PM
SÖDERMANLAND 101 RAMSUNDSBERGET
Victoria Östring
Högskolan i Örebro
Runkunskap 5 poäng
Sommaren 1996
Ristningen dateras till ca år 1040 och finns i Södermanland, i Mora by i Jäders
socken, Östra Rekarne härad, inte långt från Sundbyholms herrgård. Den finns på ena
sidan av ett fast berg invid Ramsundet, som nu kallas Jäders- och Sundbyån. Ristningen
ligger ca 50 steg (ca 50 meter?) öster om en väg, som är en förgrening av vägen till
Sundbyholm. Vid ristningen finns dessutom Europas nordligaste bokskog, enligt
lokalbefolkningen.
Ristningen börjar på höger sida ca 70 cm från marken, på vänstra sidan 3,40 m,
och ristningens längd är 4,70 m. Ristningen är fortfarande i bra skick, och dessutom
har runorna och ornamentiken målats i med röd färg. Så var dock inte fallet på
30-talet, för när min mormor som barn var på skolutflykt dit, fick de ta med sig kritor
och fylla i ristningen för att bättre kunna se. Ristningen är även väldigt välristad
och inskriften kan lätt tydas. Bilderna på ristningen illustrerar myten om Sigurd
Fafnesbane.
En dag när de tre asagudarna Oden, Höner och Loke vandrade omkring i Midgård,
människornas boning, fick de vid en tjärn se en utter, stor som en man, som låg och
sov. Eftersom de var hungriga, dödade Loke uttern, och de flådde den, stekte den över
en eld och åt upp den. Det var nu dags att söka skydd för natten, och alldeles nära
tjärnen hittade de ett hus. Ägaren, en man vid namn Reidmar, blev mycket upprörd när
han såg utterskinnet, för det visade sig att uttern de dödat varit hans son Utter, som
kunde byta gestalt från människa till utter. Som försoning krävde Reidmar att de
skulle täcka utterskinnet med guld så att man inte kunde se något av skinnet under
guldet. Loke blev frisläppt för att ge sig ut på jakt efter guld. Genom list och ett
magiskt nät kom han över dvärgen Andvares skatt, vilken precis räckte till att täcka
skinnet.
Guldet gav dock inte Reidmar någon lycka. Förutom Utter hade han två söner, Fafner
(en annan gestaltskiftare), och Regin som var en mycket skicklig smed. Fafner blev helt
besatt av tanken på skatten, och en natt dödade han Reidmar för att komma över
skatten. Han flyttade sedan skatten till en klipphåla och förvandlade sig sedan till en
hemsk drake för att bättre kunna vakta skatten.
Senare kom Sigurd, styvson till prinsen av Danmark, till Regin för att lära sig
smedsyrket. Regin hade tänkt ut en plan för att ta tillbaka guldet från sin bror, och
lurade Sigurd att utföra den. Men gudarna var på Sigurds sida. Oden själv, i
människogestalt, hjälpte honom att välja ut en häst, Grane, som var ättling till
Odens åttafotade häst Sleipner. Svärdet han använde var även det en gåva från Oden,
men det var hans far Sigmund som fått det. I Sigmunds sista strid brast svärdet i flera
delar, men nu fick Sigurd delarna av sin mor, och Regin hjälpte honom att smida samman
dem igen. Precis som hans mor hade sagt till honom, kallade Sigurd svärdet Gram, Kungen.
När Sigurd var på väg för att kämpa mot Fafner mötte han än en gång en
främling, som han misstänkte var Oden i människoförklädnad. Främlingen rådde honom
att gräva en grop i Fafners spår, och sedan stöta till med all kraft med Gram när han
bedömde att drakens hjärta var rakt över honom. Dessutom skulle Sigurd klä av sig
naken och bada i blodet, eftersom det hade magiska egenskaper - där blodet vidrörde
honom skulle han bli osårbar. Sigurd gjorde som främlingen sagt och lyckades döda
draken. Efteråt klädde han av sig naken och badade i blodet. Det enda ställe som inte
kom i kontakt med blodet var en punkt mellan hans skulderblad, där en ljungkvist klibbade
fast. Detta misstag skulle senare i hans liv visa sig vara ödesdigert.
När draken var död bad Regin Sigurd att steka drakens hjärta över en eld. Han sade att han ville äta det för att Fafners ande inte skulle dö helt - även om han var ond var han ju ändå Regins bror. Sigurd gjorde som Regin bad honom, men när han stekte hjärtat råkade han bränna sig på en droppe blod, och stoppade fingret i munnen. Plötsligt hörde han främmande röster alldeles bredvid. Han tittade sig förvånat omkring och insåg till slut att rösterna han hörde tillhörde två fåglar som satt i ett träd. "Synd att han är så dum så att han steker hjärtat åt Regin istället för att äta det själv. Han inser visst inte vilka krafter det skulle ge honom." "Ja, det är synd", svarade den andra fågeln, "han borde hugga huvudet av Regin och äta hjärtat själv. Men nu är det i alla fall för sent." Sigurd tittade sig snabbt över axeln, precis i tid för att se Regin smyga sig på honom med en dolk i handen. Snabbt sträckte han sig efter Gram, och skilde Regins huvud från hans kropp med ett mäktigt hugg.
Inskriften lyder:
siriþr : kiarþi : bur : þosi : muþir : alriks : tutiR : urms : fur salu :
hulmkirs : faþur : sukruþar buata sis
Transskriberat blir detta: "Sigrid gjorde denna bro, Alriks moder, Orms dotter,
för Holmgers själ, fadern till Sigröd, sin make."
Det finns en felristning i inskriften; bur skall med största sannolikhet
egentligen vara bru, dvs bro. Man kan till och med se en svag böjning av bistaven
till u, vilket kan tyda på att det var menat att bli ett r, och när det
blev fel satte ristaren helt enkelt r:et efteråt istället.
Ristaren är även mycket konsekvent i användandet av ordskiljnadstecken, de saknas
endast efter fur, där Sigurd Fafnesbanes svärd genomborrar draken (vilket
fungerar som ordskiljnadstecken), och mellan de sista orden, är utrymmet inuti draken
började tryta.
Det råder delade meningar om släktförhållandena i inskriften. Författaren till "Södermanlands runinskrifter" menar man att Sigrid är gift med Sigröd, och att Holmger alltså är hennes svärfar. Den vanligaste tolkningen är dock att Sigrid är gift med Holmger, och att hon i ett tidigare äktenskap skulle ha fött Alrik. Därmed skulle hon alltså vara Sigröds styvmor.
Denna ristning är rikt ornamenterad, den brukar till och med kallas "Nordens
äldsta serieteckning". Bildsviten illustrerar myten om Sigurd Fafnesbane (se nedan).
Inskriften finns inuti en drakkropp, som även skall föreställa draken Fafner.
En detalj i ristningen visar en man som sitter vid en eld i en smedja och håller
något över elden. I "Södermanlands runinskrifter" tolkas detta som att det
är Regin som håller på att smida svärdet Gram, medan det i "Runes in Sweden"
tolkas som att det är Sigurd som sitter i smedjan och steker Fafners hjärta över elden.
Jag tycker det senare verkar troligast, eftersom bilderna då kan "läsas" från
vänster till höger. Dessutom har människan på bilden ett finger i munnen, och i myten
bränner sig ju Sigurd på blod från hjärtat, och sticker då fingret i munnen.
Enligt "Södermanlands runinskrifter" har återstoden av den bro som inskriften nämner undersökts av S. Lindqvist 1914, som kom fram till att det arbete som Sigrid bekostade bestod av:
Ristningen vid Ramsundsberget (uttalas "Rammsundsberget" av
lokalbefolkningen) kallas alltså för "Nordens äldsta serieteckning" eftersom
bildsviten visar en hel myt ur den nordiska mytologin. Ristningen samt byggandet av en bro
bekostades av Sigrid, som antingen var hustru eller svärmor till den döde Sigröd.
Ristningen är väl bibehållen och nu även imålad med rött. Det finns olika åsikter
om vissa detaljer i ristningen, men i stort är man överens om dess innebörd.
Där ej annat anges är källan Södermanlands runinskrifter (1924-36), en del
av Sveriges runinskrifter (1900-), Kungliga Vitterhets Historie och
Antikvitetsakademien, Stockholm, utom i stycket "Myten om Sigurd Fafnesbane"
där källan är B. Branston (1979): Gudar och hjältar i nordisk mytologi, Askild
& Kärnekull.
Även:
S.B.F. Jansson (1987): Runes in Sweden, Gidlunds.
BACK: