STORA SAKER händer mej också. En kväll såg jag ett konstigt sken på himlen, det såg ut som om det kom från en enorm strålkastare men ändå inte, strålen var alldeles på tok för hög och blev klarare och klarare ju högre den kom. Den rörde sig i cirklar och jag tänkte ett tag att det var ETT TECKEN eller något. Jag tyckte, att den rörde sig i form av ett hjärta, först upp diagonalt, sedan två mjuka kullar och sen ner igen till samma ställe. Då kom Anna och vi åkte iväg till träningen men hela tiden tänkte jag på tecknet, om det var ett sådant...

Om jag verkligen sätter mig för att genomföra någonting, då går det vägen. I lördags var det en cdtävling i Smålandsposten Ung. Man kunde vinna Ally McBeal soundtrack (där Vonda Shephard sjunger Tell Him mmmm) och jag blev alldeles besatt och drömde till och med om att vinna den och skrev ett riktigt sött mail till smp för att beveka dem att låta mej vinna. För mitt behov av Allylåtarna var så starkt och jag har inte ett öre att spendera på dyra små cdisar minsann nej. Dessutom skulle det kännas fånigt att köpa nånting med en smilande Ally på framsidan, hur bra musiken än är. I torsdags morse fick jag cdn med morgonposten. Gissa om jag blev glad? Oj oj oj ni anar inte. Det blev Tell him på högsta volym och så mycket trall hela dan i skolan. Jag undrar om det var för att jag ville det så mycket? Det känns så, för innerst inne var jag helt viss om att jag skulle få den. Jag riktigt krävde det.

Vi var på biblioteket i dag och jag hittade inga cdskivor att låna så jag tänkte, nu gör jag nånting ovanligt så jag gick runt och tittade efter små mysböcker. Små mysböcker får inte vara mer än 18 cm höga och helst skall de vara entimmesböcker, typ 90 sidor eller så. De skall ha färglada framsidor och intellektuella baksidor och om man bläddrar i dem skall man skymta meningar som

Nu vet jag! Min själ ser ut som skum - du vet på stranden när det blåser.


Det känns som om jag har blivit mycket tåligare bara den senaste veckan. Som om jag äntligen fattat att jag inte kan få allt på en enda gång. Att jag måste ge mer än jag någonsin kan kräva att få tillbaka. Eller, jag menar. Eh. Att det är bättre att inte kräva att få nånting tillbaka så länge man säkert får något tillbaka. För det känns bättre att inte kräva. Men om man inte får nånting tillbaka skall man förstås börja kräva. Snurr. Det är taskigt mot den andra om man inte kräver nånting förstås. Men jag tänker inte fördjupa mig i det där ha pytt. Just nu tänker jag vara lycklig nämligen och bara le.

I helgen skall jag läsa mina mysböcker och tända ljus och sova. Hjälpa min mamma med dataarbete och träffa min Pojke förstås. Det lustiga med OSS är att vi har blivit ALLT för varandra, och då menar jag allt. Jag fungerar som hans flickvän, bästis, labbkompis och stöd överhuvudtaget. Man kunde skulle kunna tro (on dirait...) att det blir förvirrande och så men det tycker jag inte. Jag tror man märker när man vuxit ihop från tårna och uppåt när man börjar fylla i varandras meningar och säga saker samtidigt och tycka lika om detmesta. Och när den personen finns liksom i bakhuvudet hela tiden, fast egentligen i framhuvudet eller vad man skall säga för det såg jag i Darling, att känslorna sitter liksom längst fram. Gooos. Jag har bara läst lite i min Darling så i kväll blir det det hoho.

Nu orkar jag inte skriva mer för det ser så fånigt ut dessutom är jag törstig. Byeee