Det är nu det börjar kännas bra. Äntligen. Som jag har väntat och försökt och strävat och verkligen... ansträngt mig. Och så nu kommer det. Bara jag kopplar av.

Jag är lycklig och går med små steg för stora kan jag inte ta i min kjol och jag vinkar och jag ler och pratar med alla möjliga och det kanske är däri det ligger. Hm. Att förut så undvek jag dem ibland för jag tänkte att det ändå aldrig var någon idé men nu så struntar jag fullkomligt i om jag tjänar på det eller inte och bara gör det för att det känns så bra. Det känns så trevligt att veta att jag klarar att ta mig upp själv.

Inte för att jag egentligen behöver ta mig upp, om man skall vara noga, för jag har världens underbaraste amadeuspojke som verkligen förstår mig och känner mig och bryr sig väldigt, men man måste klara av vissa saker själv.

Det bästa med hösten är det där knispriga ljudet som uppstår när man trampar i löven. Och den där känslan när skon lämnar marken, mjuksträvheten hos löven, som är gula och röda och orangtoniga. Waah. Jag skulle kunna skriva en hel uppsats om hur det är att gå i höstlöv och tänka lyckliga tankar. Eller om hur det är att sitta på mozartkonsert och tänka på Kristoffer och längta med stort L.


      får man vara så här weeeehooig??!