Mina funderingar om livet;)

In english

Enligt min mening finns det för lite kärlek i dagens samhälle, därför hoppas jag att jag med denna sida skall kunna sprida lite värme i världen.
Jag vill att alla som läser denna sida skriver ett brev till mig och skriva vad ni tycker. Dessutom vill jag att ni fortsätter att sprida värmen i världen, och då menar jag inte att ni skall påskynda växthuseffekten;).
Den tekniska utvecklingen står på sin topp, på bara hundra år har vi gått från vedspis till månfärder. Vi har uppfunnit datorer, bilar, flygplan, ja listan kan göras lång på saker som underlättar vår vardag. Men samma människor har uppfunnit granater, stridsflygplan, tanks, atombomber och annat elände. Och tyvärr kan den här listan göras minst lika lång. Naturens normala gång är att dess invånare förändras i takt med att omgivn- ingarna och förutsättningarna förändras. På så sätt bildas kraftiga och väl an- passade arter, som fungerar väl i det biologiska kretsloppet. Det är lätt att inse att människan inte har hunnit anpassa sig till dess nya omgivning. Vi har försökt att rymma från våra gener. Vi är konstruerade för att leva med flocken, jaga när vi blir hungriga, att helt enkelt vara en del av naturen. Vi tog det vi behövde, men inte mer. Vi varken förorenade hav eller bråkade om pengar. Vi levde ett harmoniskt liv. Idag är tyvärr situationen helt annorlunda. Vi saknar samhörigheten med "flocken" i vårt sönderstres- sade samhälle. Vi har aldrig tid för vare sig oss själva eller våra medmänniskor. Vi är inte anpassade för ett liv i tredubbel hastighet, instängda i betong, ensamma i vår framrusande värld. I vår jakt på männsklighetens bästa har vi glömt bort människan. Vi har kommit att se till sakerna istället för tanken, en hundring har blivit mer upp- skattad än äkta vänskap. Vad är väl en papperslapp mot någon att kunna öppna sig för, tala ut om sina problem, möta sorger och probelm, kunna sk- ratta och ha kul tillsammans med. Vi tror oss kunna köpa oss vänner med presenter och falskt smicker, men det enda du köper är en orm som biter dig när du ger honom mat. Köpt vänskap är som ett par för små skor, de var dyra men du har ingen nytta av dem. En annan sak som fallit bort i tidens tunlar är förmågan att säga förlåt. Vi kan resa till månen, laga människokroppen och bygga datorer men vi kan varken säga tack eller förlåt. Och vi är kanske ännu sämre på att förlåta, på att erkänna att vi gjort ett fel. Vi har en stolthet som förbjuder oss att erkänna ett nederlag, istället döljer vi våra misstag med att försöka lasta över dem på någon annan, eller helt enkelt sopa problemet under mattan. Kanske borde vi för en månad stänga av all ström, sluta jobba, ägna lite tid åt varandra. Kunna sitta ner och prata, vila, tänka efter och bry sig om. Kan- ske skulle det inte skada söka sig ner på djupet av sig själv, ta bort den glan- siga masken, sluta spela teater och låta sitt rätta jag komma fram, det vore nog lärorikt. Tänk att vakna en gnistrande klar morgon, höra fåglarna sjunga, stiga upp ur sängen och gå ut i det daggvåta gräset och känna hur underbart det killar under fötterna. Inte en bilmotor som stör friden, bara fåglarnas glada kvitter. Ingen stress utan rikligt med tid till sig själv, livet och varandra. Kunna se solens gyllene fingrar torka bort daggen i gräset, känna den friska luften rensa lungorna, känna doften av blommor och nyslaget hö, höra hur fåglarna besjunger sommaren. Kanske vore det inte så roligt att gå tillbaka till den gråa trista vardagen igen? Detta är en dröm, och jag inser att det tyvärr bara kan förbli en dröm, men en annan tid i en annan värld kanske...
<

You are visitor number since 2/9 1997.
Todays date is and the swedish time is .