BERÖRING. Sårbarhet, särskilt en annan människas sårbarhet är svår att hantera. Jag vet inte hur jag skall reagera, jag vill försöka trösta, om jag kan. Oftast kan jag inte. Ibland går jag bara förbi, låtsas inte se, vänder hjärtat ut och in och vägrar ta till mig. Blundar, stänger ute, egoistiskt, känslokallt.
    Jag måste ändra på mig. Samtidigt är det svårt att ständigt finnas där för alla andra. Vissa kan fungera så helt naturligt. Undrar om jag kan. Jo då. Det klarar jag. Bara jag lever mig in i rollen tillräckligt.
    Men är det någonting att eftersträva, att spela en roll? Även om jag inte duger som jag är, så är det väl bättre att vara jag? Åtminstone sannare. Och enklare. Hihi. Där kom jag fram till något.
    Det är tur att andra får dåligt samvete för att de behöver min tröst så att inte jag behöver få det. Men eftersom jag är som jag är får jag skuldkänslor ändå. Men det är ingen fara. Det går över snart. Jag lovar.