att sitta stilla i en teatersalong
och inte bry sig om
vad som sker
på scenen
utan bara koncentrera sig
på denna enda känsla
närhet
till en enda person
bredvid mig
fullständig
distans
till alla andra
och att inse att
jag bara behöver
denna enda
Isbjörnarna var så ofattbart grym. Man anade Jonas Gardells tonfall ibland, mest kände jag igen mig från hans böcker. Hu.
Många skrattade, ofta och mycket, medan vi satt där stela, inneslutna i nån slags tyst sorg vi kände för Ilse. Jag insåg hur mycket jag har, och hur rädd jag är att förlora det.
Sedan gick vi hand i hand, kind mot kind till bussen och ville aldrig bli vuxna. Aldrig nånsin.
