Berta
Jag kände hans blickar på mig, men kunde inte möta dem.
- Berta kan vara alldeles uppriktig.
Han lät så vänlig och så deltagande att jag till slut vågade se upp, och hans ögon talade samma språk som hans röst. Jag kunde inte ljuga för honom.
- Det var så konstigt, vet Arild, jag förstår det inte själv.
- Ja?
- Jo, jag ville ju egentligen inte alls resa härifrån. Det var precis som om jag var rädd för att inte vilja komma tillbaka...
Jag bet mig i läppen. Jag hade sagt sanningen. Utan att veta det hade jag plötsligt förstått hur det förhöll sig. Det var inte som jag trott, att jag varit ängslig för att jag inte skulle få komma tillbaka hit. Nej, det var för att jag inte skulle vilja återvända, som jag hela tiden varit rädd. Inte förrän nu gick det upp för mig.
Jag såg försiktigt på Arild, och han såg tillbaka med samma deltagande min.
- Jaså, Berta var rädd för att resa ifrån oss?
Jag bara nickade, och han fortsatte:
- Och sen när Berta var hemma, ville inte Berta tillbaka? Ja, jag förstår det. Det är inte lätt att vara här hos oss.
Jag svarade inte. Det var sant som han sade - det var inte lätt för mig att vara här.
Vi vandrade långsamt under träden i parken, och medan vi gick där kände jag hur det trots allt blev allt otänkbarare för mig att inte vara här. Skulle någon ha erbjudit mig att få resa hem nu, skulle jag inte ha velat det. Jag skulle ha sagt nej.
Arild
Jag hade inte hört några steg, men här stod någon nu bredvid mig vid telefonen. Det var en ung man som såg intresserat på mig. Han var längre än jag, hade tjockt ljust hår och intensivt blå ögon. Jag förstod att det måste vara Arild och lade hastigt tillbaka luren.
Carolin
var en äventyrerska.
Ett tag hade jag trott att vi skulle kunna komplettera varandra. Men skillnaden var för stor. Vad kan en gråsugga göra för en trollslända? Och tvärtom? Vi tillhörde olika världar, det var avgrunder mellan oss, och våra vägar måste skiljas. Men än så länge, ännu ett litet tag, skulle vi gå här på samma väg åt samma håll. Just som vi passerade en lada började det spela i luften. Toner kom flygande med vinden från alla håll och försvann lika fort, men kom strax tillbaka. Det var en fiol som spelade en underbar melodi. Vi stannade och lyssnade, jag för mig och hon för sig.
Tänk om jag skulle säga henne farväl nu och vända? Hon skulle stå kvar här och lyssna, medan jag gick min väg, och vi skulle sedan försvinna ur varandras liv. Då skulle vi båda ha ett gemensamt minne, som var det allra vackraste. När vi nu ändå måste skiljas tänkte jag och vände mig sakta om.
Då fick jag se att hon stod och grät. Hennes ögon var vidöppna, tårarna trillade nerför kinderna, och det var inte som hon spelade. Det var äkta tårar.
Carolin som inte kunde gråta...
Hon stod i sin eleganta pojkkostym, förklädd till pojke, alldeles våt i ansiktet av tårar.
Han tog upp den igen och räckte fram den med en artig bugning. Jag skulle inte ringa någonstans och visste inte vad jag skulle göra med luren, men förde den ändå i min förvirring till örat.
Han såg förväntansfullt på mig.
- Hörs det något?
Jag ruskade förläget på huvudet. Vad menade han? Det kunde väl inte finnas någon på tråden. Det enda jag hörde var bruset i telefonledningarna.
- Hörs det verkligen ingenting?
- Jo, det susar i trådarna...
Han nickade betydelsefullt. Ögonen lyste.
- Jag brukar också lyssna på det ibland.
Han sänkte rösten och det lät som om han anförtrodde mig en hemlighet när han viskade:
- Det är bruset från den stora vida världen...
Jag räckte honom luren, han tog den och blev stående med den mot örat, leende. I hans ögon tändes en stor förundran, munnen var halvöppen, blicken drömmande, tjusad men också skrämd av vad han uppfattade som sorlet från det obegripliga livet utanför slottsmurarna.
Efter en stund lade han sakta tillbaka luren.
- Jag vet naturligtvis att det inte är så. Men man kan drömma... inte sant?
>