Jag tog ledigt från jobbet, helt underbart. Satt hemma och slappade framför datorn, glömde att äta lunch och plötsligt var det bråttom. Packade väskan och jäktade ner till tunnelbanan. Åt en Megameny på McDonalds, sen iväg upp till flygbussarna. Klockan var fem och jag hade en halvtimme till godo. Tog fram min nya Bukowski och sjönk djupt ner i sätet.

Något försenad kom jag ut till Arlanda, men med tillräckligt mycket tid kvar för att hinna till Systemet. Souvernirflaskor med Famous Grouse i bästa Thelma-style - perfekt i skidbacken!

Resan upp var seg. Jag hatar dessa transportsträckor! Kan ingen uppfinna en partikelförflyttare istället? Boken var slut redan efter tio minuter i bussen, och sen fanns det inget annat att göra än att dricka sprit. Plötsligt fanns det flaskor överallt: whisky, Gammeldansk och Bombay Saphire. Och värmen spred sig i bussen...

En annan kul detalj - det var norrsken! En riktigt sällsam syn, i alla fall för ett betongbarn som jag. Tidigare hade jag bara sett det på bild. Verkligen coolt.

Vaknade tidigt - dags för klättring! Det var bara ett problem: skor. I stressen hade jag glömt att packa ner kängor, så där stod jag med mina Björn Borg-loafers. Kanske inte helt rätt för en dag i naturen... Som tur var hade skidboden ett par snowboardskor i min storlek.

Vi skulle klättra två färdiga leder, en på 30 m och en på 300 m. Först fick vi gå en bit upp på berget. Riktigt jobbigt - bakfylla, djupsnö och uppförslut passar inte ihop. Men snart dök vajern upp, och efter en kort instruktion hakade vi fast oss och satte igång.

Till en början var det enkelt och självförtroendet växte. Jag hakade fast i vajern mest för att jag var tvungen och kände mig allmänt kaxig. Var det här allt? Jag öppnade flaskan för att ta mig en jamare och fick syn på den. Väggen. Stupet. Början på nästa led. Det var nära att jag satte whiskyn i halsen. Skulle vi upp där? Plötsligt kunde jag inte längre ens stava till ordet hybris...

Jag tog ett par klunkar till, sen var det dags. Och jag var RÄDD. Jag släppte inte vajern en enda gång under hela klättringen, och säkrade hela tiden med båda repen. Så nådde vi toppen. Jag kände mig helnöjd och utsikten var enorm. Vinden ven och landskapet bredde ut sig. Vackert som fan.

Sen skulle vi ner till sjön och åka skoter med resten av gänget. Det var också en rejäl kick, visade det sig. Hundra blås över isen - adrenaline by definition. Sen var det skogen som gällde. Någon hade hittat en kraftledningsgata som var som gjord för att åkas på. Och åka gjorde vi. Ett par gånger mötte vi en skidåkare med mord i blicken. Jag log brett första gången, andra gången höll jag bara koll på hans stavar, beredd på att ducka...

Självklart var jag tvungen att vurpa också. Stigen gav efter och skotern gled ner i snön. Jag såg för min inre syn hur jag fick gå tillbaka med svansen mellan benen och förklara varför skotern låg i ett dike i skogen...

Snart var det dags för lunch - korv med bröd och varm choklad. Kan det bli bättre? Troligen inte. Efter alla strapatser kändes det rätt skönt att bara sitta i en snödriva och slappa.

Vid ettiden var vi tillbaka vid hotellet och det var dags för elddopet. Resans hela mål och syfte. Fredrik, fjället och brädan. Magen pirrade nervöst - jag har inte åkt utför sen jag var elva, och det ska sägas att jag allvarligt funderade på att bara skita i hela grejen och lämna tillbaka brädan. Men, men. Med brädan i näven började jag traska uppför backen. Liften vågade jag mig inte på, den såg ju helt livsfarlig ut. Jag insåg att jag inte hade en aning om någonting. Hur står man? Hur svänger man? Hur stannar man? Situationen började kännas bisarr. Och det blev inte bättre av att alla proffsen gled förbi i 180 för att med en snygg stoppsladd glida in i liftkön...

Så insåg jag att allt prat om nybörjare och snowboard stämmer. Man ramlar, ramlar och ramlar. Framåt, bakåt och åt sidan. Jag ramlade och svor. Ramlade och svor. Efter någon timme började det göra ont i rumpan och knäna. Jag fortsatte ramla, fortsatte svära ...och så plötsligt bara fungerade det. Jag stod upp och hasade dit jag ville. Efter ytterligare ett par tips gick det bra att svänga också. Rock´n roll!

Efter några trevande försök i de lätta backarna blev jag övertalad att följa med upp till toppen. Röd/svart backe. Det pirrade lite olustigt i magen. Jag fick några råd av Niklas och Niklas, och sen var det bara att köra.

Först var det ganska lätt. Jag gled framåt, svängde lite, drabbades av hybris, svängde igen och ramlade. Upp igen, lite lugnare nu - sväng, sväng, sväng... Så blev det BRANT. Med mina dåvarande referenser var det ett jävla stup. Plötsligt kändes allting väldigt osäkert, men efter en kort tvekan var det bara att åka. Det fanns ju ändå inga alternativ, eller hur?

Självklart vurpade jag. Men jag tog mig igenom, gled ner till liften och livet lekte. Jag insåg att jag var fast. Helt fast. Biten. Det ballaste jag gjort på länge, en upplevelse i klass med att bli av med oskulden ...jag saknar ord! Så jävla coolt!!!

Sen blev det bad i vedeldade träkar, bira och bastu. Efter en stund i vattnet gick man upp och rullade i snön. Det kändes kul att ligga där och se ångan stiga från huden. Så hoppade man i igen. Livskvalitet.

På kvällen var det party. Bra röj, kul folk och många Vodka Red Bull. Trots att kroppen borde ha satt stopp festade vi natten lång...

Vaknade med ett ryck halvåtta. En dag som gjord för åkning. Jag kravlade ner ur sängen, klädde på mig och gick ner till matsalen. Magen var inte på sitt bästa humör, men jag lyckades pressa ner en macka, ett par glas juice och en tredubbel espresso. Sen var det bara att vänta.

Äntligen öppnade liften. Snön låg orörd som manchestertyg, och för första gången åkte jag upp utan problem. Nedför gick det inte riktigt lika bra, men ändå... Jag och Wells hamnade i en backe som slutade rätt långt bort från liften. Och plötsligt insåg jag vidden av problemet planmark och bräda. Att stå med ena foten vriden och skjuta på med den andra går bra en kort stund, men det här ...fy fan. Det var bara att spänna av sig brädan och gå.

Allteftersom dagen fortskred gick det bättre och bättre. I takt med att självförtroendet växte vågade jag testa nya saker. Men så framåt tretiden blev jag trött. Liften började bli rejält spårig, och det blev svårt att hålla balansen. Gissa vad som hände...

Efter två förödmjukande vurpor halvvägs upp bestämde jag mig för att lägga ner. Klockan var tre och det var dags för after ski. Hampus och jag köpte Vodka Red Bull och satte igång med grupparbetet tillsammans med Rikard och Monika. Kreativiteten stod väl inte på topp, men till slut räckte materialet till en redovisning. Avslappnad gick jag och hämtade mina badbrallor och traskade upp till de ångande vedkaren.

Så var det dags för middag. I toppstugan. Med vurporna i färskt minne kände jag hur liftskräcken bredde ut sig i kroppen. Jag visste att bara kunde sluta på ett sätt. Trots det föll jag för övertalningsförsöken: "Kom igen nu, det gick ju så bra förut idag..."

Jag kom kanske 30 m innan jag föll ihop som en säck potatis i snön, vrålandes obsceniteter. Helt uppgiven gick jag ner och försökte övertala pistvakten att köra mig upp med skoter istället. Utan framgång. "Då får du lämna brädan här nere", sa han med ett tonfall som inte inbjöd till diskussion. Typiskt. Hela grejen var ju att åka ner med pannlampa efter maten. Precis när jag skulle ge upp och gå med på förslaget dök en av guiderna upp. "Du kan åka med mig upp i liften så får du bättre balans." Det hela kändes väldigt osäkert, men så fick det bli. Med ett krampaktigt tag om liften och Hannes axlar gled vi uppåt. Bakom kom den andra guiden på stjärtlapp (!)...

Efter en evighet dök den då upp, backens topp. Och det gick bra! Jag kom upp! Jag kände mig verkligen helnöjd. Det var bara att släpa sig bort till toppstugan och middagen. När jag öppnade dörren möttes jag av applåder. "Fredrik Holm, hjälten från telemarken!" Det var bara att slå sig ner och hugga in. God mat, gott vin, Per trollade och Wells lekte stand-up-komiker. Så jävla kul...

Sen blev det jobbigt. I samma ögonblick som jag ställde mig på brädan växlade balanssinnet till läge dyngrak. Dessutom blev jag utan pannlampa. Att kasta sig utför branten i mörkret kändes lika naturligt som att sätta en Luger mot pannan och trycka av.

Men ner kom jag. Med en SM-titel i hasning i bakfickan. Det var bara att skaka av sig snön och byta om, och sen var det party igen.

Klockan åtta skulle vi samlas i konferenssalen, och på något sätt lyckades jag vakna i tid. Jag kände mig lite sned i ryggen och upptäckte att någon hade dragit isär plankorna under madrassen. Jag klättrade ner och hittade stegen och resten av plankorna i Fredriks säng, och med ens klarnade bilden. Medan jag klädde på mig såg jag mig omkring i rummet. På golvet bredvid sängen stod en flaska med JB. Snabbt insåg jag att det bara fanns en sak att göra. Efter ett par rejäla klunkar vacklade jag ner till matsalen för att få i mig lite kaffe. Alla jag mötte såg ut som zombier, och med ens kände jag mig bättre.

Konfererandet gick bra, och vår redovisning likaså. Nu var det bara att ge sig ut i backen igen i väntan på dagens höjdpunkt - helikopteråkning!

Det blev en maxad upplevelse. Läskigt men spännande. Helt otroligt att glida fram med helikopter över fjället, för att inte tala om att glida nedför fjället. Verkligen en värdig avslutning på resan.

Helikoptern landade fem minuter innan bussen skulle gå. Det började kännas stressigt... Jag blev tvungen att strunta i att duscha och nöja mig med att bara byta om till torra kläder. Inte så fräscht, men vad gör man? Jag köpte en massa dricka och klev på bussen med en känsla av vemod. Precis som den där känslan man hade som liten, när sommarlovet var slut och det var dags att åka hem.

Så bar det av. Men jag kommer tillbaka.