14 november

Det känns som om allting bara är en lång dröm i väntan på någonting annat, jag vet inte vad, jag vet inte när.
Som om jag hela tiden går runt och väntar mig nånting som aldrig kommer och när det aldrig kommer blir jag besviken och sådär odefinierat ledsen. Det har inte med någon person att göra utan det handlar bara och uteslutande om mig.

snälla medge
att det är okej
att gömma sig
och söka sig bort
samtidigt som
man längtar


Läste en krönika i Puls som gick ut på att man var nära lyckan när man har tråkigt. Man är ju inte olycklig eller nånting sånt, utan man måste vara nära lyckan för den finns inom räckhåll och när man har tråkigt så har man tråkigt. Det var en bra krönika, åtminstone i början. Den sortens lugn trygghet som man känner när det inte händer någonting annat än att jag sitter insvept i min filt framför datorn eller åker bil med Anna och alltså inte gör nånting, själva tråkigheten, den är bra. Man skulle aldrig stå ut med det i längden men jag behöver det för att uppskatta allt det andra. Det är själva väntandet på att bli lycklig, man vet att det kommer snart. Hela den här helgen går ut på det. Det är bra.

Men jag tycker ändå att jag kommit en bit på vägen och ibland känner jag så tydligt att det går framåt, och att jag inte står stilla längre.

I morse läste jag ut en bok, Peter Pohls MEN JAG GLÖMMER DIG INTE. En del saker var bra med den. Som det om kärlek.
Att till någon annan ge just det som man själv alltid har längtat efter, är det kärlek? Du sa så, gjorde så. Att både hitta på och använda riktigt, det är kanske det allra finaste, det som verkligen gills.

              Mhmmm det tror jag åtminstone.



                                        (iNDex)     (tÅRarna)     (mAIl)