Precis när jag skulle äta jordgubbsglass i går så ringde Pojken och hojtade nånting om Fucking Åmål och smygpremiär klockan fyra. Visst sa jag, och kände mig spontan, vilken kul idé typ, kutade iväg till bussen och träffade Pojken och blev ännu lyckligare än förut minsann. Det blåste men solen sken och jag hade mina nya skor och snart satt vi där och tittade och filmen var så mysig och så brunmurrig. Jag ville inte missa en minut av den. Lite Glappetkänsla faktiskt.
Hursomhelst så var det en utmärkt slut på höstlovet, det var jättekul och kallt och blåsigt och pussigt. :) hihi
Det har hunnit bli oktober
nu fryser gräset & går av
& Jag hatar allt
som böjs och går av
--..Kent - Celsius..-
Förlåt mej. Jag gör så mycket dumt så. Men mest bra gör jag. Det tror jag. Fast det beror nog på vem man frågar.
Smålandsposten sågade Jonas Gardells nya bok i morse. Visst höll jag med om allt i kritiken, men jag tycker ändå att boken är en jätteskatt som man skall vårda mjukt sådetså. Felet med mej är att jag har lätt för att hålla med när någon kritiserar. Visserligen när någon berömmer också. Jag ger efter för andra.
Smp sågar allt. Men Fucking Åmål hade de inte mycket negativt att säga om. Tjihi. Men vem kan klaga på en film med meningar som "jag häller i minst ett kilo oboy och en gnutta mjölk ... då får jag ta mer mjölk helt enkelt ... då räcker inte glaset till ... då får jag ta ett större glas eller två glas", "men jag vill knarkaaaaa" och "jag skall bli celibat". Och med såna sötisar till skådespelare.
Det måste finnas något mer. Något mer att greppa tag i när allt känns på fel sätt. Och även om bibeln ljuger enligt evolutionen så tänker jag ändå tro på nånting mer, nånting som representeras av min kärlek till honom. Kalla mig feg, men jag behöver nånting som alltid känns ljust och glatt.
