Jag går genom köpcentret med tunga, hasande steg. Det är svårt att missa Vivo-butiken med sina stora handtextade plakat täckande alla fönster ut mot gången. Jag märker, medans jag plockar upp en kundkorg, att även om man inte tittar, går reklambudskapen rätt in i huvudet ändå. Bananer 10 kr/kg väver sig fortfarande in i tankarna när jag närmar mig bröddisken. En kvinna plockar upp en limpa och inspekterar den noggrant innan hon droppar ner den i kundvagnen. Jag gör precis likadant, letar förvirrat i huvudet efter dagens datum och kommer till slut fram till att det måste vara den 5:e eftersom det var den 27:e förra onsdagen då lönen kom. Går vidare mot konservhyllorna och plockar rutinmässigt ner ett par burkar krossade tomater och en burk tonfisk. Vandrar förbi grönsakerna och väntar tålmodigt vid mjölkprodukterna innan jag öppnar en glasdörr och plockar ner ett paket mellanmjölk. I kön fram till kassan står jag med min röda plastkorg i ena handen och lyssnar till alla ljuden. Försöker plocka isär små delar ur det överväldigande, diffusa bakggrundsbrus som omger mig från alla håll. Från köttdisken kommer ett skärande ljud från någon sorts köttsåg, antar jag. En hackande kniv punkterar det vassa skärljudet och bildar tillsammans en lite aggressiv stämning borta till vänster. Och vid kassorna och vidare högerut mot brödet och småkakorna flyter alla röster ihop till ett monotont, böljande surrande som, tänker jag, lägger sig lite som ett varmt, lugnande täcke över de kantiga ljuden från andra hållet. Det är nästan omöjligt att urskilja enskilda röster och jag slutar också när mannen framför mig lägger en Nästa Kund-skylt bakom sina varor på bandet och fastnar med ögonen på mig där jag står med en hand kupad över ena örat, vridande huvudet fram och tillbaks med halvslutna ögon. Jag stirrar tillbaka och han vänder sig om igen. När det blir min tur och jag lassar upp mina egna varor, märker jag att där ligger ett knippe bananer som jag inte kommer ihåg att jag tog. Kassörskan suckar trött när jag ber henne att få ta bort dem och jag får lite dåligt samvete över att vara en Jobbig Kund.

Som jag ofta gör när jag slumrar till ovanpå sängen innan jag ska göra något, drömmer jag nu att jag går ut genom dörren, jag åker hiss ner till bottenvåningen, går hela vägen till busshållplatsen, kliver på, byter till tunnelbanan och åker nerför rulltrapporna tittande på reklamskyltarna. Det är så oerhört detaljerat att jag blir lika förvånad varje gång när jag vaknar upp och upptäcker att jag faktiskt ligger kvar och inte har tagit mig någonstans. Oftast brukar jag då vara försenad och får kasta på mig jackan och springa ut i trappen med oknutna skor, men den här gången, när jag oroligt sträcker mig efter klockan, visar det sig att jag har en halvtimme på mig. Reser mig långsamt upp ur sängen. Jag har ändå sovit två timmar men känner mig fortfarande trött och är alldeles torr i munnen. Funderar flyktigt, medans jag fyller ett glas med vatten, på varför jag är så trött. En hastig, ilande genomgång av olika sjukdomar far genom huvudet men jag lyckas slå bort den och sätter mig på en stol framför skrivbordet och bläddrar lite i några reklamblad som av någon anledning hamnat där. Går igenom dem ett efter ett och undrar varför jag sparat dem eller om jag bara glömt bort att slänga dem. Tänker att jag ska ringa upp Eva. Det är flera månader sen vi hördes och det var hon som ringde sist. En sån där sak som jag skjutit upp men som passar utmärkt nu när man har lite tid över men ändå snart måste sticka iväg. Tittar på telefonen där den ligger tyst och vit framför mig på skrivbordet. Allt är väl uträtt. Och allt är väl avslappnat. Ändå känner jag hur det suger i magen när jag lyfter telefonluren. Det går fram fyra signaler och med ökande lättnad väntar jag på att telefonsvararen ska gå igång när plötsligt en trött röst svarar "...Stefan".

Jag tittar upp och bland de nypåstigna som just kommit på och nu står i mittgången på bussen, vänds ett ansikte runt åt mitt håll och letar efter lediga sittplatser. Det första jag tänker är att hon ser väldigt blek ut, liksom trött eller sjuk på något sätt, huden är vaxblek och alla ansiktslinjer tycks peka nedåt, dra ner ögonen och munnen mot marken. En bråkdel senare känner jag igen henne. Vänder genast bort blicken och tittar ut genom fönstret. En rosa mamma lutar sig över en lila barnvagn. En man låser fast en cykel vid en lyktstolpe. Skyltfönster med stela skyltdockor i viner förbi. När jag efter en lagom paus tittar upp igen är hon vänd framåt. Hon har en grön militärjacka på sig som jag inte kommer ihåg. Jag stirrar på de små axelklaffarna och tänker att jag måste ha misstagit mig, frisyren stämmer inte heller, försöker passa ihop det halvlånga, lite flygiga håret bakifrån med hennes smala inåtlutade kinder och mörka ögonbryn ur minnet. Det är två år sen vi sågs men inte kan hon väl ha förändrats så mycket? Jag känner instinktivt att hon inte har sett mig. Hennes sätt att hålla ena handen på ett ryggstöd och någonting i ryggens och nackens avspända hållning tyder på att hon tänker på någonting helt annat; om hon hade sett mig är jag säker på att jag hade känt det i luften mellan oss. Kanske bara en liten rynka i det gröna jacktyget, någon muskel som spänts onaturligt. Men hon tycks helt omedveten om sig själv, stryker bort lite hår från pannan och fortsätter titta rakt fram. Blir igen lite osäker på om det verkligen kan vara hon. Plötsligt hörs den inspelade rösten i busshögtalarna. "Rosen - lunds - ga - tan". Det är en sådan oerhörd känsla i den där rösten, tänker jag. En riktig psykologröst. Otroligt lugn och tydlig och betonande stationsnamnen som om de vore tröstande ord till små ledsna barn. Och på något sätt känns det malplacerat, jag hajar till varje gång. Tittar mig runt i bussen och blir nästan lite arg när jag tänker på hur lurade vi blir. Här sitter vi, trötta och stela med blickarna riktade rakt fram, för utmattade för att prata och för rädda för att ta kontakt. Mannen framför mig i den gråa kostymen, säkert tjänsteman i något statligt verk, kan se honom framför mig, lojalt slavande bland tjocka pappersbuntar de senaste 20 åren, bara väntande på pensionen. Och den där ungen, typiskt skilsmässobarn, tänker jag, med sin utarbetade mamma, på väg hem till blodpudding igen och vända på slantarna. Och så kommer Rösten och vi känner oss trygga och omhändertagna och släpper alla tankar på motstånd. Börjar fantisera om att man skulle leta reda på den här mannen och låta honom spela in små meddelanden med samma lugna, långsamma betoning och köra ut dem i högtalarna vid varje hållplats. "Marie – bergs –gatan. Livet blir – inte bättre – än så här". "Väster – bro – plan. Glöm inte – att du föds – ensam – och dör – ensam". Skrattar lite för mig själv när bussen saktar in. När jag kliver ner för trappstegen ser jag henne vända sig om igen men hinner precis komma ner på gatan innan hon får syn på mig.

Två öl kommer fram på bardisken, jag tar den ena och räcker över den andra till Mats. Plockar upp en hundralapp och ger den till killen i baren, vilket innebär att det är Mats tur nästa gång, vi måste åtminstone dricka en varsin öl till för att det ska bli jämnt. Egentligen vill jag inte ha en till, börjar redan känna mig rejält berusad och lite dåsig. Tittar på klockan och inser att vi knappt har sagt någonting till varandra på en timme. Allteftersom musikvolymen ökats i högtalarna och det lilla rummet fyllts med glada, högljudda människor, har det blivit längre och längre mellan orden, men jag har knappt tänkt på det, känns som vi inte har så mycket mer att säga till varandra för tillfället och ansträngningen att böja sig framåt och skrika i den andres öra har känts mer och mer oöverkomlig. Vi står där och bara stirrar ut på de små klungorna av människor som tycks ha hur mycket som helst att prata om, gestikulerar livligt med armarna och nickar leende mot varandra. Tittar ner på askkoppen mellan oss som är totalt överfull. Roar mig lite med att räkna fimparna och det visar sig vara tretton av hans och fem av mina. Han har precis tänt en ny cigarett och säger när han ser min blick: "Jag vet... det är lite skrämmande. Jag har verkligen börjat kedjeröka". Han drar en hand genom håret. "Men... det är så... jag känner mig så...". Han säger någonting till som jag inte uppfattar men när jag böjer mig fram för att han ska upprepa det viftar han bara avvärjande med handen och ställer ner sitt tomma glas på bardisken. "Ska vi dra?". På vägen ut ställer jag mig i toakön. Framför mig står en tjej i lila tröja och svarta, tighta byxor, hårt tryckt mot den kala betongväggen. Jag tittar hastigt på henne och hon ler ett trött leende innan hon tar emot den öppnande toadörren och kliver in.
   När jag kommer hem, låser jag upp dörren försiktigt och hänger av mig jackan. Efter att ha tömt blåsan i säkert en halv minut går jag in i rummet och sätter på Jakob Hellman. En skiva som någon glömt kvar hos mig för länge sen och som jag nu helt fräckt integrerat i min egen skivsamling. Klär av mig kläderna och lindar in mig i täcket. Det snurrar runt i huvudet, när jag blundar känns det som jag lyfts uppåt. Efter ett tag börjar tröttheten ta överhanden, nästan sovande väver sig musiken in i tankarna. Glada dagar alltid. Sist när jag var glad. Drar med fingrarna över revbenen som känns hårda och kantiga mot det mjuka täcket. Precis innan jag somnar tänker jag på att gardinerna börjar bli smutsiga. Undrar lite över vad det kan vara i min lilla lägenhet som utsöndrar så mycket smuts och gör att det bildas fullt med damm längs med vägglisterna på bara några dagar.
   Sen blir allt, som man säger, svart.