Jag är så enormt trött på alla dessa människor
som gnäller o klagar på allt o alla.
Var lite tacksamma o tänk lite possitivt,
istället för att bara se allt så nattsvart.
Ta vara på det liv du har och på dina anhörigas,
ni vet aldrig hur länge ni har varandra.
Ett liv kan förändras helt på en bråkdels sekund,
och då är det försent att sitta o grubbla på vad man borde
ha gjort och inte gjort.
T.e.x min pappa o jag skulle behövt pratat om en massa,
men genom en olycka så är han idag delvis
förlamad med så kraftiga hjärnskador att han aldrig mera
kommer att kunna prata.
Han kan endast läsa korta o enkla ord
och skriva något mer än sitt namn det klarar han inte.
Så för min del är det bara att acceptera att vi aldrig
kommer att få "prata ut".
Min pappa är född 1950, och på en bråkdels sekund
förvandlades hela hans liv.
Om han vetat att hans liv skulle bli som det ser ut idag,
Då hade han nog värdesatt svenssonlivet och sina närmaste
mer, det kan man iallafall hoppas.
Det är inte bara den person som blir drabbad som lider,
nej, det är även alla runt omkring.
Att det går fort och när man minst anar det.
Det gjorde det för min kusin Peter född 1972.
Som-1996 var han som vanligt på väg hem från jobbet.
När han plötsligt får möte på fel sida av vägen.
Han väljer att köra av vägen på en åker för att slippa kollidera.
Det blir hans död, precis där Peter kör av sätter ett
betongbrunns lock stopp för honom och hans unga liv.
Då undrar jag finns det verkligen en mening med livet
inte för min far och Peter iallafall.
Men vi andra ska vara tacksamma så länge det är ett
lugnt o fridfullt liv, men jämmna plågor.
Vi vet aldrig när havet börjar storma igen,
och slukar nya offer från våra nära och kära.
Så håll idem hårt!