18 OKTOBER
          

        Det här kanske är mitt verkliga jag.


Alla jag har pratat med på senare tid har hållit med mig om en sak. Att man skulle må bra av att ha en terapeut. Jag vet inte om det är för att vi kollar på Ally McBeal eller om vi bara är tonårskrisiga, men alla tjatar om theme songs och sina rädslor.

Det är säkert jättebra att liksom tala om för någon annan vad man har mest ångest inför. Så att man inte är helt ensam om det. Jag är mest rädd för att förlora det jag har. Och för att få syra i ansiktet. Det måste göra fruktansvärt ont. Jag har läst om det i Aftonbladet, om kvinnor i Bangladesh som fått sina liv förstörda och sina ansikten bortfrätna av någon dum svartsjuk man. Sånt drömmer jag mardrömmar om.



Höstlovet är härmed slut, amen, och jag har gjort så mycket bra. Jag har, för att ta några exempel, lånat två Kent cd, som jag avgudar, på biblioteket. Sovit hos någon jag älskar (mmm love). Jag har förolämpat en hund, ägnat en hel eftermiddag åt att skriva dåliga dikter och en natt åt att skriva kärleksbrev. I torsdags var jag på stan och köpte nya skor som är trygga att gå i, man liksom sjunker ner ner ner och försvinner i vintermjukhet. De heter Riverland och om jag blundar så kan jag föreställa mig att jag är på Island och går. Sen så nynnar jag på min theme song som är Alarm Call med Björk, då klarar jag allt.

Dessutom är jag ikapp i fysik igen och jag har läst Jonas Gardells nya bok, Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter. Oh. Jag satt i köket med benen upplagda på en köksstol och läste medan jag väntade på att maten skulle bli färdig. Då och då fnissade jag och utbrast gosbok.

Jag vill se Fucking Åmål. Jag vill gå på Bokens dag som jag gjorde förra året, men då får jag välja bort min träning på torsdagar och det är omöjligt för jag lever för den träningen. Jag vill bli tåligare, fördomsfriare och inte ta åt mig så mycket.

Jag jag jag. Nu har min fot somnat. Hej då.









Hon hade en underlig dröm.




Hon gick genom en höstskog,
höga blanka klingade metallrörsstammar,



    visset löv kring fötterna,
    slut på allting,




gick och gick, utan att ha något mål,
bara för att komma bort,




och hon kom längre och längre bort,
där hon aldrig mer skulle möta någon,






men hon kom inte bort
från det hon ville bort ifrån,
för det bar hon med sig,
förtvivlans ångest som ville spränga henne,
hon kunde inte ge den luft,





måste tjuta som en hund,
så högt hon kunde, obehärskat, ylande.




Där fanns ingen särskild orsak, bara att hon måste.
Ingen hörde henne, ingen skulle någonsin höra henne,
hon skulle alltid gå här i den döda skogen och alltid tjuta.
Och medan hon tjöt och aldrig kunde tjuta nog,
gick det upp för henne:





Det här är alltså att vara sinnessjuk,
nu har det kommit,
så som jag har väntat på det...






Nu vet jag hur det är.
När man väl är där, är allt över.
Nu kommer det att fortsätta alltid.