19 SEPTEMBER
Huh. Tillbaka igen.
Jag börjar se ett mönster i mitt liv. Mönstret går upp och ner och särskilt ner är det på fredagsmornarna. Även om jag sitter mitt i klassrummet så är jag helt ensam. Alla surrar runt om kring mig och vi har hur mycket som helst att göra men jag är helt ensam och ingen vill prata med mig. Alla hälsar förstrött och vänder sig bort ifrån mig. Så när fysiklektionen slutar så tar jag bara böckerna och springer ifrån de andra och vill gömma mig långtborta någonstans.
Hela dagen kan förstöras på grund av det här. På lunchen säger jag att nää jag vill inte äta och strövar runt ensam och tänker men varför är jag så ensam, vad har jag gjort?. Jag skall alltid protestera mot att jag felbehandlas, och jag kan inte protestera på ett riktigt sätt, så att folk begriper vad det är jag prosterar mot. De tror bara att jag är sur och inte tycker om dem och så är det INTE. Jag tycker inte om mig själv, det är allt. Så om ni ser mig gå ensam och tung på fredagsmornarna så skall ni krama mig och inte släppa taget någonsin. För det är det jag behöver.
Huh. Tillbaka igen.
Jag börjar se ett mönster i mitt liv. Mönstret går upp och ner och särskilt ner är det på fredagsmornarna. Även om jag sitter mitt i klassrummet så är jag helt ensam. Alla surrar runt om kring mig och vi har hur mycket som helst att göra men jag är helt ensam och ingen vill prata med mig. Alla hälsar förstrött och vänder sig bort ifrån mig. Så när fysiklektionen slutar så tar jag bara böckerna och springer ifrån de andra och vill gömma mig långtborta någonstans.
Hela dagen kan förstöras på grund av det här. På lunchen säger jag att nää jag vill inte äta och strövar runt ensam och tänker men varför är jag så ensam, vad har jag gjort?. Jag skall alltid protestera mot att jag felbehandlas, och jag kan inte protestera på ett riktigt sätt, så att folk begriper vad det är jag prosterar mot. De tror bara att jag är sur och inte tycker om dem och så är det INTE. Jag tycker inte om mig själv, det är allt. Så om ni ser mig gå ensam och tung på fredagsmornarna så skall ni krama mig och inte släppa taget någonsin. För det är det jag behöver.
men det är inte lätt ju
jag är så ensam
då sa han: jag känner också så
skall vi vara
ensamma tillsammans?
jag är så ensam
då sa han: jag känner också så
skall vi vara
ensamma tillsammans?
Men varendaste torsdag är raka motsatsen, sprittande, solskimrande, tänkvärda, kärleksfulla höstdagar. Det är alltid vackert väder på torsdagarna och vi faller aldrig ihop i små frusna högar utan skrattar och glömmer allt och förlåter allt och det uppväger alla fredagmornar i världen. Det är en sådan enorm skillnad. Felet med vår nya klass är att ingen vågar gå fram till en annan och verkligen anstränga sig för att få den andra personen att må bra. Kanske så idealiserar jag den gamla klassen, men där kunde man alltid var säker på att bli glad när man kom till skolan, i stället för tvärt om.
Jag är världens orättvisaste. Vi känner inte varandra än, jag har bara haft mina nya klasskompisar i en månad och allt är förresten säkert bara mitt fel. De är förövrigt jättesöta och jag tycker om att bara sitta och titta på dem och fnissa i smyg.
Jag är världens orättvisaste. Vi känner inte varandra än, jag har bara haft mina nya klasskompisar i en månad och allt är förresten säkert bara mitt fel. De är förövrigt jättesöta och jag tycker om att bara sitta och titta på dem och fnissa i smyg.
pooh - och sen - vinter.
Hösten har kommit med iskalla mornar och fingervantar. Oftast är jag lycklig, även om jag är alldeles för känslig för mitt eget bästa. Tar åt mig alldeles för mycket och läser in alldeles för mycket och överdriver. Men annars skulle inte jag vara jag och jag har ju distans till mig själv för det mesta och kan släppa fram mina varma höstkänslor och kittla folk lite grann.
I Linnéparken finns en blodek med ett hjärta inristat och vi har lärt oss 25 olika trädslag och det enda jag kommer ihåg är att aspen darrar och att linden har osymmetriska hjärtblad.
I Linnéparken finns en blodek med ett hjärta inristat och vi har lärt oss 25 olika trädslag och det enda jag kommer ihåg är att aspen darrar och att linden har osymmetriska hjärtblad.
där är blodeken
där stod hon
där kom han
tyst
och så en våldsam längtan
och så föll allt
och restes upp igen
där stod hon
där kom han
tyst
och så en våldsam längtan
och så föll allt
och restes upp igen
Det är det här med att dra upp andra som jag måste lära mig. För det kan jag inte, jag ger ofta upp halvvägs och sjunker ner lika djupt som dem. Det är farligt, det där, att tro att man inte betyder någonting. Att man inte gör någon skillnad. Vi längtar alltid efter något, en period då vi tror att allt blir bra. Vi tänker, att bara vi står ut tills dess så blir allt bra. Jag vill ha det bra nu. Tack.
I morse var jag ute och gick längs en grusväg jag tycker om, långt borta där allt är tyst och om man stannar så hör man bara små prasslande ljud. Solen var med och vinden och löven for i luften på ett lustigt sätt. Jag kände mig som någon i en Sjöwall-Wahlöö deckare och det kom en blå Saab bakom mig men den var inte mystisk alls egentligen. När jag vände hemåt fick jag en kastanj i huvudet och när jag tittade upp såg jag att den fallit ner från en hästkastanj vars blad grenade sig på fem ställen.
I morse var jag ute och gick längs en grusväg jag tycker om, långt borta där allt är tyst och om man stannar så hör man bara små prasslande ljud. Solen var med och vinden och löven for i luften på ett lustigt sätt. Jag kände mig som någon i en Sjöwall-Wahlöö deckare och det kom en blå Saab bakom mig men den var inte mystisk alls egentligen. När jag vände hemåt fick jag en kastanj i huvudet och när jag tittade upp såg jag att den fallit ner från en hästkastanj vars blad grenade sig på fem ställen.
nu handlar allt om framtiden
allt mitt hjärta saknar
och kommer att få
i morgon
allt mitt hjärta saknar
och kommer att få
i morgon