VISBY SOM -92

Visst är det sorgligt, 
ibland träffar man människor man tycker om.
Det gjorde jag på Gotland sommaren 1992.
Nu undrar ni vad är det för sorgligt med det.
Jo det ska jag tala om.
Jag vet att jag förmodligen aldrig kommer att träffa
dessa människor igen. 
Det känns oerhört vemodigt.


Tex.Perra & Markus mina två rospojkar 
Så många rosor jag sålt åt er,
kvällar och nätter på Visbys gator. 
Undrar många gånger vad ni pysslar med nu.
Kom ni iväg till Thailand någon gång. 
Det gjorde inte jag, och kanske var det tur det. 
Jag tror på ödet så jag säger att 
det var ödet som avgjorde det för min del. 
Perra,du är en underbart rar kille,sköt om dig. 
Vart så himmla glad när 
jag såg en bild av dig i tidningen, 
den har jag kvar än i dag. 
Jag har inga egna foton från den sommaren 
men den tidningsbilden hade verkligen fångat 
din "glimmt i ögat". 
Bor ni kvar i Göteborg? Har ni skaffat familj? 
Hoppas vi springer ihop någonstans i världen, 
någon gång i livet. 


Då är det värre med er.
Jag kommer inte ens ihåg era namn 
eller er grupps namn 
men ni var på Gotland för att spela. 
Tror att ni var 5 st. härliga killar från Borås 
om jag inte missminns helt. 
Jag är den där tjejen som ni brukade stanna och
handla pizza slice av o surrgulla lite med. 
Ni hade en enorm utstrålning, 
värme,vänlighet och humor. 
Er grupp hade en spelning på Koks lagret en kväll, 
och när jag o min vännina gjorde entré 
fick vi uppleva en sanslös version av
"Bara vara din Margareta" 
På stranden sjöng ni a-capella för oss. 
DU hade Gotlands fulaste badbyxor, 
gamla med ben o skärp.
Vi skrattade åt dig men du svarade bara 
-"Jag samlar på kläder." 


Du hade ett katthuvud på axeln,
där endast den övre delen av katthuvudet syntes. 
Din starka och speciella personlighet 
gjorde ett djupt intryck på mig,
och det var just du som sa dessa ord. 
-"VI KOMMER NOG ALDRIG ATT TRÄFFA VARANDRA IGEN." 
Och håll med om det,
lika fort som en människa plötsligt dyker upp 
i ditt liv lika fort kan den försvinna 
och kanske aldrig mera dyka upp. 
Vad gör man när man känner att man vill 
ha mer av denna människa som
man "kanske" aldrig mera kommer att se? 
Ska man gå och hoppas på att
ödet och att "kanske" är på ens sida. 
Inte vet jag
Men sorgligt är det!


surr om livet
Hem