Genom minnen av berättelser från min Mor vill jag göra några anföranden om vår släkts historia under de senaste två hundra åren om släktskapsförhållanden etc. Det blir naturligtvis mycket ofullständigt, enär det ju endast blir fråga om erinringar, så att fullständiga namn, årtal m.m. kunna inte bli som jag önskar.
År 1892 blev jag i tillfälle att på Ekdahla gård i Skåne i ett brygghus få se en gammal gravsten, som var ditflyttad från kyrkogården för att tjänstgöra som golv. Oh, underbara öde, en vård som blivit lagd över ett par hädangångna människor för att minna kommande släkten om deras tillvaro på jorden, och denna skall sedan efter sekler användas som golv i ett brygghus. På denna vård stod inristat följande ord:
"Härunder hvilar Gudfruktiga, Renhjärtade, Rättframma Dygdädla hustrun Maria Andersson från Tjustorp nr 2."
Föga anade väl denna kvinna att hennes efterkommande i fjärde och femte led skulle i ett brygghus ligga på knä för att tyda runorna på hennes gravsten.
Denna kvinna och hennes man ägde för c:a 200 år sedan hemmanet nr 2 Tjustorp i Smedstorps församling i Skåne och hade tillsammans en dotter, som blev gift med en man, som hette Mårten Olsson. Dessa två personer övertogo det gamla stället och blevo stamfäder för vår släkt, som nu tvåhundra år efteråt är spridd över snart sagt hela världen.
De hade i alla fall två söner, Ola och Anders. Ola, som tydligen var äldst, övertog i sin tur stället, när de gamla inte orkade längre. Denne Ola levde ogift till in i fyrtioårsåldern, då han på ett ganska orginellt sätt fick en följeslagerska genom livet. Därvid tillgick sålunda:
Ola var engång i Onslunda hos en bekant för att göra någon affär, vad det nu var för en affär är mig obekant. Men i alla fall, när affären var gjord och köpeskålen, som kanske blev nästan stor, dracks, kom talet på giftomål före. Vännen, som var giftoman för sin syster, som var i hans hem, föreslog då, att Ola och denna hans syster skulle knyta hymens band. Ola var genast med om saken och flickan eftersändes från bränneriet, där hon arbetade. Hon var rätt fager under ögonen och dejelig att se uppå, och arbeta det kunde hon ju, vilket hennes dräkt väl vittnade om, då hon kom ut från bränneriet direkt. Hon fann i alla fall nåd för Olas ögon, och så uppgjordes partiet, och så fick hon tre riksadaler på hand, som det hette. Och så var den saken klar. Flickan tyckte inte om partiet, men på den tiden fanns det ju i dylika fall något som hette "du måste", vilket ju, som väl är, borttaget i vår tid.
Dessa makar fingo år 1811 en son, som enligt traditionen i dopet fick namnet Mårten. Denne gosse, som var enda barnet, blev tidigt föräldralös, vid sex års ålder, varför det gamla stället bortarrenderades till gossens förmyndare, Mårten Andersson i Tjustorp, tills gossen var 18 år gammal, då han själv tog sitt arv i besittning. Men då det inte är gott för mannen att vara allena, i all synnerhet inte då han har en lantgård som skall skötas, och då Mårten förstod detta, började han se sig om bland landets döttrar efter en maka. Valet föll på en mycket fager tärna, vars namn var Karna Jönsdotter, kallad vackra Karna. Karna var dotter till förre riksdagsmannen Jöns Mårtensson i Tjustorp.
Att Karna var vacker fick hon höra många gånger, tänker jag, men i synnerhet en gång, då hon som mejerska på Ingelsta satt i trädgården och lekte med en liten råtta, som hon fångat. Hon märkte inte att Hennes Nåd Gustavschöld hade närmat sig och stod och såg på henne. När flickan, som endast var en 16 - 17 år gammal, fick se vem hon var, som stod bredvid, sprang hon naturligtvis upp, lämnade råttan åt sitt öde, rodnade och neg på samma gång. Grevinnan tog flickans hand i sin och frågade: "Hvad heter du, ditt vackra barn?". Det var ju på den tiden ett undantag, att en människa av blodet tog en ofrälse i hand, utan de fingo blott kyssa deras klänningsfåll.
Vi sa ju att denna Karna var vacker till sitt yttre, och hennes själ och hjärta strålade i en ännu högre glans än hennes ansikte. Emot fattiga och behövande var hon en ängels like, och därför när hon vid endast 46 års ålder nedbäddades i det sista vilorummet fanns intet öga torrt och det undrades allmänt, om det regndroppar som föllo ner från en klarblå himmel voro av himmelens glädje att få henne åter eller av sorg över att behövande människor förlorat en ängel i människogestalt. Vid båren stodo sörjande utom maken en barnaskara på sju barn, den äldsta 18 år och de yngsta 4 år. Mårten överlevde sin ädla maka i tolv år, då han gick för att möta henne i det stora okända. Deras sju barn voro:
Den förste Mårten Olsson hade ju också en son, som hette Anders. Denne i sin tur hade en dotter Hanna, sedemera gift med Bengta Jönsson, nu boende i Smedstorp, samt Agda, gift med Nils Larsson Mäster, en bror till Anders Mäster, gift med Mårtens Ols "Cecela". Denna Nils Larsson är farfar till den kände Nils Larsson på Dala.
+++
Detta var något om släkten på Mors Fars sida, och nu vilja vi också tala om densamma på Mors Mors sida.
Som vi av föregående veta hette mormor Karna, och hon var dotter till riksdagsmannen Jöns Mårtensson i Tjustorp. Denne man var som sagt riksdagsman för bondeståndet men kom på obestånd genom människors falska löften. Innan vi går vidare ska vi något stanna inför den saken.
På den tiden ägde herrgårdarna på sätt och vis all jord i den mening att bönderna, fastän ägande den, dock måste göra dagsverken till herrgården, vilket i dagligt tal kallades hoveri, det vill i själva verket säga att de fastän fria dock voro trälar.
Emellertid, sedan nu detta hoveri pågått i sekler, beslöto dessa bönder att genom process bli befriande från detta ok, och för att sköta deras sak utsågs denne riksdagsman Jöns Mårtensson. Och lösen var: "Kosta vad som helst, blott vi vinna". I sinom tid skulle processen börja, och Jöns och en man till från byn reste upp till Stockholm (tydligen i hovrätten) för att rådgöra i saken med en advokat. Denne sade dem, att det voro en mycket kinkig sak, men att det funnes en väg att gå. Den ordinarie domaren hade tjänstledighet till i övermorgon, och gån därför idag upp till den t.f. domaren och försöken där få edert mål före i morgon i stället för i övermorgon. Kunnen I det få, så kanske ni vinner. Annars inte.
De gingo förstås och mot oskäligt höga mutor fingo de sitt mål före och vunno. När de sedan gingo från tingssalen, mötte de på gatan sin motståndare, general Meek, som då ägde Smedstorps herregård. "God dag mina trätobröder, vi träffas på tinget i morgon. Men förrän I skolen vinna, skall jag flyta i helvetet som en and." Han fick då till svar: "Saken är redan av oss vunnen, herr general." Han reste sig då i vagnen och slet sina kläder av och betedde sig som en galning. -- Ja, så har det berättats generation efter generation, och jag antar det är sant. Bönderna blevo i alla fall fria. men när sedan riksdagsmannen kom hem och begärde att var och en av dem skulle betala sin andel av den utbetalda mutningssumman, svarades det. "Nej. Har du lagt ut till mutor, så får du ta pengarna var du vill". Och därför måsta han sälja sin gård och så gott som allt han ägde, och blev genom dessa böndernas falska löften så gott som utfattig. Denne man var mormors far. Han var två gånger gift och hade i första giftet tre söner, som alla togo sig andra namn.
Den äldste, som kallade sig Eneroth, var tydligen en vildbasare av värsta sort, ty efter att ha knuffat en länsman huvudstupa ut för trappan i tingshuset i Hammenhög, rymde han, troligen till Ryssland. Han hörde emellertid aldrig av mera, men en gång berättas det, låg hans mor en natt och drömde, att en massa vatten rusade ner för vindstrappan i förstugan, och hon utropade då i sömnen: "Nu drunknade min Mårten". Det spordes en tids efteråt, att i Ryssland varit stora översvämmningar och mycket folk hade då omkommit. Drömmar flyta som strömmar, men många gånger kunna de också vara sanna.
Den andra sonen Borg var vid regementsmusiken, och om hans vidare öden har jag tyvärr ingen aning
Den tredje sonen Ekdahl var en tid v. häradsskrivare i Hammenhög men kom senare upp till Haneströms gods vid Lilla Edet som förvaltare. Han fick där ett tragiskt slut. Det var vid tiden för Göta kanals byggande och en mängd tjänstemän från byggnadsföretaget hade sin bostad på Haneström. Dessa hade en afton en tillställning, som antagligen vid glasens klang gick ganska livligt till. Ekdahl, som var en glad och livlig sällskapsmänniska efterskickades, men var vid tillfället ute på jakt. När han kom hem genomvåt och kuslig, gick han upp till dem, våt som han var. När han sedan om natten kom hem på sitt rum, hade han troligen träffats av slaganfall, ty på morgonen låg han livlös vid sin säng med sin lyra i handen. Ty han var också musikmänniska. Han synes också ha förstått, att hans liv inte skulle bli långt. Härtill kom att han led av olycklig kärlek. I ett efterlämnat kväde om denna sak läses i de tre sista av de aderton verserna följande ganska gripande rader:
Ej någon tal av vardagens ljus mer skänks åt vår pol
som jag här nere skall skåda, nornor bebåda.
Säll henne gör! Himmel! Det är min bön då jag dör.
Må hon till synd ej fördömma, sonas och glömma.
Uppå min grav, tydas skall där vad dess glömska mig gav
trognast bland människors öden - sorgen och döden.
I andra giftet hade Jöns Mårtensson två döttrar, nämligen förut omskrivna Karna Mårten Olss samt Elna, f.m. Kristoffer Andersson i Tjustorp. Dessa hade endast en son, Jöns Kristoffersson, vilken övertog gården efter sina föräldrar. Han kunde inte lämna gården i arv åt sina efterkommande, till följd av att dryckenskapen tog överhand, så att det gamla stället måste gå till andra, och hans barn försvinner i vimlet bland människorna
Dessa Elna och Kristoffer hade också två döttrar nämligen Kerstin, g.m. Anders Nilsson på Elmhult. De hade två söner Per och Anders Elmer. Per kom efter många äventyr upp till Sundsvall, där han en tid var skeppsmäklare. Hans gamla moder reste också dit upp. Dessa båda fingo sluta sina vandringsliv där uppe. Efter hade fötts i "söderns soliga länder" måste deras kroppar myllas ned i nordens kalla jord. "Underliga värld och underliga öden". Var sonen Anders hamnade är mig obekant, men jag har ryktesvis hört att han skall vara bosatt någonstädes i Värmland.
Ovannämnda Anders Nilsson på Elmhult hade i sitt första gifte två barn, son Nils, vilken ju inte direkt hör till vår släkt och därför uteslutes, samt dottern Johanna, f.m. handlanden Anders Nilsson i Högestad och deras enda barn är Lucia Nilsson.
Andra dottern till Elna och Kristoffer hette ju Hanna g.m. lantbr. Anders Mårtensson i Hannas. Hon hade tre barn:
1) Mårten Hanner, kyrkoherde i Visby,
2) Elna g.m. Sven Eriksson. Dessa övertog gården i Hannas men sålde densamma och lär nu vara bosatta i Stockholm.
3) Per Hanner var en tid på Gotland men återflyttade till Skåne, där han har ett litet ställe.
Jag nämnde i början av denna berättelse att den andre Mårten Olsson (min morfader blev föräldralös vid sex års ålder och till förmyndare blev förordnad Mårten Andersson i Tjustorp. Denne Mårten var morbror till gossens blivande maka Karna Jönsdotter eller vackra Karna, min mormor,
Mårten Andersson var far till Anders Mårtensson, vilken i sin tur efterlämnade sonen Jöns Andersson i Tjustorp, far till Anders Jönsson, som övertog sina fäders gård men förolyckades och dog i rätt unga år och så gick även den i sekler från far till son ärvda egendomen i främmande händer. Två systrar till Anders Jönsson finnas i livet, nämligen Ida, gift i Fårarp och Maria, g.m. Ola Andersson på Tullhög.
Bälinge, Thoresgården
den 23 december 1916
Edvard Persson.