30 maj
Det enda jag önskar nu är en liten stuga, den behöver inte vara stor. Den kan vara hur liten som helst, huvudsaken är att där finns rutiga gardiner i fönstrena och en stor ek med gröna spröda blad och att man kan sitta uppe i eken om kvällarna och titta på skymningen. Långt bort från alla krav och min rädsla och alla mina bortsprungna tankar.
Jag längtar efter sommarlovet. Eller friheten. Vadsomhelst.
Jag är ingen stolt hjältinna, som både vågar säga emot och öppet visa sig långsint. Inte heller någon genomtrevlig människa som alla älskar hängivet från första stund. Jag är inte särskilt snäll mot andra. Ändå är jag som jag vill vara. För jag vill vara jag och mig själv. Punkt. Och vill jag inte det alla dagar så är det något jag får lära mig att vilja helt enkelt.
Ibland känns det som om jag styrs av någon annan människa, som öppnar min mun och låter det droppa ut förflugna, inbilska ord. Jag blir lika förvånad varje gång. Det var inte jag som tänkte tanken, tanken är tänkt bara när jag uttalat den, hört den.
Det märks att jag inte är riktigt bofast hos min pappa. När jag går från lägenheten genar jag över gräsmattan. Alla bofasta i kvarteret tar de prydligt skötta grusgångarna. Utbölingen Kristin här kommer jag ungefär.
Utbölingen håller hursomhelst på med sina Antikensidor och lär inte bli helt klar med dem förrän innan fredag, då det Stora Antikprovet äger rum. Sitter framför datorn när jag inte är ute i trädgården och arbetar för att ha råd att åka till Köpenhamn. Trivs med det, men önskar att Kristoffer vore här.
Jag längtar efter sommarlovet. Eller friheten. Vadsomhelst.
Jag är ingen stolt hjältinna, som både vågar säga emot och öppet visa sig långsint. Inte heller någon genomtrevlig människa som alla älskar hängivet från första stund. Jag är inte särskilt snäll mot andra. Ändå är jag som jag vill vara. För jag vill vara jag och mig själv. Punkt. Och vill jag inte det alla dagar så är det något jag får lära mig att vilja helt enkelt.
Ibland känns det som om jag styrs av någon annan människa, som öppnar min mun och låter det droppa ut förflugna, inbilska ord. Jag blir lika förvånad varje gång. Det var inte jag som tänkte tanken, tanken är tänkt bara när jag uttalat den, hört den.
Det märks att jag inte är riktigt bofast hos min pappa. När jag går från lägenheten genar jag över gräsmattan. Alla bofasta i kvarteret tar de prydligt skötta grusgångarna. Utbölingen Kristin här kommer jag ungefär.
Utbölingen håller hursomhelst på med sina Antikensidor och lär inte bli helt klar med dem förrän innan fredag, då det Stora Antikprovet äger rum. Sitter framför datorn när jag inte är ute i trädgården och arbetar för att ha råd att åka till Köpenhamn. Trivs med det, men önskar att Kristoffer vore här.