den och Lefoneta (en vis-punk-trubadurensemble. Jo det är sant!)och Hjärndöd (Punk'n'Roll, med namnet från en Asta Kask låt.). De första stapplande stegen tillsammans togs i Tumba gymnasiums musiksal våren '94 med Krister Estmer bakom trummorna. Utan PA, dåligt samspelta, men med en stor portion jävlar anamma blev framträdandet dock ändå uppskattat. Av ett fåtal.
Utan att hänga läpp över fiaskot och med nyfunnen entusiasm samt byte av trummis (Krister Estmer bort - Magnus Buren och Johan Granbom in) började en hektisk period av repningar. Under höst/vintern 94/95 gick Smisk under obskyra namn som till exempel Rundgång, 45 Grader och under en spelning i en kyrka(!), som KDS. Spelningen i kyrkan var inte uppskattad då publiken till stor del bestod av kristet religiösa och vi, vanan trogen, var tvungna att ständigt påpeka att det inte finns någon gud. Efter den spelningen lade Johan av och kort därefter efter en spelning på en ungdomsgård i Tumba senvåren '95 gick Magnus Buren och vi andra skilda vägar. Det var förövrigt inför den spelningen som vi för första gången gick under namnet Smisk.
Vad som väntade härnäst var en spelning i Rålambshovsparken, men vi saknade ju trummis!. Det såg ut som om Smisk-epoken gick mot sin grav, men ur askan av det som kvarstod nämligen jag själv, Fredde och Christian reste sig dock bandet i och med att Peter Nagy klev in som en räddare i nöden. Peter, vars bakgrund bestod av diverse metallband (Eternal Oath, Hypocrite, Sad Solitude m.fl.) tillförde nya influenser och tyngd till ljudbilden och vi började spela en kombination av öst- respektive västkustganstarap. Njäe, det är kanske inte riktigt sant, utan vi fortsatte att rocka hårt och spelningen blev en smärre succe. Dock blev inte friden beständig då Peter fortfarande hade flera band att spela i och repningarna fick lida, tills han slutligen gick efter en spelning på Kafe 44 '96 och vi återigen stod utan trummis!
Det verkade som om någon högre kraft inte ville höra av oss. Men av ett ödets nyck klev Krister 'Kippe' Nagy (Let's keep it in the family!) in och axlade bördorna som trummis. Även han kommer från en bakgrund bestående av metallband med namn som jag knappast kommer ihåg (Paraphobia bl.a). Den mest minnesvärda spelning sedan dess är den då vi spelade med Mart och pojkarna i De Lyckliga Kompisarna på deras avskedsspelning på Kafe 44 23/1 '97. Vilket jävla röj!
Och på den vägen är det...Vi ses på scen!