20 november
Det är vinter. När jag drar upp rullgardinen på morgonen så är himlen mellanblå och små stjärnor gnistrar långt borta över Roberts hus. Golvet är kyligt och jag tassar bort till stereon och klickar på power och så tänds den röda lampan sakta och snart finns även Alanis i rummet.
Jag lyssnar mycket på Alanis. Hon kommer på TV nästa tisdag. Jag lyssnar på Dilba också. Tori Amos och Bo Kaspers orkester. Jag trivs.
Nyss läste jag mina uppdateringar från den här tiden förra året och det var så kul att läsa så jag bestämde mig för att försöka uppdatera lite oftare. Även om allting i stort sett har förändrats sedan dess och jag inte kan använda samma språk så känns det ändå så bra att kunna återvända dit bara för en stund. Det känns bra att kunna säga att det var bra då, jag var lycklig, jag är tacksam för den tiden. Och samtidigt veta att jag är lycklig nu också. Fast på ett annat sätt.
Jag vet att jag är lycklig, hela tiden, även när jag fryser och går och skakar för att det känns bättre att skaka medan man går och fryser. Till och med när allting är dåligt, är det bra. På något sätt. Jag är inte säker, men jag tror, kanske, ja, att jag hittat nån slags trygghet nu. Fast jag vet inte om det är den där tryggheten som jag brukar hitta då och då och hålla fast vid tills jag inte vill hålla fast längre utan vara olycklig igen och gå runt tills jag hittar tryggheten igen. Hur som helst så finns det så mycket i mitt liv som jag avgudar och aldrig skulle gå med på att skiljas ifrån, som det känns nu.
När jag varit hemma hos Kristoffer en eftermiddag missade jag förstås bussen vid simhallen som vanligt och bestämde mig för att promenera ner genom Linnéparken till den tidigare busshållplatsen minsann. Det var halt men över Växjösjön så var det ett speciellt rosa sken och allt var så vackert. Sedan kom jag fram till ett stort träd. En ek. Trädet fick mig att komma ihåg saker. Det är svårt att förklara, och jag känner för att låta bli, men trädet var nånslags symbol för hur jag velat ha det innan. Äsch. Jag vill inte ens att ni skall förstå. Det är omöjligt, när jag inte ens förstår det själv. Men det gav samma känsla som en bok jag läste när jag var mindre. En sån där känsla som jag tydligen tappat bort.
Jag inte bara vet att jag är lycklig, jag känner det också. Det pirrar. Jag skall säga att det pirrar mycket när iskalla näsor möts. När vi snurrar runt av bara skratt. När vi kikar på varandra mellan hyllor på biblioteket. Just nu är en lycklig tid.
>>>