Innebandy. Tremannalag, två matcher om vardera 25 minuter. Inga avbytare. I den första matchen fick vi stryk, men i den andra VANN vi!!! Helt jävla otroligt! Och till råga på allt hade vi värsta spelet asså, fan ja svär vaa, svenne... Jag trodde att jag skulle dö när det var fem minuter kvar i den sista matchen, men för varje gång någon i motståndarlaget ropade "nu är de trötta! Nu tar vi dem!" fick jag en sådan där härlig nej-nu-jävlar-ska-de-fanimej-få-smaka-nytändning. När slutsignalen gick hade jag nästan säd i mina brallor. Sportfånen Fred...

Jag är nöjd. Jag är glad. Livet leker. Hedvig är underbar. Ooops... Måste på toa, allt springande har pajat magen...

Lavalampan sprider sitt varma, gröna sken, Petter är mikrofonkåt och Hedvig ligger i min säng och slumrar. Lugnet har lagt sig över Skärmarbrink. Känner mig seg och mysig och kär och kåt och härlig och....

Ska också gå och lägga mig nu...

Hej. Tillbaka i lägenheten. Det luktar gammal fylla och rök, eller närmare bestämt askkopp... Ganska vidrigt. Jag röjde undan så fort jag kom hem, men lukten finns kvar. Liksom som en påminnelse om att jag inte alls bara sitter här och myser framför datorn med mina nygjorda varma mackor, utan att jag bara sitter här och försöker må okej...
Det går ganska bra i a f. Mackorna får stå på sin tallrik och svalna en stund medan jag skriver.

Jag har insett en sak. Vissa saker tillhör det förgångna. T ex att gå ut med Grabbarna Boys. Jajamen. Varför stannar man helt enkelt inte hemma, där man kan prata ostört med varandra? Det är ju det som är syftet med att träffas när man inte se så ofta... Men nej, istället går man på krogen. Där man gör av med jättemycket penger på att stå i en bar och se blasé ut och inte säger mycket alls till varandra... nej, nej. *äter* (De varma mackorna är de godaste jag någonsin ätit)
Vet inte riktigt vad man ska göra. Sluta gå ut? Knappast. Kanske bara inse att livet går vidare och möta nya vyer. Alla tar ju inte samma väg genom livet... Saker förändras. Värderingar ändras, intressen likaså...

Lite senare.
Mätt men ganska trött. Det är okej, klockan är ju ändå fem... Har just kollat klart på the Negotioator. Verkligen coolt med DVD. Synd bara att filmerna är så dyra. Hursomhelst, filmen är ganska spännande, och trots allt patriotiskt Hollywood-tjafs är den helt klart sevärd. Kolla in den på en bio nära dig. Nej, nu är det dags att sova. Suss gott.

Jaha, då var man klar. Redo att festa!!! Jag har fått ordning i lägenheten, kopplat ihop alla prylar, gömt alla sladdar, sjungit... Och scannat. Lite i alla fall. Kolla här . Snart kommer Peter, Jenny, Jonny och Micke förbi, en liten dunkbjudning helt enkelt. :-)

Blümchen dominerar. Partyfet...

Fortfarande inte helt pigg. Stannade hemma från jobbet idag med för att verkligen vila upp kroppen. Inte helt utan skuldkänslor, dock - det känns nästan som om jag skolkar. Undrar var den där mentaliteten kommer ifrån? Jag är ju fortfarande konvalescent så jag har all rätt i världen att stanna hemma. Förmodligen är allting det nya elitsamhällets fel. Nu ska man ju gå till jobbet oavsett om man har drabbats av snuva eller ebola. Och allt för att visa hur ambitiös man är och hur viktigt jobbet är i ens liv. Plötsligt känns det helt rätt att vara hemma...

Jag har lyssnat rätt mycket på radio de här dagarna och plötsligt inser jag att det är ett helt gäng feta låtar på spellistorna just nu. Känns det igen? Man slår på radion och ibland dyker det upp någon mindre dålig låt i den vanliga floden av mainstream-dynga. Men så, helt utan förvarning, kommer det en massa suveräna låter på samma gång och livet känns som ett enda långt party.
Jag får väl passa på och njuta, det är inte så ofta det händer...

Jag ringde mig sjuk imorse. Det har nog inte hänt på nästan ett år, tror jag. Kändes verkligen konstigt. Men skönt. Visserligen skulle jag nog ha kunnat jobba, men det är skönt att ha sängen till hands och nära till muggen... Dessutom påstod min projektledare Bosse att man är extremt smittsam ett par dagar efter det värsta har lagt sig. Jag kanske måste stanna hemma imorgon också, om inte annat av hänsyn till kollegorna... ;-)