21 SEPTEMBER
Men jag är ju lycklig ju. Konstaterar jag förvånat och ler och dansar till Ge mig nånting att bita i med Lill Lindfors.
Kristoffer och jag diskuterade hur det är att ha höga ideal igår kväll. Då sa jag, att visst, det är klart att man har overkligt höga ideal till en början. Jag vågar knappt tänka på vilka verklighetsfrämmande visioner jag hade av min blivande pojkvän när jag gick på högstadiet. Jag visste precis hur han skulle vara och låta och se ut och jag trodde aldrig att jag skulle kunna nöja mig med mindre.
Och så helt plötsligt, för åtta månader sedan, så förändrades allting på ett ögonblick och jag lät det ske. Efter att det blev jag och han, vi, så började jag att undra om jag någonsin har haft något annat ideal än just så som han är. Och även om jag vet att jag har haft det, för det finns dokumenterat i min dagbok, så känns det ändå overkligt. För ideal är ingenting egentligen. Jo, visst, moraliska ideal, kanske, men knappt inga andra. Idealen förändras och man märker knappt att man själv förändras, för det andra man får i gengäld för sina spruckna ideal är så enormt mycket större så man blir helt överväldigad. Över det stora, som skett utan att man gjort något särskilt alls. Ni vet. För det är det största. Absolut.
Men jag är ju lycklig ju. Konstaterar jag förvånat och ler och dansar till Ge mig nånting att bita i med Lill Lindfors.
Kristoffer och jag diskuterade hur det är att ha höga ideal igår kväll. Då sa jag, att visst, det är klart att man har overkligt höga ideal till en början. Jag vågar knappt tänka på vilka verklighetsfrämmande visioner jag hade av min blivande pojkvän när jag gick på högstadiet. Jag visste precis hur han skulle vara och låta och se ut och jag trodde aldrig att jag skulle kunna nöja mig med mindre.
Och så helt plötsligt, för åtta månader sedan, så förändrades allting på ett ögonblick och jag lät det ske. Efter att det blev jag och han, vi, så började jag att undra om jag någonsin har haft något annat ideal än just så som han är. Och även om jag vet att jag har haft det, för det finns dokumenterat i min dagbok, så känns det ändå overkligt. För ideal är ingenting egentligen. Jo, visst, moraliska ideal, kanske, men knappt inga andra. Idealen förändras och man märker knappt att man själv förändras, för det andra man får i gengäld för sina spruckna ideal är så enormt mycket större så man blir helt överväldigad. Över det stora, som skett utan att man gjort något särskilt alls. Ni vet. För det är det största. Absolut.
dig går det aldrig
att få helt tyst
älskade
att få helt tyst
älskade
I går kväll, med hans kind mot min, försökte jag förklara varför relationer till vissa människor man känner sedan tidigare i livet kan bli spända eller ansträngda. Jo, sa jag, jag är rädd, att den andre personen, som vet hur jag var förut, ser på mig på ett sätt som jag inte vill att han skall se på mig. Det är jag rädd för jämt med människor, förstås, men risken är så mycket större med en person som känt mig i en lång period när jag var en annan. Det är liksom fel bild från början, en gammal bild jag inte längre vill kännas vid. Jag tror att det är därför det blir konstigt mellan två personer som båda tänker ehummmmmm jag är inte sån längreeeee...
förlåt mig
men det här
liknar inget annat
förlåt mig
men det här
liknar inget annat
Nu har det varit i bra i två hela dagar och jag håller andan. Är det möjligt, är det möjligt, är det möjligt? Att allt kan bli bra, jag menar, att jag kommer att orka? Tydligen.
Ibland tänker jag på hur bra det är att om en sak går bra, om en relation återuppväcks på något sätt, så gynnar det alla andra relationer. Det går som ett lyckorus genom alla relationer man har och till slut så kan man tillstå jag är lycklig och dansa till Lill Lindfors utan att känna sig fånig. Allting får del i det. Det blir till och med vackert väder och jag får höra att jag är underbar från flera håll, och även om jag inte tror dem, så tycker jag att det låter mysigt ju. Samtidigt, när någonting går snett i en relation man har, så blir det lätt så, att det påverkar de andra relationerna negativt. Man kunde tänka sig att om en relation går sönder, så skulle man ju känna att man behöver de andra så mycket mer. Ologiskt. Men det är då en relation känns dålig, som man börjar tvivla på de andra också. Kanske går det så långt att man funderar på om de överhuvudtaget är bra. Man är ju så rädd att det skall bli dåligt.
Under tiden ber jag min aftonbön, gråter glädjetårar för mail jag får och tar inte illa upp för alla pussinuss i världen. Det är så det skall vara.
Ibland tänker jag på hur bra det är att om en sak går bra, om en relation återuppväcks på något sätt, så gynnar det alla andra relationer. Det går som ett lyckorus genom alla relationer man har och till slut så kan man tillstå jag är lycklig och dansa till Lill Lindfors utan att känna sig fånig. Allting får del i det. Det blir till och med vackert väder och jag får höra att jag är underbar från flera håll, och även om jag inte tror dem, så tycker jag att det låter mysigt ju. Samtidigt, när någonting går snett i en relation man har, så blir det lätt så, att det påverkar de andra relationerna negativt. Man kunde tänka sig att om en relation går sönder, så skulle man ju känna att man behöver de andra så mycket mer. Ologiskt. Men det är då en relation känns dålig, som man börjar tvivla på de andra också. Kanske går det så långt att man funderar på om de överhuvudtaget är bra. Man är ju så rädd att det skall bli dåligt.
Under tiden ber jag min aftonbön, gråter glädjetårar för mail jag får och tar inte illa upp för alla pussinuss i världen. Det är så det skall vara.
tack
för att du ser mig
jag står bakom trädet
och gråter
för att du ser mig
jag står bakom trädet
och gråter