måndag 2 mars

LÄTTNAD. När jag vaknar upp på morgonen, efter en mardröm, och finner att det jag drömt inte har hänt på riktigt och gråter av lättnad. Gråter, snyftar, fryser. Och känner mig lyckligare än någonsin förut eftersom det inte har hänt. Alls.
Eller när jag ringer Amme och står och stampar av otålighet i köket och snön smälter på byxorna och jag är våt om fötterna och Amme svarar och utbrister att hon har båda våra miniräknare, att de varit i hennes rum hela tiden, att de finns kvar. Sagolik, himmelsk lättnad. Lilla miniräknare, jag skall aldrig klaga på dig mer. Bara du finns där. Ständigt.

I go through all this before you wake me up
so I can be happier to be safe again with you.

SNÖGUBBAR. Ser vi ut som när vi pulsar till och från skolan. Snöflingorna singlar ner och landar på ögonfransarna så man ser luddigt. Eller rinner ner i öronen och på insidan av halsduken.
Jag ser upp på himlen och förstår inte hur jag kan vara så lycklig. När andra är så ofattbart olyckliga. Som den hukande flickan i soffan. Eller han med den böjda ryggen som såg så plågad ut i ansiktet. Fick mig att tänka på Vietnam-kriget.

thank you for hearing me
thank you for seeing me
thank you for staying with me

VÄNTAN. Jag sitter och väntar. Jag vet inte på vad. Har hur mycket som helst att göra, både roliga och mindre roliga saker. Har mycket att se fram emot, mycket att frukta. Mycket att läsa.
Började på en bok av Per Wästberg i går. Två systrars dagböcker. Jag inbillar mig att om jag verkligen koncentrerar mig kommer jag att kunna leva genom den boken, på samma sätt som jag levde genom Jerusalem.
Väntar på att provet skall skrivas och lämnas bakom. För jag vill gå vidare nu. Resten av veckan blir rätt behaglig. Slutar tidigt varje dag. Skall umgås med Amme och Kristoffer.

cause I love you...
violently happy,
but you're not here

UTLÄMNAD. Jag har aldrig känt mig så utlämnad som när jag lät Kristoffer läsa min dagbok. Min riktiga dagbok, med min egen spretiga handstil. Med mina egna små utbrott, min sentimentalitet, mitt skryt, min själs underhud.
Fast det var jag som bad honom läsa. För att han skall förstå bättre. En sak som berör. Oss båda. Det kändes lustigt, hemskt och overkligt att se hans mimik när han såg mina ord. Liksom paff. Men det bästa var att han blev så glad när han förstod. Och jag är glad när han är glad.