HEMAVAN

Små pömsig känner man sig mest hela tiden
 när det börjar gå mot vinter.
Tacka vet jag sommar, sköna gröna svenska sommar.
En ljus och ljummen sommar natt, havet ligger spegelblankt stilla , 
himlen är ren som en oskuld.
Det är väl sådana stunder som gör
att man klarar den kalla och mörka hösten.
Inget ont om vintern, men så här i mellersta Sverige 
går man miste om mycket av tjusningen.
Brun slaskig snösmörja klarar jag mig utan.
Jag har varit en mer eller mindre vinterhatare i många år.
Tills för några år sedan, 
rättare sagt 1992 var det.


Då satt jag mig på bussen mot Hemavan.
Visste inte ens vart på kartan det låg.
Att det var norrut och att Tärnaby låg alldeles i krokarna, 
det var väl ungefär allt.
Och det var enbart Ingemar Stenmarks förtjänst.
Satt och ruskade på bussen hela natten 
och framåt morgonen var jag framme i detta vinterparadis.
När bussen lämmnade mig  på vändplatsen framför Högfjällshotellet
stod jag förstummad  kvar och bara gapade.
Vinterparadis det var precis var det var.
Hade ingen aning om att snö,
berg och åter snö,
kunde vara så otroligt vackert.
Men man lär sig så länge man lever.
Och det tackar jag för!





Lite surrgull om Gotland


Hem