Det regnar alldeles förbaskat utomhus och min morfar ringer med jämna mellanrum för han har fått problem med sin dator. Han tror att jag har lösningen på varje problem. Åtminstone rörande datorn. Det har jag inte.
Jag vill bara inte vara sämst. Vad som helst, men inte sämst. Det finns inget jag avskyr så mycket som det. Inget jag blir så ledsen över. Prestationsångest. Och samtidigt vet jag att det är svagt att känna sig svag när man visar sig svag. Rörigt.

Jag har hittat ett nytt plågsamt sätt att bli vuxen. Att låta bli att fråga om saker. Saker man gärna vill veta, men inte tillåter sig att fråga om. För att riktigt tortera sig själv. Så att man skall fortsätta undra och alltid komma ihåg det som "vad var det egentligen de pratade om?" eller "är det kanske så?" etc. Jag vet inte. Men det är inte roligt. Inte tråkigt heller visserligen. Ganska tom känsla.