Rosilda Nu tog hon pennan, skrev med snabba rörelser i blocket och kom fram och höll upp det för mig, så att jag kunde läsa: "!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!?????????????????- JAG VÄNTAR!" stod det.
- Det gör jag med! sade jag med ett skratt.
Hon skrev igen: "Jag vill att det skall HÄNDA något!"
- Vad är det du vill skall hända då?
"Det skall väl du veta? Är det inte därför du är här?"
Jag ruskade på huvudet, litet förskräckt över att inte veta vilka förväntningar hon kunde ha på mig, jag sade:
- Jag har bara kommit hit för att hålla dig sällskap. Några stora händelser kan jag inte utlova. Väntar du dig det blir du säkert besviken.
Rosilda ryckte på axlarna och böjde sig över blocket, skrev:
"Jag väntar mig inte så mycket. Jag bara hoppas. Vet du, att här händer aldrig något. Här finns ingen romantik som i böckerna. Ingen kärlek. Bara dystra hemligheter."
När hon nu räckte mig blocket såg hon mig för första gången rätt in i ögonen. I blicken fanns ett uttryck mitt emellan trots och vädjan. Så tog hon hastigt tillbaka blocket och skrev med rasande fart:
"Men du får inte veta våra hemligheter! Kom ihåg det. Fråga aldrig!"
Hon pekade allvarligt på det hon skrivit med pennan och strök till och med under de sista två orden. Jag lovade att inte fråga. Då såg hon fundersam ut och, så skrev hon:
"Men om jag vill att du ska fråga, då säger jag till, och då får du fråga om allt du vill."
Det förstod jag inte. Jag skrattade och ruskade på huvudet. Hon gjorde en otålig rörelse med pennan.
"Jag behöver ju inte svara!" skrev hon. "Dina frågor avslöjar ju hur du tänker. På så vis kan jag kanske få svar på mina egna frågor, utan att du vet om det. Och utan att röja några hemligheter."

Amalia tycktes av någon anledning ha fattat förtroende för mig. Efter vårt första långa samtal drog hon sig undan, deltog inte i måltiderna och lade sig inte i någonting. Hon hade överlämnat oss åt försynen förstod jag.
Ändå fick jag en känsla av att hon fanns i närheten och höll ett vakande öga över oss alla. Inte minst över mig. Hon dök ofta upp när jag var ensam. Plötsligt kom hon och stod bredvid mig - aldrig framför eller bakom, utan just bredvid, det tänkte jag särskilt på. Det skedde säkert medvetet. Amalia visste alltid vad hon gjorde.

Hon förstod att skulle hon dyka upp framför mig så kunde jag, som just nu hade lätt att råka ur jämvikt, känna mig ertappad, ställd till svars inför henne, även om det inte alls var hennes mening. Och skulle hon komma bakifrån, kunde jag känna mig påpassade och bespejad, som om jag dolde något. Men slöt hon upp vid min sida, då kände jag mig enbart lugn och beskyddad. Jag förstod att här kom någon som ville mig väl.
Amalia hade ju sagt att om vi behövde fråga om något, så kunde vi komma till henne, och hon skulle svara, som hon uttryckte det:
"Inte i onödan, och inte gärna, men så långt samvetet bjöd."
Jag hade inte utnyttjat den möjligheten. Det hade aldrig behövts. Amalia kom själv. När jag var i behov av tröst dök hon upp, mycket kort och helt oväntat, men med omedelbar verkan.

Carl Han hade suttit med huvudet framåtböjt över bordet. Nu lyfte han det och tittade upp i taket i stället.
- Nej, jag skall inte trötta Berta med detaljer. För att göra en lång historia kort, så råkade jag en tidig morgon för en tid sedan stå i mitt fönster. Då fick jag se min vän därnere på gården. Carl kom springande med en handduk på väg till sjön. Han skulle ta ett morgondopp förstod jag och skyndade efter. Det finns roddbåtar därnere vid stranden, och vi kunde kanske få en roddtur tillsammans tänkte jag. Det var en ovanligt vacker morgon, och han skulle resa sin väg sedan.
Arild tystnade och tvekade. Han hade hela tiden tala som om det var nogon annan och inte sig själv han berättade om, men nu fick han plötsligt svårt att behärska rösten, talade snabbt och ryckigt.

Han beskrev hur han sprungit nerför backen mot sjön men inte kunnat upptäcka sin vän någonstans. Han skulle just ropa på honom, då han fick höra någon vissla i närheten. En melodi han mycket väl kände igen. I samma ögonblick dök en naken gestalt fram ur grönskan bara några meter framför honom. Arild drog sig hastigt undan. Hon hann aldrig se honom, men han såg en späd rygg och ett huvud som skrattande kastades tillbaka, när gestalten på lätta fötter och med utsträcka armar dansade ner mot vattnet för att uppslukas av böljorna, som en sjöjungfru.
Det var nämligen en ung flicka. Hennes huvud guppade därute på vågorna medan hon simmade ut från stranden. Efter en stund vände hon och simmade tillbaka. Sedan steg hon långsamt upp ur vattnet.

Arild flydde sin kos. I det längsta hade han försökt inbilla sig att det var en främmande flicka. Men det var det alltså inte. Strax efter fick han också se "min bror" komma gående uppför backen igen, våt i håret, gnolande på samma melodi som flicka i vattnet.

Lydia Stenstiernas våning När jag gick förbi de överdragna möblerna inbillade jag mig att någon fanns dold under skynkena. I speglarnas dimmiga glas anade jag ansikten, ur de skumma vrårna spejade osynliga ögon. Jag darrade där jag gick. Samtidigt försökte jag hela tiden intala mig själv lugn.
Så här ser en övergiven våning ut. Inte mer med det. Speglar som aldrig dammades kunde man säkert se underliga saker i. Dammet förvrängde verkligheten och fantasin gjorde resten. Ingenting att tappa besinningen för.

När jag vandrade genom Arilds och Rosildas små rum som låg bredvid varandra, såg jag teddybjörnen på Arilds säng. Jag stannade till och tog upp den. Det var en brun björn med små blänkande glasknappar till ögon. Det lugnade att hålla i den. Jag såg mig omkring. Skulle jag bli tvungen att övernatta här fick det bli i något av de här små rummen. I Rosildas säng kanske med stängda dörrar. Jag undersökte om de gick att låsa. Det fanns nycklar, men jag vågade inte pröva dem. Tänk om jag inte fick upp låsen. Jag tog björnen och gick vidare mot Lydia Stenstiernas sängkammare.

Redan på tröskeln ryggade jag tillbaka. På en stol alldeles vid dörren låg ett sorgdok som inte funnits där förra gången. Litet längre in i rummet hängde en svart klänning på kakelugnsspjället. Däremot var bädden mellan förhängena tom. Den vita klänningen som legat kastad över sängen förra gången var borta.
På toalettbordet stod vasen med de vita rosorna. De var levande, inte konstgjorda. På bordet framför den lilla soffan låg några av Rosildas samtalsböcker. Det var nog inget spöke som huserade här trots allt.

Léonie vände sig mot mig och sträckte fram sin lilla vita hand. Den var så kall när jag tog den att jag måste behärska mig för att inte haja till. Hon log ett smäktande leende.
Efteråt fick jag veta av Carolin, att Léonie gick omkring och letade efter något mycket speciellt. Hennes dröm var att en gång finna ett hemligt fack, och på Rosengåva borde det inte saknas möjligheter i den vägen.
När jag frågade vad Léonie väntade sig att hitta i ett sådant fack, svarade Carolin, att hon inte väntade sig någonting alls. Det enda Léonie önskade sig var ett gömsle som för längesedan fallit i glömska. Ett lönnfack helt enkelt.
- Ett tomt lönnfack är väl ingenting att ha?
Jodå. Carolin log hemlighetsfullt. Léonie resonerade som så, att kunde hon bara hitta ett gömme, så skulle hon nog också hitta någonting att lägga i det. Det viktiga för henne var själva sökandet.
- Men Léonie är bättre på att leta än att hitta, så frågan är hur det går.
Carolin såg på mig med ett förtjust leende. Vilka barnungar! tänkte jag men behöll det för mig själv.

                                                                        >