|
|
|
|
981208
Idag är jag förkyld. Jag är hemma från skolan. Tidigt tidigt i morse gick jag upp och konstaterade att jag hade tillräckligt ont i halsen för att låta bli att gå idag. Det var i lördags kväll det började. Sedan har det blivit bättre, och sämre, och nu bättre igen. Men egentligen började min sjukdom långt före lördag. Den började när Lars viftade med ett av de papprena han brukar skriva ut från sin dator vareviga vecka där det står vår frånvaro. Jag hade minst frånvaro i hela klassen, jag och en till. Jag tror att min förkylning dök upp då. När jag övervägde möjligheten att jag faktiskt skulle kunna hinna med att vara förkyld nu. Lite åtminstone. För jag har varit på gränsen att bli förkyld så länge, men jag har undvikit det för att jag inte har hunnit. Det låter dumt men så är det. För... det är något speciellt att vara hemma ensam på dagen och känna den där busiga känslan i magen att man gör nånting otillåtet. Att man egentligen skulle kunna gå dit (fast hur kul vore det, jag som knappt kan svälja?), att man är fri att göra vad man vill, att man hinner, att man får ha tråkigt och bara lata sig. Idag har jag känt mig ensam i världen. Åtminstone från halv sju fram till tio. Då försökte jag koka varm mjölk och äta små bitar av en smörgås. Sedan kurade jag ihop mig i en fåtölj med massor av gosiga täcken och tittade på Riket och Svenska Hjärtan, ända fram till tiotiden då jag fick dåligt samvete och satte mig med matten. Det var roligt att göra matte. Särskilt när jag visste att de andra hade biologi. Sedan ringde det. Det var Kristoffer som var på Teknikum. Det var ett himla buller i bakgrunden och jag saknade för ett kort ögonblick alla människorna. Särskilt honom då. Fast honom saknade jag i och försig hela dagen. Hela tiden. Ända sen igår kväll då han försvann bakom en snödriva i vintermörkret. Gosis. Nånting obligatoriskt att göra när jag är sjuk är att läsa gamla nostalgiska barnböcker. Helst sådana där Alfons och Pulvret böcker, eller Tummen. Innan jag bestämde mig för att gå till Servus och handla halstabletter och glass så läste jag Tummen tittar på natten. Sen kom jag på att jag nog inte borde ha linser på mig eftersom jag är förkyld och nästan har feber så när jag gick ut så var allt suddigt och när bilarna kom emot mig så såg jag bara lysena och då förstod jag hur Tummen kunde föreställa sig att bilarna var morrdjur, med lysande gula ögon. Så hela vägen gick jag och kände mig som Tummen. Det var rätt tuffigt. Efter min formidablelt tillagade lunch så ringde pappa från Katedral och undrade hur jag mådde. Fniss sa jag, jag mår väl allatiders (host). Han sa att det var soligt ute och det var det, riktigt vackert och plötsligt kände jag inte alls för att vara inomhus och förkylningsmysa, utan i stället rulla runt ute och göra snöänglar. Tss... det blev en massa halstabletter som innehåller socker och färgämnen i stället. Och hela tiden den där konstiga känslan när kroppen är varm utanpå fast kall inuti, när man fryser fast man är hur varm som helst. Samt de där envetna tankarna på skolan, vad är det jag missar osv. Det där att man inser hur bra man har det ändå. Fjum fjum nu skall jag äta risgrynsgröt som jag hittade. Hoppas bara vi har kanel också. Folk (fniss speciella folk som mam och pap och anna och gos) ringer hela tiden och säger att de älskar mig och att de saknar mig och att de vill träffas NU. Och att jag skrattar mjukt och säger i morrn, i morrn. För i morrn skall jag gå. Jag längtar ju redan. (iNDex) (tÅRarna) (mAIl) |